Wall of death

Redan när de sista tonerna bleknade och bandet tackade för sig från scenen kom saknaden. Ett band som jag för länge sedan bara högst sporadiskt lyssnade på. Kändes kanske lite för hårda då när Metallica, Pantera och Megadeth var mer lättillgängliga. Ett band som jag nyligen återupptäckt på skiva och funnit vara fantastiska live. Kompromisslösa likt AC/DC. Tunga och medryckande. Ett band som nu bestämt sig för att sluta turnera. Sista spelningen i Sverige var till ända. Paul Bostaphs kastade en pinne åt vårt håll. Killen som dirigerat i gropen fick grepp likaså ännu en kille. Båda vägrade släppa. Hamnade krälandes på golvet i kamp om pinnen. Några minuter gick. Säkerhetspersonal kom och särade de båda kämparna. Vem fick pinnen? Ingen aning. Stod kvar och tittade när Kerry, Paul, Tom och inlånet från Machine Head Phil Demmel lämnar scenen. Svettig och euforisk med ett leende på läpparna står jag kvar en kort stund. Trashlig magi.

Sista stunden med Slayer på svensk scen

Efter köttbullar på Gröne Jägaren åkte jag och Schmidt till Hovet för att bevittna trash-legenderna Slayer en sista gång. Förväntansfull. Vi missade första förbandet Obituary. Tittade några låtar med Anthrax sittandes på läktaren. Diggade Lamb Of Gods på avstånd från ölhagen. När sista förbandet tystnat hittade vi plats långt fram. Redo för trash. Stämningen på topp. Trångt och varmt. 

Första tonerna. En genomskinlig ridå hänger ner framför scenen. Kors och pentagram projiceras på ridån. Eldar brinner på scenen, publiken applåderar och skränas i takt till introt. Heey, heey, heey, heey, heey... Flammorna på scenen växer. Bandet gör entré. Introt övergår i trash och ridån faller. Helvetet är lös.

Anthrax från sittplats. Av Big 4 är Anthrax det bandet jag aldrig fastnade för

Strax innan ridån faller

Repentless från senaste skivan sliter igång konserten. Full gas från start. Det låter fantastiskt. Hårt. Snabbt och öronbedövande. Omöjligt att stå still. Några få andetag, tre låtar redan passerat. Publiken gungar till inledande riffet Mandatory Suicide. Gropen, "moshen", alldeles framför. En pulserade massa av människor som brutalt dansar kollektivt i ett mönster dirigerat av kaos. Studsar mot varandra. Hoppar. Krockar. Knuffas. Extas. En ring i vilken bara de mest hänförda "dansar", en slags ritual tillägnad hård musik.

Stämningsfullt på Slayer

Startfålla i gropen inför Raining Blood och tillhörande "wall of death"

Låtarna avfyras i rasande fart. Mellansnack hålls kort och ytterst sporadiskt. Tyngdpunkten South Of Heaven, Season In The Abyss och Reign In Blood. Album från den bästa perioden. Nånstans mitt i, efter hoppande i gropen och diggande till de smattrande låtarna kom känslan om en morgondag med stel nacke. Stod vid randen av gropen. Perfekt vy över scenen. Publiken pulserade runtom. Mellanåt inknuffad i kaoset framför. Det var länge sedan senast jag hoppade glädjefullt i gropen. Denna kväll kändes det obligatoriskt. Svettigt och flåsigt. Inga sura Stockholm-gubbar här som på GnR på Friends förra året. Livet i gropen ändrade karaktär mot slutet från varit ett tumultartat kaos till en speedad ringdans.

Avslutande kvartetten magisk. Bland det bästa jag någonsin sett. Inramningen. Ljudet. Låtarna - South Of Heaven, Raining Blood, Chemical Warfare och Angel Of Death. 

DN skrev - Slayer avslutade med ett blixtrande mästerverk