Inte alltid
Igår kväll ville jag inte gå och lägga mig. Om jag stannade uppe skulle det dröja längre innan morgon. Ologiskt trams men det var känslan. Jag hade ingen lust. Inspiration noll. Till slut gick jag ändå till sängs. Kompromiss. Lampan i taket tänd så jag visste att jag skulle vakna till några gånger under natten. 06:15 planerad början söndag.
Utanför kröp temperaturen under noll. Prognosen hade visat variation - regn, vind, uppehåll blandat över dagen. Överskuggat av grått molntäcke. Hundra miles redan startat. Engelska hus och minusgrader är sällan någon kombo att salutera. Drog det tjocka täcket över huvudet och somnade. Vaknade, antagligen bara kort stund senare, av djungelklimatet under täcket. Av med täcket. Frös. På med täcket för varmt.
Var kom denna motivationssvacka från? En vecka med högst sparsam träning var snart till ända. Löpvila tre dagar. Den lugna veckan följde två veckor med god mängd. Lugna pass men bra veckototal. Känslan andra träningsveckan var dock inte på topp. Misslyckades med ett pass och hade vissa dagar mycket svårt att ens få till passen. Samma känsla denna vecka, trots väldigt enkla och korta pass. Svaret stavas slarv och bristfällig planering. Slarv när det gäller vila och vid planering av veckoschema. De senaste fyra veckorna har tre av fyra helger varit upptagna av aktiviteter och utrymmet för riktiga återhämtningsdagar uteblivit. Senaste två veckorna har arbetsbördan på jobbet varit större än normalt vilket gjorde sista träningsveckan tuffare och viloveckans återhämtning mindre givande då den mentala belastningen fortfarande var påtaglig.
Bloody cold today! Taxichaufförens hälsningsfras. Jag höll med. För att vara England i november var det kallt. På väg till startplatsen för White Rose Ultra 60 miles, två varv om trettio. Ett sista träningslopp innan slutet av säsong 2016. En säsong utan ambition. En säsong för återhämtning. Dagen erbjöd tre alternativ - 1) utför plan sextio, 2) stanna efter ett varv om trettio eller 3) stanna i sängen. Trean uppenbarligen missad så två alternativ återstod och visst skulle det bli sextio.
Väl framme låg löpare och huttrade i sovsäckar på golven. Löpare som inte klarat natten och brutit hundra. Half dropped out, ljöd i rummet. Hade varit mycket kallt och vattnet frusit i slangar och dunkar. Tyckte dock temperaturen var ok men bytte från kortbyxor till långa tajts.
Åtta. Starten gick och vi rullade iväg. Högst springbar utförslöpa. Klockan visade strax efter start 3:15 per k. Övriga försvann. Det kändes bra men tanken på löpning till efter klockan fyra var inte lockande. Hamnade helt solo. Ingen bakom. Ingen kom ikapp. Lunkade på, varken backar, lera, steniga stigar eller mjuka hagar gav något större motstånd. Banan löpte böljande över landskapets kullar och vädret utan regn. Energi var tionde k. Livet var fint. Snart klarat av de tjugo första. Lång uppför och farten kröp neråt. Joggade längs en golfbana. Hala stenar och grus. Hörde något bakom. Vände mig snabbt om och kikade. Där kom en kollega på jobbet i svart långärmat, svarta tajts och en sprillans Salomon-väst. Tätt följd av en stor klunga. Femtio meter bakom. Måste sett fel, ingen jag känner här. Klungan borde dock snart vara ifatt då mitt tempo var lågt. Gnetade backen upp, planade ut. Inget flås bakom. Vände mig återigen och där var tomt. Inte en löpare i sikte. Jag måste missbedömt avståndet. De är snart här. Knixig stig och det dröjde innan jag hade bra synfält igen. Tittade. Tomt. Trettio. Musklerna började ömma. Bara ömt stramande, inte stelt. Fortfarande ingen bakom. Tankarna halkade in på ett varv, varm dusch och te. Det var inte ens kul. Winschoten var spännande och blev väldigt utmanande. Gobi var något nytt, annorlunda påfrestning. Detta hade jag gjort förr och visste jag skulle kunna jogga två varv. Men varför? Inget nytt. Ingen spänning. Bara förlängd tristess.
Närmade mig Marsden, vinden blev kallare och blåste rakt i ansiktet. Snart kom regnet. Stora kalla droppar. Var det inte nyans av snö bland dropparna? Passerade Marsden och vände in i nationalparken. Uppför. Motvind. Dropparna blev till fluffiga flingor som föll tungt. Beslutet att hoppa sista varvet taget. Någon mental styrka fanns inte och musklerna kändes inte bra. Lubbade backen upp och utför mot de sista snårigheterna. Tio kvar. Slappnade av och hittade in i bubblan. Delar av banan över betesmark där korna strövar. Vissa passager ut från dessa betesmarker delas med djuren. Platser där korna trampat upp stora områden till sumpig gegga blandad med skit. Mina skor var fortfarande med kilometrar kvar enbart lätt geggiga. Ingen väg runt. Rakt igenom sörjan. Skorna brungröna och stinkande. Bonus. Banan tackade för min negativa inställning till ett andra varv.
Joggade i mål utan vidare strul på en tid långsammare än vad jag hade två år tidigare på första varvet. Då med två bonuskilometrar efter felspring. Ett lyckat misslyckande? Det kommer jag aldrig få veta. Jag lovade mig själv förra året att aldrig riskera hamna i samma misär igen. Kanske behöver vila. En sak är dock utom tvivel, ingen risk tagen idag. Kommer antagligen aldrig glömma och sluta älta. Träningsrundor är dock tillåtet att avbryta och göra om vid senare tillfälle.
Utanför kröp temperaturen under noll. Prognosen hade visat variation - regn, vind, uppehåll blandat över dagen. Överskuggat av grått molntäcke. Hundra miles redan startat. Engelska hus och minusgrader är sällan någon kombo att salutera. Drog det tjocka täcket över huvudet och somnade. Vaknade, antagligen bara kort stund senare, av djungelklimatet under täcket. Av med täcket. Frös. På med täcket för varmt.
Var kom denna motivationssvacka från? En vecka med högst sparsam träning var snart till ända. Löpvila tre dagar. Den lugna veckan följde två veckor med god mängd. Lugna pass men bra veckototal. Känslan andra träningsveckan var dock inte på topp. Misslyckades med ett pass och hade vissa dagar mycket svårt att ens få till passen. Samma känsla denna vecka, trots väldigt enkla och korta pass. Svaret stavas slarv och bristfällig planering. Slarv när det gäller vila och vid planering av veckoschema. De senaste fyra veckorna har tre av fyra helger varit upptagna av aktiviteter och utrymmet för riktiga återhämtningsdagar uteblivit. Senaste två veckorna har arbetsbördan på jobbet varit större än normalt vilket gjorde sista träningsveckan tuffare och viloveckans återhämtning mindre givande då den mentala belastningen fortfarande var påtaglig.
Bloody cold today! Taxichaufförens hälsningsfras. Jag höll med. För att vara England i november var det kallt. På väg till startplatsen för White Rose Ultra 60 miles, två varv om trettio. Ett sista träningslopp innan slutet av säsong 2016. En säsong utan ambition. En säsong för återhämtning. Dagen erbjöd tre alternativ - 1) utför plan sextio, 2) stanna efter ett varv om trettio eller 3) stanna i sängen. Trean uppenbarligen missad så två alternativ återstod och visst skulle det bli sextio.
Väl framme låg löpare och huttrade i sovsäckar på golven. Löpare som inte klarat natten och brutit hundra. Half dropped out, ljöd i rummet. Hade varit mycket kallt och vattnet frusit i slangar och dunkar. Tyckte dock temperaturen var ok men bytte från kortbyxor till långa tajts.
Åtta. Starten gick och vi rullade iväg. Högst springbar utförslöpa. Klockan visade strax efter start 3:15 per k. Övriga försvann. Det kändes bra men tanken på löpning till efter klockan fyra var inte lockande. Hamnade helt solo. Ingen bakom. Ingen kom ikapp. Lunkade på, varken backar, lera, steniga stigar eller mjuka hagar gav något större motstånd. Banan löpte böljande över landskapets kullar och vädret utan regn. Energi var tionde k. Livet var fint. Snart klarat av de tjugo första. Lång uppför och farten kröp neråt. Joggade längs en golfbana. Hala stenar och grus. Hörde något bakom. Vände mig snabbt om och kikade. Där kom en kollega på jobbet i svart långärmat, svarta tajts och en sprillans Salomon-väst. Tätt följd av en stor klunga. Femtio meter bakom. Måste sett fel, ingen jag känner här. Klungan borde dock snart vara ifatt då mitt tempo var lågt. Gnetade backen upp, planade ut. Inget flås bakom. Vände mig återigen och där var tomt. Inte en löpare i sikte. Jag måste missbedömt avståndet. De är snart här. Knixig stig och det dröjde innan jag hade bra synfält igen. Tittade. Tomt. Trettio. Musklerna började ömma. Bara ömt stramande, inte stelt. Fortfarande ingen bakom. Tankarna halkade in på ett varv, varm dusch och te. Det var inte ens kul. Winschoten var spännande och blev väldigt utmanande. Gobi var något nytt, annorlunda påfrestning. Detta hade jag gjort förr och visste jag skulle kunna jogga två varv. Men varför? Inget nytt. Ingen spänning. Bara förlängd tristess.
Närmade mig Marsden, vinden blev kallare och blåste rakt i ansiktet. Snart kom regnet. Stora kalla droppar. Var det inte nyans av snö bland dropparna? Passerade Marsden och vände in i nationalparken. Uppför. Motvind. Dropparna blev till fluffiga flingor som föll tungt. Beslutet att hoppa sista varvet taget. Någon mental styrka fanns inte och musklerna kändes inte bra. Lubbade backen upp och utför mot de sista snårigheterna. Tio kvar. Slappnade av och hittade in i bubblan. Delar av banan över betesmark där korna strövar. Vissa passager ut från dessa betesmarker delas med djuren. Platser där korna trampat upp stora områden till sumpig gegga blandad med skit. Mina skor var fortfarande med kilometrar kvar enbart lätt geggiga. Ingen väg runt. Rakt igenom sörjan. Skorna brungröna och stinkande. Bonus. Banan tackade för min negativa inställning till ett andra varv.
Joggade i mål utan vidare strul på en tid långsammare än vad jag hade två år tidigare på första varvet. Då med två bonuskilometrar efter felspring. Ett lyckat misslyckande? Det kommer jag aldrig få veta. Jag lovade mig själv förra året att aldrig riskera hamna i samma misär igen. Kanske behöver vila. En sak är dock utom tvivel, ingen risk tagen idag. Kommer antagligen aldrig glömma och sluta älta. Träningsrundor är dock tillåtet att avbryta och göra om vid senare tillfälle.
Kommentarer
Skicka en kommentar