Damn you Patrik!

Temperatur +4 grader

Konstant regn med varierad intensitet

Vind 10m/s med byar upp till 18m/s

Stockholm andra juni, 42 195 meter. Värsta tänkbara väder, kylslaget regn och vindar med kulingstyrka i byarna. Vinden och inte regnet eller den låga temperaturen var det som skrämde mest. Sänkte ambitionsnivån på morgonen till att försöka göra varje femkilometer-intervall på runt arton minuter, tempo 3:36-3:37. Tilltagen marginal om de vindutsatta sträckorna skulle bli tunga. Under 2:34 borde inte innebära några problem då både kropp och skalle kändes bra. Försöka göra ett första varv i jämnt tempo med marginal till sluttid 2:34:44 och sen anpassa andra varvet efter kraft och vind.

Långa tights, långärmat och keps. Starten gick och löpare yrde förbi längs Lidingövägen. Tog det lugnt, försökte hitta mitt tempo och hamnade i en klunga om 10-15 löpare alldeles efter Strandvägen. Klungan höll hyfsad fart men den sjönk en aning på Södermälarstrand och ytterligare lite på Västerbron så jag bestämde mig för att gå på. Vinden inte alltför svår på bron så det var inga problem att öka utför mot Norrmälarstrand men passeringen 10km blev trots det alltför långsam. Sololöpning upp mot Stadion i planerat tempo som kändes oförskämt lätt och inte alls ansträngande på något sätt. Klockade sträckan 10-20km på ett snitt 3:36min/km. Tempot smög upp på Valhallavägen mot Gärdet och jag sänkte en aning, smög senare uppåt än en gång ute på Djurgåden och jag sänkte återigen trots att kroppen kändes väldigt pigg. Strax efter 20km-passeringen möttes jag av en vägg, den värsta motvinden jag kan minnas att jag någonsin sprungit i. En kilometer rakt mot vinden, kommer ikapp en norrman som slet frenetiskt bara för att komma framåt. Fart, stil och löpsteg var bara att glömma. Forcering. Sololöpning på Djurgården och någonstans här börjar tempot mattas utan att jag märker det. På sträckan 20-30km blir snittet någon sekund över 3:40min/km. Kommer ikapp en klunga vid Slussen som jag slår följe med, lite skydd mot vindarna på Södermälarstrand. Märker snart att det går alldeles för långsamt men avvaktar för att känna lite på motvinden som har ökat betydligt jämfört första varvet. Hur mycket skulle det kosta att öka och gå själv i motvinden på stranden och på bron? Stannade kvar i klungan. Strax innan bron fick jag känslan av att höger skosnöre höll på att gå upp men kunde varken se eller känna några snören som slog runt benen. Kort därefter fick jag samma känsla på väster fot. Insåg då att fötterna började domna och känslan av för löst knutna skor var i själva verket känslan av bortdomnande fötter. Märkte att tempot var alldeles för lågt och försökte öka uppför bron men även här var vinden avsevärt hårdare än under första varvet. Försökte rulla utför men benen hade fastnat i det lägre tempot och farten blev lägre än önskat. Denna 5km-sträcka var katastrofal och jag tappade nästan två minuter.

Fingrarna fungerade inte längre, såg mer ut som stela klor än fingrar. Kylan bet hårt i musklerna, utsida lår stelnade på ett krampliknande sätt och hämmade mekaniken. Försökte hålla farten uppe, huvudet fortfarande vid gott mod och jag hade energi kvar men kylan och vätan började tära märkbart på musklerna. Norrmälarstrand och Stadshuset passerades i ganska god fart men vinden på Vasagatan och Torsgatan var tung, kylde ner benen än mer och tempot föll tillbaka. På Odengatan började även benen domna och ömma på ett sätt jag aldrig känt innan, inte på grund av trötthet utan av kyla och regn som piskats mot musklerna av den hårda vinden i dryga två timmar. Kanske blev en aning bekväm de sista två kilometrarna till mål, eller kanske en aning försiktig. Känslan av att springa utan att riktigt ha koll på vare sig ben eller fötter var nästan parodisk. Misslyckande till trots var målgången bland de skönaste någonsin. Efter fått en påse med diverse energiprylar och hjälp att öppna en läsk var det raka vägen in i omklädningsrummet på ett par stela ben som knappt gick att böja. Efter en kvart i värmen fick jag tillbaks såpass mycket känsel i fingrarna att jag kunde knyta upp skorna, efter en dryg timme hade jag äntligen slutat skaka av köld och kunde slutligen slappna av efter loppet. Damn you Stockholm! Damn you Patrik!

Vad hände och varför? Formen borde med marginal kompenserat det dåliga vädret. Inga tunga mentala svackor och en kropp som förutom köldpåverkan kändes bra under hela loppet. Pulskurvan från loppet beskriver snarare ett vanligt distanspass i lugnt tempo än ett maraton. Min övertygelse är att de defensiva besluten på främst Djurgården och Södermälarstrand grundlade misslyckandet. Hade jag låtit benen rulla på Djurgården och höjt tempot en aning på Södermälarstrand, hade pulsen ökat och jag hade antagligen lyckats hålla uppe temperaturen i kroppen bättre. Är det önsketänkande från en maratonlöpare i förnekelsestadiet? Nu tog jag helt motsatta beslut på grund av osäkerhet och feghet vilket grämer mig oerhört då jag är övertygad om att jag borde klarat 2:34:44 i lördags. Jag önskar att jag åtminstone gett mig själv chansen. Vad hade hänt om jag gjort som i NY - köra på hårt så länge det håller?

Artikel ur DN efter Stockholm Marathon 2012

Ett vidrigt lopp från första steget

Klipp från TV4, Västerbron Stockholm Marathon 2012

Tjernström: "Fullständigt vidrigt väder"