Två veckor är ingen lång tid när schemat är späckat.
Ingen tid för paus. Stanna upp och bara vara. Redan sextonde juli och
sista frukosten i Grindelwald. Benen var trötta. Huvudet slitet och det
skulle bli skönt med en stilla dag på vägen. Låta både tankar och kropp
vila en stund. Bilen var packad och gps-en inställd på Livigno via
Grimsel-pass. Livigno, mitt lilla paradis på jorden. Lugn. Harmoni.
Skönhet som naturen skapat med varsam hand. Stigar som irrar över de
grönklädda bergen.
Resan
rullade fint genom branta pass med smala vägar i Luzern och vidare
genom Davos till den lilla byn i norra Italien. Lägenhet i utkanten med
närhet till tre fina stigningar för morgon- och lunchjogg - La Pare 580,
Il Motto 850 respektive Vetta Blesaccia 980 höjdmeter, möjlighet att
innan eller under lunch skrapa ihop tusen höjdmeter inom två timmar.
Fokus på träningen i Livigno skulle likt den i Grindelwald vara
löpstyrka och höjdmeter.
|
En sista frukostglimt av Eiger innan avfärd |
|
På vägen igen genom vacker alpnatur |
|
Min bostad för kommande tre veckor. Italienskt fulbygge utan ventilation |
Försökte
vara mer ödmjuk i min kommande träningsplan än jag varit inför
Grindelwald. Jobb sju timmar varje dag likt Grindelwald. Visste att kroppen klarar att hålla ut några veckor även
när belastningen är för tung och jag hade redan joggat två ganska tuffa
veckor. Sänkte ambition höjdmeter från 15 000 till 12 000 per normal
vecka. Distans 160 - 170 k lät sansat. Detta block skulle innehålla en
full träningsvecka följt av en lugnare vecka och avslutas med en
vilovecka innan avfärd till nästa destination. Anledningen till den
lugnare veckan var att jag skulle resa till Egenäs, Årjäng på kusin
Jessicas bröllop.
Anlände
till Livigno strax innan solnedgång och lagom för en kort jogg. Höjden
kändes i lungorna. Rev lätt i minsta motlut trots att jag varit två
veckor i Grindelwald och joggat höjd. Livigno ligger dock på över arton
hundra meter, åttahundra högre vilket gör att all träning sker i tunnare
luft.
|
Tid för kort kvällsjogg vid ankomst. Vy norrut med La Pares skogsklädda fot till höger |
|
Livigno-dalen söderut. Vetta Blesaccia närmast till höger |
|
Från La Pare mot Val Federia. Foten av Il Motto närmast höger och Vetta Blesaccia till vänster |
|
Sjön norr om Livigno |
|
Området har ett myller av härliga stigar |
|
Löparkontor |
Träningen
under veckan flöt fint, som vanligt morgontrött med de tidiga passen
förlagda till lunch. Seg start då jag var sliten, lät kroppen bestämma.
Fortfarande över en månad kvar till TDS. Intensiteten ökade mot slutet
av veckan. Utforskade nya stigar. Vissa trevliga andra odugliga för
träning, för branta och steniga. Bara sten och scrambling då tappar jag
helt intresset och ibland stessas av omgivningen. Enkelt långpass på
helgen då jag haft två tyngre helger innan. Långpasset mot ny bekantskap
över tretusenmeters-topp - Pizzo Filone och vidare ner till
Livigno-dalen via Capra-passet. Fin stig mot Filone som på kartan
verkade sansad. Övergick dock i rent stenskrammel. Scrambling. Brantare
scrambling och lösa stenar. Hundra höjdmeter kvar till toppen och
senaste kilometern hade gått i krypfart. Stigen fortsatte på andra sidan
toppen och var antagligen minst lika långsam, tråkig och
bendaller-skapande. Klängde vidare lite kort. Tittade på knallen ovanför
strösslad med stenrösen och klippor. Vände. Ville jogga istället för
att kräla fram över sten. Samma stig ner och väl nere blickade upp mot
Capra-passet. Stenrösen. Än mer klängande. Blev ett långpass med alltför
mycket tidsödande kläng bland sten och block. Ett tidslångt långpass
med liten distans.
Vädret under veckan ostabilt
med flera inslag av regn och åska vilket gjorde höjdmeterjakten lite mer
komplicerad. På toppen av ett berg inget ställe att vara i åska.
|
Första paret efter drygt två veckor |
|
På väg upp mot Filone |
|
Ju högre upp desto mer klängande |
|
Från Alpe Mine. Målet var stigen på andra sidan Filone vidare mot Capra |
|
Stenbrottet fortsatte i all oändlighet. Vände neråt |
|
Leden över Filone var uppenbarligen en italiensk cykelled - stiglöst och stenigt |
|
Capra-passet var också scrambling och kläng |
|
Men det mesta var dock joggbart |
|
Skönhet även under dunkla skyar |
Vecka
trettio, sista hela veckan i juli. Bröllop och lugn vecka på schemat.
Verkligheten hade dock hunnit ikapp, jag var trött. Bestämde att
tidigarelägga viloveckan även om helgen skulle bli allt annat än vilsam.
Kapade mändgen höjdmeter och joggade på lägre höjd. La in fartökningar i
vissa pass för att inte låta farten slumra helt. En fartlek som kändes
fint utom uppför. Fredag morgon, tidigt pass och avfärd mot Zürich.
Konstig känsla i bilen. Vibrationer i ratten. Stannade kort efter
avfärd. Kände på hjulmuttrarna, vissa fram aningen lösa. Höger fram en
mutter borta. Lossade en från bakre däck och skulle skruva på, ingen
gäng. Tittade närmare, bulten av. Illa. Ska jag? Möjligt? Jag bestämde
mig att åka vidare. Lugnt längs alpvägarna. Oroväckande vibrationer hela
vägen och vid flertal tillfällen informerad av medtrafikanter om
uppseendeväckande rotation höger fram. Zürich. Parkering och flyg mot
Oslo. Bilen fick bli söndagens problem.
Bussen
upp till Ekeberg, Pernilla och Fredrik som bara dagar innan fått
tillökning. Ännu en dotter i familjen. Mindre påfrestande förlossning
denna gången men en trött mor till ett nytt litet matvrak hade inlett
långtgående ammningsintervall med kort vila. En mycket glad far och en
nyfiken tvåårig Bianca som fått en bebis till syster.
Kort
kvällsjogg runt Søränga, morgonjogg upp ner Ekebergsveien och avfärd
mot Årjäng. En dag i kärlekens tecken tillsammans med släkt och vänner
till kusin Jessica och Stefan. Vigseln på platsen för en svunnen kyrka.
Bruden skred fram under en blå himmel och björkars gröna lövtak. En
vacker inramning till den fina ceremonin där ett frieri från länge
sedans Sydostasien blev gyllene ringar och två jakande leenden.
|
Bilstrul
|
|
Bianca, Julia och Fredrik. Bianca undersöker bebis |
|
Bröllopsgästerna börjar samlas i naturens kapell |
|
Brudparet skrider in i lövkyrkan |
|
Brudparet anlände med båt till bröllopsfesten |
|
Moster Pia håller tal för sin dotter |
Långt
efter midnatt önskade jag god natt. Bröllopsfestens sorl och musik
fyllde fortfarande logen. Satte jag mig i bilen riktning Oslo. I den
tidiga morgonen nådde jag min säng och fick några timmars sömn innan
res- och vilodag. Lunchflyg Oslo-Frankfurt-Zürich till en något
degraderad bil. Ville inte stanna i Zürich då jag inte visste hur många
dagar som krävdes att fixa hjulbulten. Hade dock åkt ganska långt redan
på tre bultar höger fram. Ställde gps-en på Livigno "undvik motorvägar".
Åka långsamt på små vägar. Klockan redan efter nio på kvällen. Länge
och långsamt. Det ljusnade vid horisonten när jag parkerade utanför
lägenheten. Klockan efter fyra. De drygt tjugo milen hade krävt mer än
sex timmars färd. Jobbet väntade bara få timmar bort.
Sista
jobbveckan innan semester. Sista veckan i Livigno. En lugn
träningsvecka. En bil på verkstad. Förlängde vistelsen till måndag
kommande vecka på grund av osäkerhet när bilen skulle bli klar. Inget
emot en dag extra i denna underbara by. Vädret fortatt ostabilt med
flera inslag av åska och en hel del regn. Vetta Blesaccia, La Pare, Il
Motto, Val Federia, Monte delle Rezze, Alpe Mine blandades med nya
bekantskaper och långpass genom Schweiz utkanter. En distansmässigt
stimulerande dos av lugna kilometer och tiotusen höjdmeter. Bilen fixad och redo.
|
Söndag tillbaka till jobb och löpning |
|
Lämnade bilen hos lokala mekanikern i Livigno |
|
Böljande berg så långt ögat når
|
|
Vid toppen av Carosello 3000
|
|
Sista joggen till korset på La Pare |
|
Första veckan träning Livigno
|
|
Andra veckan träning Livigno |
|
Tredje veckan träning Livigno |
Thanks a lot for sharing this amazing knowledge with us. This site is fantastic. I always find great knowledge from it. Zurich to livigno
SvaraRadera