Dödens vita klippor

Vänster Patrik, håll vänster. Ett mantra som rullade i tankarna när jag promenerade Heathrows korridorer och trappor mot bussen till Alamos kontor. Nyss landat och var på väg till Eastbourne i östra Sussex, en mindre stad mellan Brighton och Hastings. Enklaste sättet att komma dit, hyrbil. Därav mantrat.

Trafiken på M25 var massiv och flöt i raskt tempo söderut. Inga problem att manövrera på vänster sida längs de stora stråken där vägvalen var få och flödet av bilar visade vart jag skulle. Några vägbyten och motorvägen blev landsväg. Lite mer tanke genom byarna, bland korsningar och rondeller. En missad vänsterpassage vid en refug enda missödet under färden. Några felkörningar i Eastbourne korrigerades utan sviktande sidval innan hotellet var funnet. Eastbourne något av pensionärernas tillflykt på sydkusten. Värdinnan var i den yngre delen av sjuttio, hade spelat tennis och tyckte Björn Borg var fantastisk.

Några timmar kvar till solnedgång. Satte mig i bilen och styrde mot Birling Gap, platsen för starten av morgondagens träningslopp - CTS Sussex Ultra. Vägen mot startplatsen slingrande sig fram genom små byar i ett landskap av böljande gröna kullar. Kullar som slutade tvärt vid Engelska kanalen. Sussex södra kust är nämligen välkänt för sina höga kalkstensklippor som ståtligt reser sig vita upp ur kanalen. Den högsta klippan, Beachy Head ståtar 162 meter ovan havsytan och är en av världens mest ökända platser i sammanhanget självmord. I övre delen av listan över de mest "populära" platserna i Europa att begå självmord återfinns Beachy Heads vita klippa. Hörsägnerna viskar att prästen i byn tillbringar mer tid på puben än i kyrkan. I ett försök att övertyga olyckliga själar som över en bägare öl tillbringar sin sista stund i livet. Beachy Heads dåliga rykte förtar dock ej dess skönhet. Reser sig majestätiskt ur vattnet ovan det randiga lilla fyrtornet som med sitt ljus varnar sjömän vilse i dimma och låga moln.

Landskapet runt East Dean. Fyren vid Birling Gap i horisonten

Åkte tillbaks till Eastbourne efter ett kort besök vid Birling Gap. Kvällsvard på asiatiskt buffé-ställe. En tallrik sushi, en tallrik blandat sushi kinesiskt, en tallrik thai, en tallrik blandat thai kinesiskt och avslutningsvis en tallrik dessert. Rullade belåten längs trottoaren tillbaka till hotellet. Funderade över klädsel inför loppet. Några grader plus och rejält med vind. Långa tights, långärmad funktionströja och vindjacka. Större delen av banan gräsklädda klippor och kullar och resterande på stigar och leder. Mizuno Hayate, lätta terrängskor med en lagom grovt mönstrad sula. Fyllde vattenflaskorna, stoppade ner några flap-jacks i ryggsäcken tillsammans med övrig utrustning. La mig på sängen och funderade på plan för energiintag.

Fyren vid Birling Gap

Engelska kanalen i kvällsskrud

Vaknade plötsligt, i full dagsuniform med mobilen vibrerande och larmandes på bröstet. Somnade visst innan planen var klar. Himlen klarblå och solen strålade underbart. En aning kyligt och vinden ven. Packade bilen och styrde mot startområdet.

Dagens arena de gräsklädda klipporna och de gröna kullarna i East Dean med omnejd, området runt Birling Gap. Agenda femtiofem kilometer trail i ett tempo som varken skulle ge alltför mycket trötthet eller påverkan på nästa veckas träning. Tempo 4:50, inte snabbare men med möjlighet till viss anpassning åt det långsammare hållet. Banans kondition och väderförhållandena skulle få bestämma utfallet. Ett träningspass för uthållighet och styrka. Sista kilometrarna tilläts gaspådrag, ville känna att uthålligheten fanns.

Innan start instruktioner om vägvisande pilar och diverse kombinationer av markeringar. Vi långtassande motionärer skulle följa maratonstråket ett varv och därefter göra en runda på tio-kilometersloopen - Seven Sisters plus Beachy Head. Maratonstråket började med Seven Sisters, från början sju vita kalkstensklippor som numer blivit åtta på grund av havets erosion,  förbi The Long Man of Wilmington, en enorm kalkstensfigur ristad på en kulle, över Beachy Head vidare till Eastbourne och tillbaka till starten vid Birling Gap. Vår totala distans beräknad till 55 kilometer men den adderande matematiken maraton plus tio kilometer gav ett annat resultat. Någon av rundorna, eller båda lite längre. 

Starten gick och ultragänget drogs ut på linje efter bara några hundra meter. Vinden slet i kläder och kropp. Kort slingrande uppvärmning västerut innan Seven Sisters mjuka, gräsbeklädda skuldror. Brant uppför och lika brant utför. Kändes tungt redan efter två systrar. Och varmt. Även om vinden skenade blev vindjackans skydd alltför värmande. Var snart helt ensam i ett löparvakuum. Motvinden var tung, underlaget väldigt mjukt och bestämde mig snart att sänka ambitionen till 5:00 per kilometer. Längtade redan efter medvinden mot Eastbourne under andra halvan. Avverkade systrarna, norrut inåt landet mellan grönskande kullar. På grusiga leder och leriga stigar fram till den lilla byn Litlington och första kontrollen. 

Delar av Seven Sisters

Vidare, ensam i vinden över ängar, förbi grindar, genom skogsdungar och upp på kullar. Plötsligt, pilarna hade inte synts till på en stund. Fel väg eller bara jag som varit ouppmärksam?! Stod högt uppe på en kullsida, såg stigen långväga framåt och bakåt men tyckte mig även skymta stigar långt bort på vänster sida i det öppna landskapet. Tittar höger och inser att jag står alldeles vid foten av Wilmington-jätten. Beslut, fortsatt framåt och en liten stund senare nästa pil. Vänder söderut mot Friston Forest med dess mjuka, leriga stigar. Lång brant utför till andra kontrollen. Stämpla och en kilometer tillbaks uppför. Halvmara avklarad.

Sydväst mot East Dean och Birling Gap. Mängder av löpare som nyss startat halvmaran. Tillbaka på det mjuka gräset på kalkstensklipporna, förbi fyren vid Birling Gap och vidare mot Beachy Head. Förhoppningen om medvinden grusades snart. Strävan uppför Beach Head var banans klart tuffaste parti med vinden tryckt rakt i ansiktet. Tempot föll tillbaks, benen blev mjuka och hjärtat hamnade i sparv-läge. Från toppen syntes nästa klippa och nästa. Andra klippans krön visade en pil vänster 10 kilometer och en ultra rakt fram. Nästa gång vid samma passering skulle kilometrarna vara få mellan mig och mållinje. Bestämde att från denna plats sista rundan till målet skulle det vara fri fart. Första varvet fortsatte österut mot Eastbourne, en berg-och-dalbana av klippor. Vinden och klipporna gjorde hela min kropp seg och strax innan Eastbourne föll banan i en lång mycket brant utförslöpa ner mot havet. Alldeles för brant för löpning. Kontroll tre i Eastbourne, vände västerut och sprang över leriga ängar tillbaka till starten för att påbörja den andra rundan. Tio kilometer var sagt men passering startområdet var enligt klockan 42 kilometer.

Beachy Head

 Dags för systrarna igen. Återigen motvind. Kändes dock aningen lättare än första varvet trots mer än ett maraton avverkat. Denna gången skulle bara halva systraskaran passeras innan norrut mot East Dean. Nu skymtades flertalet löpare då samtliga distanser hade startat och fanns utspridda längs banan. Fjärde kontrollen och återigen riktning Birling Gap, dess fyr och åsynen av Beachy Head. Likt förra varvet, motvind. Inte lika påfrestande denna gången. Vet inte om det berodde på att vinden hade mojnat en aning eller det annalkande målet gjorde det lättare. På toppen av efterföljande klippa följde jag pilen till vänster ner till sista kontrollstationen, nummer fem. Till mål var det nu bara två tre kilometer. Hade bestämt fri fart innan så fri fart fick det bli. Två muggar vatten i lugn och ro. Tittade neråt stigen riktning målet, packat med folk. Lyckligtvis var stigen bred. Hittade en lucka i löparhopen och satte av. Känslan av att flyga fram kittlade kroppen och glädjen var total. Pulsen ökade, benen satte fart och hjärtat pumpade fram energi i mängder till de hårt jobbande muskelfibrerna. Flåsade, hjärtat dunkade men tröttheten infann sig inte. Ökade lite till. Tittade på klockans skärm, 3:19 per kilometer. Underbar känsla. Lätt utför och jag fick mina ben att rusa fram i ett härligt tempo. Njutningen var total. Ville inte att loppet skulle ta slut. Inte riktigt ännu. Trängre på stigen och tempot föll. Blev mer en fartlek än en spurt sista kilometern men glädjen var berusande. Svepte över mållinjen och in i samlingen av löpare som väntade på att få sin sticka avläst och målgång registrerad. Sträcka sprungen 55 kilometer, uppvärmning 53 kilometer och två kilometer underbar fartlek. Tiden från startlinje till mållinje 4:35:10, ett snitt på 5:00 min/km. Officiella tiden visar dock 4:35:55 och i den ingår köandet till avläsning av tidstickan. Uppdraget utfört.

Start- och målområdet med huttrande löpare

 Tillbaka på Gardermoen. In med väskan i bilen och rullade ut från parkering. Sväng vänster på vänster sida. Höger Patrik, håll höger.