Böljande kullar
Ibland är det skönt att bryta vardagens mönster. Hoppa ur ekorrhjulet och resa bort. Trots att jag redan fyllt året med en god portion resdagar känns det ändå lika skönt att packa väskan lätt, resa till flygplatsen och sväva bort.
Det händer att jag planerar in långpass på annan ort där något lopp går av stapeln och kombinerar flykten med trevlig jogg på okänd mark. Innan jag i oktober reste till Reunion för Diagonale des Fous bokade jag en resa till engelska sydkusten. Hittade ett lopp i början av december, en dryg månad efter Reunion vilket jag antog skulle vara gott nog med tid för kroppen att läka ihop och bli redo för böljande engelska kullar.
Efter flyg, hyrbil och ångest kvällen innan stod jag huttrande tillsammans med ett hundratal andra stiglöpare och väntade på start. Platsen West Lulworth, ett litet sommarställe med höga vita klippor och grönskimrande hav mitt på den engelska sydkusten. Luften var rå och kall men nästan helt vindlös. Hade dragit vindjackan över löpvästen och den långärmade, tunna ulltröjan i ett försök att hålla värmen uppe.
Dagarna innan avfärd. Tanken stelnade vid anblicken av banans profil. Tappade andan. Åtta höjder om femhundra meter plus ytterligare sex höjder om tre- fyra-hundra meter. Tokigt. Varför kollade jag inte banan innan jag anmälde mig. Mellan sex- och sjutusen höjdmeter. Detta kändes alltför tufft. Sansade mig dock när jag tittade på banans distans som visade fyrtiofem men som jag visste var dryga sjuttio. Miles. Lättnad. Då engelsmännen fortfarande är kvar i historien och ältar fötter, stenar och tummar när de pratar omfång var höjden inte angiven i meter utan fötter.
Dagarna innan avfärd. Tanken stelnade vid anblicken av banans profil. Tappade andan. Åtta höjder om femhundra meter plus ytterligare sex höjder om tre- fyra-hundra meter. Tokigt. Varför kollade jag inte banan innan jag anmälde mig. Mellan sex- och sjutusen höjdmeter. Detta kändes alltför tufft. Sansade mig dock när jag tittade på banans distans som visade fyrtiofem men som jag visste var dryga sjuttio. Miles. Lättnad. Då engelsmännen fortfarande är kvar i historien och ältar fötter, stenar och tummar när de pratar omfång var höjden inte angiven i meter utan fötter.
Den långa banan var enligt info drygt sjuttio kilometer med knappa tretusen höjdmeter. Fanns även fyra kortare versioner vars banor i kombination bildade den långa. Västra snurran, östra snurran, västra snurran och avslutningsvis snurran 10k vilket var halva västra. En massa snurrande över grästäckta klippor och längs smala stigar väntade.
Kvällen innan hade jag inte alls varit värst sugen på långjogg och när jag hämtade nummerlappen funderade jag på att välja den kortade versionen utan plus i slutet, utan en andra helsnurra västerut. Anledningen var att jag inte riktigt kommit igång med träningen efter Reunion och det längsta passet jag joggat senaste månaden var 26 kilometer, vilket känts väldigt långt och slitsamt. Ångesten kom från vetskapen att jag inte var redo för ett såpass gediget långpass och att jag skulle behöva jogga ytterst långsamt för att inte förstöra kommande veckors träning. En mental kamp som lockade och jag såg fram emot men en fysisk kamp jag kanske inte borde anta.
Starten gick. Upp på första grästäckta klippan, strax bakom ett gäng löpare med fart. Ultra och Ultra Plus startade samtidigt och jag lovade mig själv att inte ryckas med. Självbevarelsedrift. Startlinje mållinje i symbios. Denna dag skulle varenda liten gnutta energi behövas för att nå mållinjen då skallen var tveksam, kroppen degig och seg. Bromsade upp farten och såg tre löpare försvinna över nästa klippa. Lunkade vidare i behagligt tempo över höjderna längs stranden. Utsikten magnifik från toppen av det böljande gröna landskapet. Havsytan låg stilla och blank under de grå skyarna. Vinden höll sig undan och livet var trevligt. Efter fyra klippor vände stigen inåt landet och slingrade genom ett lerigt, skogsliknande buskage-landskap innan den försvann ut på ett stort grönt fält. Ett fält som bar hela vägen tillbaka till West Lulworth. Strax innan jag nådde byn kom två löpare och svepte förbi.
Östra snurran. Benen var fortfarande villiga. Jag hade dock matat min kropp med en ansenlig mängd energi. Då jag redan innan visste att det skulle bli en lång dag, var västen proppad med socker i olika former. Gel, energikakor och sportdryck. Östra snurrans första del gick tvärs stranden Lulworth Cove. Hundratalet meter över en bädd av putsad singel. Var som att jogga över en tjockmatta av småsten. Drivet i steget försvan helt och känslan var stationär. Svordomar ekade i huvudet. Lättnaden stor vid buktens motsatta sida. Landskapet tomt och ödsligt. Enda rörelsen löparna från förra snurran som låg några hundra meter längre fram. Avståndet ökade sakteliga för var kilometer och kulle. Sista skymten på en lerig åker innan vi vände tillbaks mot Lulworth Cove. Nu blev trängseln stor då stigen bitvis delades med maraton och halvmaraton. På väg motsatt riktning. Lyckligvis mestadels brant uppför och brant utför med alternativ bredvid stigen. Var nu sedan en stund tillbaka sliten både fysiskt och mentalt. Musklerna ömmade och var egentligen färdiga för dagen. I min plan tidigare i höst skulle aldrig benen bli såpass slitna som de nu var. Halva sträckan kvar. Försvann in i tankarna och lät benen rulla i eget tempo. Fokuserade på energi-intaget. Under tjugo minuter funderade över nästa tugga eller sipp. Vätska eller gel? Eller kanske en bit kaka? Nåt litet var tjugonde minut. Mentalt greppbart och uthärdligt. Väcktes ur min energi-meditation. Strand-jäveln dök upp igen. Denna gång fanns dock en upptrampad stig som gjorde livet aningen mindre bekymmersamt.
Två av fyra snurror avklarade. Mentalt låg och fysiskt seg. De ömmande låren hade jag redan låtit bero. Inget att göra åt. Nu var det bara trettio kilometer kvar på känd mark. Nio kullar. Nedräkning. Tempot var mycket lågt och jag lät det vara så då jag inte ville slita alltför hårt. Västra snurran var en evighet och en studie i långsamhet. Huvudet vaknade sakteliga till desto närmre stigen letade sig West Lulworth för en sista varvrning.
Ten to go! Förvisso tio på stig vilket inte alltför sällan betyder elva till tretton kilometer. Oavsett, lättsprunget och nära. Under sista snurran vaknade benen till. Fyra klippor att klänga. Utmanade mig själv att jogga dem alla. Klarade dock inte nummer tre. Halvvägs med andan uppe ur halsen blev rörelsen gång. Vindjackan var fortfarande på. Tröjan under våt och kall. Passerade mållinjen till stilla gång och lättnad. Äntligen hann jag knappt tänka innan kylan fick kroppen att huttra. Som dagen började mötte den även sitt slut. Kall och grå.
 |
| Banan vid Lulworth Cove |
Kvällen innan hade jag inte alls varit värst sugen på långjogg och när jag hämtade nummerlappen funderade jag på att välja den kortade versionen utan plus i slutet, utan en andra helsnurra västerut. Anledningen var att jag inte riktigt kommit igång med träningen efter Reunion och det längsta passet jag joggat senaste månaden var 26 kilometer, vilket känts väldigt långt och slitsamt. Ångesten kom från vetskapen att jag inte var redo för ett såpass gediget långpass och att jag skulle behöva jogga ytterst långsamt för att inte förstöra kommande veckors träning. En mental kamp som lockade och jag såg fram emot men en fysisk kamp jag kanske inte borde anta.
Starten gick. Upp på första grästäckta klippan, strax bakom ett gäng löpare med fart. Ultra och Ultra Plus startade samtidigt och jag lovade mig själv att inte ryckas med. Självbevarelsedrift. Startlinje mållinje i symbios. Denna dag skulle varenda liten gnutta energi behövas för att nå mållinjen då skallen var tveksam, kroppen degig och seg. Bromsade upp farten och såg tre löpare försvinna över nästa klippa. Lunkade vidare i behagligt tempo över höjderna längs stranden. Utsikten magnifik från toppen av det böljande gröna landskapet. Havsytan låg stilla och blank under de grå skyarna. Vinden höll sig undan och livet var trevligt. Efter fyra klippor vände stigen inåt landet och slingrade genom ett lerigt, skogsliknande buskage-landskap innan den försvann ut på ett stort grönt fält. Ett fält som bar hela vägen tillbaka till West Lulworth. Strax innan jag nådde byn kom två löpare och svepte förbi.
 |
| Stranden vid Lulworth Cove och första kullen. Foto: coastalwalker.co.uk |
Östra snurran. Benen var fortfarande villiga. Jag hade dock matat min kropp med en ansenlig mängd energi. Då jag redan innan visste att det skulle bli en lång dag, var västen proppad med socker i olika former. Gel, energikakor och sportdryck. Östra snurrans första del gick tvärs stranden Lulworth Cove. Hundratalet meter över en bädd av putsad singel. Var som att jogga över en tjockmatta av småsten. Drivet i steget försvan helt och känslan var stationär. Svordomar ekade i huvudet. Lättnaden stor vid buktens motsatta sida. Landskapet tomt och ödsligt. Enda rörelsen löparna från förra snurran som låg några hundra meter längre fram. Avståndet ökade sakteliga för var kilometer och kulle. Sista skymten på en lerig åker innan vi vände tillbaks mot Lulworth Cove. Nu blev trängseln stor då stigen bitvis delades med maraton och halvmaraton. På väg motsatt riktning. Lyckligvis mestadels brant uppför och brant utför med alternativ bredvid stigen. Var nu sedan en stund tillbaka sliten både fysiskt och mentalt. Musklerna ömmade och var egentligen färdiga för dagen. I min plan tidigare i höst skulle aldrig benen bli såpass slitna som de nu var. Halva sträckan kvar. Försvann in i tankarna och lät benen rulla i eget tempo. Fokuserade på energi-intaget. Under tjugo minuter funderade över nästa tugga eller sipp. Vätska eller gel? Eller kanske en bit kaka? Nåt litet var tjugonde minut. Mentalt greppbart och uthärdligt. Väcktes ur min energi-meditation. Strand-jäveln dök upp igen. Denna gång fanns dock en upptrampad stig som gjorde livet aningen mindre bekymmersamt.
 |
| Andra kullen på östra snurran. Foto: endurancelife.com |
Två av fyra snurror avklarade. Mentalt låg och fysiskt seg. De ömmande låren hade jag redan låtit bero. Inget att göra åt. Nu var det bara trettio kilometer kvar på känd mark. Nio kullar. Nedräkning. Tempot var mycket lågt och jag lät det vara så då jag inte ville slita alltför hårt. Västra snurran var en evighet och en studie i långsamhet. Huvudet vaknade sakteliga till desto närmre stigen letade sig West Lulworth för en sista varvrning.
 |
| West Lulworth Foto: Steve Millward |
Ten to go! Förvisso tio på stig vilket inte alltför sällan betyder elva till tretton kilometer. Oavsett, lättsprunget och nära. Under sista snurran vaknade benen till. Fyra klippor att klänga. Utmanade mig själv att jogga dem alla. Klarade dock inte nummer tre. Halvvägs med andan uppe ur halsen blev rörelsen gång. Vindjackan var fortfarande på. Tröjan under våt och kall. Passerade mållinjen till stilla gång och lättnad. Äntligen hann jag knappt tänka innan kylan fick kroppen att huttra. Som dagen började mötte den även sitt slut. Kall och grå.
Kommentarer
Skicka en kommentar