Vit ros

Landar på Manchester Airport. Droppar på rutan. England välkomnar. Tåget mot York rullar strax innan halv åtta, andra stationen. Ett mörkt och råkallt Huddersfield slår mot ansiktet när jag kliver av. Kända gator och byggnader. Tredje gången jag är här för White Rose Ultra. För två år sedan joggade jag här min första ultra om närheten av hundra k. Sträckan skulle då varit 96 men fick ihop 99 innan målgång via några högst oplanerade bonusvändor. Förra året var jag sedan innan Winschoten anmäld till halva sträckan. Trots kraschen i Winschoten åkte jag hit. Hade ännu inte riktigt förstått hur illa min kropp mådde. Fanns en illusion om att jag skulle kunna jogga runt. Blev tungt efter tolv k och en lätt mardröm efter tjugo. Kanske inte borde slutfört men jag är väldigt dålig på att sluta när jag väl påbörjat något.

Sitter nu på lokal i centrala Huddersfield. Dagen då rött kött är tillåtet. Burgare och en pint Abbott. Åttio kronor betalt med kontaktlös betalning. Med i tiden och priser som lockar många. Priserna på restaurang i England långt lägre än hemma i Sverige. Sorlet högt i puben. Läcker in innanför lurarna och blandas med musiken. Sitter i en bubbla av sorlblandad musik, observerar och vilar sinnet inför morgondagen. En liten fristad som delas med Hellström och Lemmy.

Klockan åtta imorgon bitti bär det av på årets sista långjogg. Över gröna kullar. Över engelsk “moor”. Genom små byar av tegel. Genom lera.

...Det finns en plats
Jag vet att ingen
Bryr sig om den
Den är bara min
Bakom ögonlocken...

Förberedelse

Huddersfield och höst