o·ver-the-top

Mörker över Ekeberg. Huset är tyst. Ljusen från Oslo centrum tindrar på avstånd. Tidigt. Trappen knarrar när Fredrik smyger ner. I ett slaskigt lätt snöfall styr vi mot Gardermoen och lämnar Bianca, Julia och Pernilla sovandes i huset.  Stilla och lugnt på flygplatsen. Affärsrusningen avklarad, något tidigt för lunchavgångarna. Säkerhetskontroll, alla talar svenska. Morgonfika vid gaten. Fredrik i affärer till Stockholm och jag till de röda vägarna vid avokadoträdens fot. Första flyget till Frankfurt fastnade inte riktigt i minnet. Slumrade redan innan start. Två timmar stop-over på den tyska jätten gav bara paus till att förbereda nästa flyg. Lurar och tidning ur väskan. Automatisk boarding. Maskinen spottar ut lapp - Change of seat. Uppgraderad till Business. Champagne, tre-rätters middag, lagrade viner och några filmer bekvämt tillbakalutad med utsträckta ben. Försenad till Addis Abeba. Sprint genom korridorerna. Tungt huvud, rosslig hals. Lång kö i säkerhetskontrollen, tid

Redan när de sista tonerna bleknade och bandet tackade för sig från scenen kom saknaden. Ett band som jag för länge sedan bara högst sporadiskt lyssnade på. Kändes kanske lite för hårda då när Metallica, Pantera och Megadeth var mer lättillgängliga. Ett band som jag nyligen återupptäckt på skiva och funnit vara fantastiska live. Kompromisslösa likt AC/DC. Tunga och medryckande. Ett band som nu bestämt sig för att sluta turnera. Sista spelningen i Sverige var till ända. Paul Bostaphs kastade en pinne åt vårt håll. Killen som dirigerat i gropen fick grepp likaså ännu en kille. Båda vägrade släppa. Hamnade krälandes på golvet i kamp om pinnen. Några minuter gick. Säkerhetspersonal kom och särade de båda kämparna. Vem fick pinnen? Ingen aning. Stod kvar och tittade när Kerry, Paul, Tom och inlånet från Machine Head Phil Demmel lämnar scenen. Svettig och euforisk med ett leende på läpparna står jag kvar en kort stund. Trashlig magi. Sista stunden med Slayer på svensk scen Efter köt