Goraikō [Arrival of light]

Inga lediga hostelsängar i Fujiyoshida. Ny plan, bestiga Fuji-san på natten och vandra ner när solen spridit sitt ljus över nejden. Bokade rum på Mt Fuji Hostel Michael´s till natten efter toppturen och hoppade på bussen från Tokyo till den lilla byn Fujiyoshida vid foten av Fuji-san. Solen sken mellanåt och Fuji-sans mäktiga kontur ståtade i horisonten. Dumpade väskan på hostelet och fick lite information av den amerikanske ägaren angående toppturen. “It takes 6 or 7 hours to reach the summit even though you are fast. The path is really crowded and some sections is too narrow pass other hikers.”

Fuji-san från Fujiyoshida

Uppenbarligen är det inte bara jag som tänkt vandra upp på toppen nattetid, majoriteten av vandrarna bestiger visst Fuji-san på natten för att vara i närheten av dess topp när solen går upp. Tittar på solens uppgång och bestiger sedan toppen. Kitaguchi Hongu Fuji Sengen är ett tempel i Fujiyoshida där den traditionella pilgrimsleden mot toppen av Fuji-san börjar. Tio stationer längs leden för trötta vandrare att vila sin lekamen innan toppen. 

Nere från byn kunde man fortfarande se vulkanen avteckna sig mot den klarblå himlen men toppen var nu höljd i moln. Gjorde som de flesta andra vandrare gör, tog bussen upp till Kawaguchiko, femte stationen på cirka 2300 meters höjd. Blåste rejält däruppe och mina risbollar till middag blåste av bordet och blev lätt knapriga av gruset de rullade i. Energiladdad. Jeans, joggingskor, vindjacka och t-shirt under. Packat i ryggan fanns vatten, en underställströja, systemkameran, pannlampa, sushi, regnponscho, mössa och vantar. Väntade på att klockan skulle bli tid-att-gå. Solen skulle enligt information gå upp efter klockan fyra någon gång så min plan var att nå toppen senast halv fyra och invänta ljuset för att därefter vandra ner till station fem igen innan majoriteten påbörjade sin nedstigning. Köpte små bjällror för att kunna höras på berget när mörkret lagt sig.

Femte stationen, gränsen mellan himmel och
jord är platsen där de flesta börjar sin vandring

Började vandra strax efter åtta, kolmörkt. Leden var bred och lättvandrad. Mycket folk i rörelse med pannlampor på huvudet som lyste upp och ideligen bländade när vandrarna nyfiket kikade efter vad som kom och körde om på utsidan. Anade att tidsuppskattningen sju timmar var väldigt tilltagen då jag nådde sjunde stationen efter en dryg halvtimma, en sträcka som enligt kartan skulle ta 90 minuter. Leden hade nu smalnat av och alla vandrare bildade en lång, lysande kö längs bergssidan. En lysmask som sakteliga ringlade uppåt. Passerade åtskilliga vandrare. Stjärnorna tindrade på himlen, det blev kallare och betydligt brantare smala sektioner varvades med fina breda stigar. Japaner, japaner, japaner överallt. Instucket i massan av japaner någon enstaka västerlänning. Gick med bestämda steg förbi station åtta, den riktiga station åtta, station åtta och en halv samt station nio. Efter den riktiga station åtta blev stigen brant och lysmasken ringlade mycket långsamt uppåt. Sista biten innan toppen var mer väntande än vandrande men jag nådde till slut toppen efter nästan tre timmar.

På väg mot toppen första gången

Kolmörkt, väldigt kallt, en radda med låga byggnader samt en vind som fick Västerbrons pustar att kännas lätta. Uppe på kraterkanten och klockan hade inte ens slagit midnatt. Vad göra? Intill en byggnad, bakom ett vindskyddande stake hade någon spänt upp ett väldigt lågt enmanstält och inifrån hördes tunga snarkningar. Sova, god idé. Hittade en plastpåse i ryggsäcken som jag la ut på marken och kurade ihop på med regnponchon som tältduk. Vinden slet tyget och det var inte helt lätt att få ”tältet” tätt men efter lite pysslande var jag till slut skyddad från vindarna. La mig ner och satte larmet på halv fyra, drygt tre timmar senare. En plastpåse är ingen direkt mjuk tingest och en plastpåse på en bädd av vulkansten är väldigt långt från bekvämt men efter en stund slumrade jag in i någon sorts dvala. Vaknade av att mina fötter och fingrar kändes konstiga. Kroppen hade domnat en aning och jag skakade. Fortfarande kolmörkt och halvstorm. Vad? Jag frös! Skakade av köld. Alla vulkaner är inte varma och en plastpåse isolerar visst inte värst mycket från markkylan. Måste härifrån. Måste ner. Gå, bli varm. Krånglade ner allt i ryggsäcken och störtade nerför berget för att få igång musklerna och blodflödet. Efter en stund slutade jag skaka och vid station nio började känseln i fingrar komma tillbaka. Stjärnorna borta och betydligt mindre folk på stigen. Station åtta, klockan runt två. Nattamat för att öka blodflödet ytterligare. Väldigt molnigt då inga stjärnor syntes på himlen. Kanske ingen sikt på toppen? Gå ner eller upp? Upp! Är nära både i tid och rum att få se toppen. Någon talade om att inga fler släpps upp på berget då vinden är alltför stark.

På väg mot toppen andra gången

Topptur nummer två. Svårare att gå nu, färre vandrare som lyste upp stigen. Att klänga och klättra i mörkret gjorde vandringen upp en aning mer spännande och hade även gjort den värmande om det inte varit för regnet som började strila. Ponchon hjälpte föga då den följde vindens nycker och blottade mina kläder både här och var. Återigen på toppen, denna gången genomblöt och vid dåligt mod. Klockan var ungefär tre och solen skulle visst inte gå upp ännu på nära två timmar. Hade hittat ett litet helvete på jorden. Frös nu nästan lika mycket som innan jag gick ner. Måste hitta vind- och regnskydd! En dörröppning blev räddningen. Pressad mot dörren undkom jag både regn och vind. Tåhävningar höll igång blodcirkulationen och stelheten som kom av att stå spänt pressad mot dörren fick mig att klara stå kvar i två timmar bredvid en japan som två gånger somnade stånde och föll ut i regnet. Ljusnade, sikt fem meter, ösregn, halvstorm och en totalt genomblöt Patrik. Vandra neråt, frysande med svansen mellan benen. Försökte utveckla en teknik att gå mitt i jeansen för att slippa det kalla tyget mot mina ben men förgäves. Jeans som sitter klistrade undkommer man inte. Evigheternas evighetsmarch slutade efter två timmar över en varm kopp te vid station fem. Första bussen till Fujiyoshida och en mycket efterlängtad dusch på vandrarhemmet.

Vy från toppen strax innan soluppgången

Nådde randen av vulkankratern men inte vulkanens topp som låg på andra sidan kratern. Ingen utsikt alls, åt något håll. Frös nästan en hel natt. Inga bilder att tala om då kameran simmade blöt bland prylarna i ryggsäcken. Har jag verkligen upplevt Fuji-san eller var det bara en mardröm?