I know nothing

Samma här Manuel. Åtminstone när det gäller Madrid. Bortsett från Prado då. Världsberömd konstskatt. I övrigt tomt. Utan förväntningar och plan reste jag hit. Med löparskor i väskan möjlighet till överraskningar.

Varför Madrid? Anmäld till Comrades och för att få springa denna ultra måste man göra ett maraton och registrera resultat innan andra maj. Denna helgen sista chansen. Har dragit på det tills tvånget tvingade. En strulande slemsäck och en djup motivationsdipp har lett till kass träning och falnat drömmen om ett bra Comrades. Den snabbare varianten får vänta ytterligare.

Florens street-art by Clet även i Madrid

Lite trött för konst men Prado lockade

Christ Crucified av Velázquez favoriten i den digra samlingen

Nyss avslutat en spansk tortilla efter ett besök på Prado. Sitter med lätt ömma muskler och njuter ett glas rött. Målet för dagen och resan var att avsluta maraton med ett snitt runt 4:10 och sluttid strax under tre. Hade inte tittat på banprofilen innan då dagen var ett långpass i bekvämt tempo. Loppet började med fyra k lätt uppför följt av knappa tjugo böljande med negativt brutto. Kanske igen bana för rekord men väldigt trevlig om man bara gasar lätt. Motluten inte branta men nog för att tippa över om man ligger på gränsen. Magen tryckte på. Kändes inte bra innan start heller och  efter tre bajamaja utan papper fick jag  starta utan riktig tömning. Några utförslöpor följde innan plattlöpning längs vattnet. Väntade på nästa station och toa. Vek ner mot vattnet och över. Station. Ingen toa. Hade funnits på varenda station innan. Vågade varken dricka eller äta energi. Saktade ner för att undvika olycka. Skymtade ytterligare station på väg ut ur parken. Några kilometers koncentration. Rundning och på väg ut mot nästa station. Parken Casa de Campo ett grönområde fem gånger storleken av Central Park. Lyckades ändå hålla hyfsat tempo och leendet bröt igenom när jag såg borden med vätska. Blicken sökte blå plastbås. Inga i sikte. Ännu en station utan lösning på mitt problem. Ännu en station utan vätska. Nu började blicken irra runt banan. Ut bland träd och glesa buskar. Gräs? Löv? Öppet överallt och plötsligt var vi ute ur parken. Lika plötsligt stod tre bruna plasttoa på trottoaren. Hoppas papper. Hoppas papper. Annars blir det en strumpa. Papper fanns. Lättnad. 90 sekunder toa och ut igen. Plötsligt kändes livet enkelt. Platt och härligt. Sista två k mot mål uppför. Uppdraget utfört. Med tio sekunder till godo tre timmar pep mattan och då hade jag startat fem minuter efter klockan startat.

Målgång, medalj med fel datum och fel sträcka

Reser hem imorgon utan feta insättningar i kunskapsbanken. Att Madrid antagligen har världens största grönområde är dock insatt. Fredagens turistjogg och lördagens maraton gav dock vyer av en trevlig stad med pampiga inslag.

I know almost noting.