o·ver-the-top

På scenen med glatt plirande ögon. Till synes inspirerad. Vid flertalet gånger sprattlande med benen i luften som nån sorts dans. Tittar ut över publiken och ser publiken. När Thåström säger "Varsågod" är han nöjd. "Varsågod" och det genuina leendet hittade fram flera gånger under kvällen. Har sett Thåström vid fem tillfällen tidigare. Första gången i Roskilde efter släppet av 'Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal'. Spelningen då var mer rock än skivans rockigaste spår. Slamrigt och högt med en Thåström draperad i orange toppat med en svart luva djupt nedragen. El-gitarren på höften, rev av riffen från albumet blandat med punkrockigt från Ebba och Imperiet. En rockkonsert på autobahn. En annan tid, en annan Thåström.  Över de spelningar jag sett har Thåström gått in i sig själv alltmer för var gång. Från frustande rocker i Roskilde till insnärjd i musik och själ på Mariebergsskogens scen med lätt frånvarande blickar irrandes runt lokalen. Me...

A ttityd, nonchalans, talang, utstrålning musikaliskt paketerat - rock'n roll. Bandet som hade detta och var rock'n rollens största under några år i slutet av nittonhundratalet stod på scenen i Strawberry Arena igår. Kreativa kärnan från när det begav sig Duff, Slash och Axl var på plats, Izzy saknades. En andra turné sedan delar av bandet blev sams med Axl igen. I samma arena, då Friends Arena, var bandet på scen 2017 med turnéen 'Not In This Lifetime'. Ståplats vid staketet utanför Golden Circle tillsammans med en fantastiskt tråkig Stockholms-publik. "Är du från Söder eller?" vräkte en irriterad snubbe ur sig riktat mot några killar som ville dansa och ta in konserten som det sig bör. Den sura stockholmaren ville antagligen bara stå still och vara sur. Men då kanske man inte ska vara långt fram på en konsert? Förutom att publiken oftast suger i Solna så är ljudet allt som oftast dåligt. Denna kväll för åtta år sedan var publiken såpass dålig att det gjorde ...

Just two years ago, the 29-year-old Oklahoma singer-songwriter was playing London's Islington Assembly Hall - a venue that holds barely 900 people. This weekend, he plays to almost 120,000 fans across two nights at British Summer Time Hyde Park, without having set foot in the UK in between. His rapid rise, especially outside the US, is nothing short of staggering. Tjuvkikade på spellistan från gårdagen. Färre låtar jämfört med Dublin. En ny låt släppt i måndags 'Street Of London'. Sneak peek än en gång, på youtube. Nya låten en slow-rocker framförd i tröja med Ozzy, Diary Of A Madman. Killen fint inspirerad eller bara en blinkning till det samlade låt-materialet? Varmt framför Rainbow Stage Turnpike på Great Oak Stage Varmt. Väldigt varmt. De skuggfläckar som finns på området är packade. Välfyllt redan tidigt. Turnpike Troubadours på Great Oak. Not so much. Kort tittande. För mycket country.  Sitter i gräset och lyssnar till Ole 60. Mindre traditionellt men långsamt. Mycket...

Det finns musikstilar som inte riktigt faller i smaken. Dansband, listpop och country är några. Lite tråkigt och enkelspårigt. Bara enkelspårigt och konservativt eller enkelspårigt för tiden.  Nytt är kul. Att göra som inte gjorts innan. När det gäller live-musik har jag nog själv varit aningen enkelspårig, fartfylld musik med passion där spelningarnas besökare dansar frenetiskt framför scenen. Trångt, varmt så tröjan klibbar på ryggen och skrålsången vore öronbedövande om inte ljudnivån från scenen vore såpass hög. Surfa runt ovanpå publiken, ramla på rygg med publik över så himlen försvinner ur synfältet, fångas och lyftas upp av trängseln från kroppar i ett publikhav som böljar fram och åter i självresonans, tryckas fast mot kravallstaket av pressen bakifrån, göra korridorer för människor som får panik, vara riktigt nära scenen i frenetisk och svettig dans med fansen, dra upp folk från marken som ramlar, hamna upp och ner och naglas fast i ett hoppande publikhav, mosh pit och bl...