Tiden utan slut

Lördag, distanspass med känslan "Hoppas det aldrig tar slut" samt ett avbrutet, katastrofalt intervallpass. Kontrastrik mix i en allmänt strulig träningsvecka. Söndag, frukost, Vasalopp på SVT och ett efterlängtat långpass. Plan trettio kilometer progressivt plus en avslutande tia lunk. Såg fram emot ett pass med samma sköna känsla som under lördagens distans. Började blötsnöa under eftermiddagen och jag tappade motivationen totalt. Siesta, alltför lång. Ändrad plan till bandlöpning. Pysslade hemma och hade svårt att komma iväg. Motivationen försvunnen. Inte förrän halv tio kväll var jag på plats i gymmet och inte ens då kunde jag komma igång utan irrade runt, stretchade och gjorde diverse lätta styrkeövningar. Allt för att förhala och kanske slippa. Huvudet ville helt enkelt inte och kroppen var trött. Till slut, efter lockat mig själv med film startade bandet mot sin första femma. Dark thirty zero i tjugo minuter, efter det löpning med bara löpningen som underhållning. Äntligen på gång men varje kilometer kändes som en oändlighet, åtta gånger fem kilometer. Suck! Vatten var femte kilometer, ökat tempo var tionde, lutningsvariation var tionde och energi efter tjugo. Trots att jag bara sprang mentala femmor var det oerhört segt, vid tjugo tog den mentala kraften slut och passet var nära att sluta här. Ändrade planen till trettio istället för fyrtio. En halva Gainomax med protein och kolhydrater. Bara två femmor kvar. Stärkt av energin och av vetskapen om att slutet var nära fick jag benen att rulla vidare. Tjugofem, olidligt. Fysiskt inte alls jobbigt men huvudet var inte alls med. Tankelek "gissa kilometerpassering", den upplevda och gissade kilometern visade 223 meter på displayen. Ahhh! Två kilometer kvar till en kilometer kvar och nedräkning. En kilometer till nedräkning. Tio hundrametersintervaller. Trettio kilometer. Dags att avslöja för huvudet att planen inte alls ändrats från fyrtio till trettio. Tur att huvudet är godtroget och lättlurat. Sänkte tempot, lunk i fyra kilometer istället för tio. Gott nog för idag. Ett misslyckat pass löpning blev till ett mycket lyckat pass i mental träning. Årets tyngsta pass och mentalt bland de tyngsta någonsin. Trettiofyra kilometer istället för fyrtio där åtminstone den progressiva delen klarades av, misslyckat men inte skamligt.

Tiden går
Men inte förrän du tar första steget
Tar du inte steget står tiden stilla
Står tiden stilla finns inget slut