Inferno [Il fallimento di Firenze]

Den lille parveln hastade nedför trappan från huset och ut i myllret på det lilla torget Piazza dei Giuochi. Stannade till och studerade de förbipasserande. Tappade intresset och styrde stegen mot Via Santa Marghertita, en smal gränd som knöt samman torget med Via Corso. Några steg in i gränden fick han syn på den öppna porten till det lilla kapellet Santa Margherita dei Cerchi. Klev in i den dunkla salen som endast var upplyst av en lykta och några få stearinljus. Bänkarna var tomma men framme vid altaret kunde en liten figur skönjas. Parveln gick långsamt närmare. Den späda figuren vände sig om och tittade på honom med ett försiktigt leende på läpparna. Durante degli Alighieri stannade till mitt i rörelsen som förstenad när hans blick mötte Bice Portinaris vackra ögon. Dante hade mött sin musa. 

Dante, italienska språkets fader och författare av Den gudomliga komedin

Beatrice som han kom att kalla henne skulle senare i livet inspirera honom att skriva ett av västvärldens mest kända och inflytelserika diktverk, Comedia eller Den Gudomliga Komedin. Verket består av tre delar där Dante vandrar genom helvetet och skärselden för att nå paradiset och sin älskade Beatrice. Första delen, Inferno skapades någon gång runt år 1300 med inspiration från mötet i det lilla kapellet. Granne med denna historiska skådeplats kom jag att inkvarteras några hundra år senare, lyckligt ovetandes om mitt egna förestående inferno.

Lyckligt ovetande

Florens är en fantastisk stad med en gammal stadsdel som myllrar av trånga små gränder och grandiosa palats. Avstånden är korta mellan sevärdheterna och nyare byggnadsverk har anpassats efter rådande stil. Staden med anor från romartiden växte i rikedom och inflytande under medeltiden genom handel. Från slutet av 1300-talet och några århundraden framåt kom stadsstaten Florens, som var en stor maktfaktor i Europa, att domineras politiskt och ekonomiskt av familjen Medici. Under 1400-talet växte en rörelse fram i staden där arkitekter, konstnärer och skulptörer lät sig inspireras av antikens åldriga ideal. Florens födde renässansen och flera av epokens största söner verkade i staden.

Loggia dei Lanzi vid Piazza della Signoria

Persues med Medusas huvud, Cellini (1545-1554)

Hercules och Nessus, Giambologna (1599)

Hercules och Cacus, Bandinelli (1533)

Cellini tyckte att Hercules mer liknande en påse meloner än en muskulös man

David framför Palazzo Vecchio, ett av renässansens mästerverk.
Michelangelo (1501-1504)

Porträtt enligt legenden ristat av Michelangelo på
Palazzo Vecchios mur

Palazzo Vecchio vid Piazza della Signoria, Florens stadshus

En av renässansens söner, sjöfarare och upptäcktsresande
som kom att namnge världsdelen Amerika

Galileo vetenskapsman från hertigdömet Florens och som spelade en viktig
roll under renässansens vetenskapsteoretiska utveckling

Ponte Vecchio

Några veckor innan min resa till Florens sprang jag White Rose Ultra 60 miles utanför Huddersfield i England. En tvåvarvsbana där första varvet snittades en bit under 5:00 minuter och andra varvet med marginal över 5:00 minuter. Även om en temposäkning kommer ganska naturligt efter femtio löpta kilometer såg jag till att hålla farten nere då jag fyra veckor senare skulle springa maraton i Florens. Vila veckan efter ultran, följt av två veckor med mängd runt 100 kilometer och en sista vecka med lite mängd inkluderat några kortare pass kvalitet. Målsättningen med loppet i Florens var tempo 3:30-3:35 och klara av att hålla detta större delen av loppet. Tempotest två veckor innan över 21 kilometer med snitt 3:31. Bra känsla. Helgen efter testet, Tunnelloppet i Stockholm över tio kilometer. Sprang utan klocka och försökte hitta 3:30 i snitt. Nådde mållinjen efter 34:54. Känslan var ok. Sista veckan innan Florens kändes kroppen oerhört tung och seg. Trots att jag minskade mängden och kortade distanserna blev jag bara tröttare för var dag som gick. Hade även en hård deadline på jobbet, dagarna blev alltför långa och nätterna alltför korta. Trötta gäspningar. Ingen bra känsla men jag hoppades att vilan de sista dagarna skulle få kroppen i trim.

Söndagen trettionde november. Starten skulle enligt tävlingsbroschyren vara klockan 9:00. In i fållan tio i nio. Väldigt laddad och hjärtat slog tungt i bröstet. Femton minuter gick. Väntan var oändlig. Mindre upprymd. Minuterna kröp. I fållan alldeles bakom eliten, inte alltför många löpare framför. Sipprade dock in löpare från leden bakom. Pang! Starten gick. Mitt i ett kaos av människor försökte jag hitta luckor men insåg att mängden löpare mellan mig de fria ytorna var större än jag trott. Blev stressad då tempot låg strax under 4:00. Måste fram. Började kryssa, pulsen ökade och löpningen kändes en aning ansträngd. Tänkte att det antagligen berodde på att uppvärmningen låg en halvtimma bak i tiden och jag blivit kall igen. Ytor men inte tempo. Passerade fem kilometer. Väntade fortfarande på den lätta känslan man bör ha under första halvan av ett maratonlopp. Ansträngningsgraden kändes en aning hög för att bara vara några kilometer in i loppet. Passerade tio kilometer strax under 36 minuter. Tempot ingen katastrof men benen inte de lätta som jag hoppats på och pulsen ökade redan. Fick onda aningar, kunde bli en mycket lång resa till mål.

Efter passering tio kilometer sänkte jag tempot. Planen alltför tuff för denna dag. En korrigering om fem sekunder, 3:35-340. Löpningen blev inte lättare trots sänkning. Borrade ner blicken i  asfalten och rullade på i hopp om den lätta känslan. Vid femton kilometer kom jag till insikt, ingen bra dag för ett maraton. Ansträngd med tunga ben insåg jag att komma under 2:34 var knappast realistiskt. Benen blev tyngre för var kilometer. Tjugofem kvar. Mer än halva loppet och jag kämpade. Fokus, fem kilometer åt gången. Räkna av femma efter femma. Passerade 20 kilometer. Korrigering av tempo till 3:40-3:45, försöka få kroppen att återhämta sig lite. Visste att det var ohållbart att trycka på då pulsen gick upp av bara tanken på tempoökning.

Mellan 20 och 25, blicken i marken. Kändes något mindre ansträngt och jag vågade mig på en lätt fartökning. Benen svarade omgående att detta inte var möjligt och blev tunga som av betong. Flåset skenade och det dröjde bara en kort stund innan jag var tillbaka i långsam distans. Som snart blev än långsammare. Fortfarande långt kvar till mål. Tyckte höger vad började kännas konstigt stel. Inbillning? Kanske. 

Närmade mig 30 och en vätskestation. Ryckningar i högra vaden. Stannade till och gick för att inte förvärra. Drack mängder av vätska. Åt banan. Vatten. Cola. Vaden mjuknade och energin spred sig långsamt ut i kroppen. En liten klunga om tre personer kom ifatt. Jag kände mig pigg och hängde på. Rullade några kilometer. Helt plötsligt knöt sig vaden och jag höll på att snubbla då benet inte längre bar. Krampen spände hela vaden och jag kunde inte sträcka ut. Hoppade fram till närmsta vägg och stretchade. Sträckte ut och krampen släppte långsamt sitt grepp. Drygt 33 kilometer, nio kvar till mål. Linkade ut på gatan igen och haltade vidare. Vadens insida fortfarande hård och öm men hämmade inte alltför mycket. Kändes som jag kröp fram. Knappt styrfart men vaden sa ifrån direkt vid minsta fartökning. 3:51 högsta tillåtna tempo. En kort stund senare krampade vaden ytterligare en gång. Mjukade upp mot en vägg. 

Räknade kilometer nu istället för femmor. Mentalt betydligt lättare med en vad som inte alls ville vara med, med en kropp som tyckte det var utomordentligt fånigt att välja just denna dag för ett maraton och ett huvud som bara gnällde och ville i mål. Haft betydligt bättre sällskap än så när jag sprungit maraton. Kunde jag bara klara några få kilometer till skulle allt elände försvinna. Var redan inne på sista femman och därefter bara två kilometer spurt kvar. Lyckades hålla tempot på rätt sida krampgränsen. Strax innan 40 ryckte det en aning i vaden men försvann efter lite långsamt linkande på ett ben. Lätt utför mot mål och jag ökade en aning. Fick syn på målet och den röda mattan som ledde över mållinjen. Lättnad. Hann över mållinjen innan vaden började krångla. Men jag var framme så vaden kunde krampa bäst den ville. Inget hinder längre. Jag kunde nu stretcha utan stress. Att något så trevligt som ett maraton kan bli en högst otrevligt upplevelse visste jag redan innan men hade hoppats på att aldrig mer få återuppleva. Förra gången dålig upplevelse, bra tid. Denna gången dålig upplevelse, sämre tid. Fyra veckors återhämtning efter en ultra över 100k är uppenbarligen alltför kort.

Livet börjar utanför komfortzonen. Denna morgon var full av liv.