Mörker

Nattens mörker. En svag strimma blekt ljus från gatljuset utanför letade sig in vid fönstret. Klockan hade ännu inte klämtat men känslan fanns att det var dags. Klev upp och bar ut mina saker i korridoren för att inte väcka de övriga i sovsalen. Utrustning och kläder hade jag lagt ut bredvid sängen innan läggdags. Klockan var nu strax efter tre, bussen till Courmayeur klockan fyra. Löpvästen packad, drop-bag fylld och nummerlappen fäst i bib-bältet. Drog vindjackan över och promenerade mot bussen. 

[Video banan TDS 2017]

[Video TDS 2017 Best Of]

Planen var enkel. Loppet uppdelat i tre delar, energi var tjugonde trettionde minut. 300 till 400 kcal varje timme. Gel och sportdryck kompletterat med stationernas utbud. Några små påsar chips för saltet och för att bryta av sockret. Extra flaska sportdryck och flapjack vid drop-bag. Första delen av loppet, tre toppar fram till Bourg Saint-Maurice. Andra delen till Col du Joly, den tuffaste med en nio kilometer lång stigning om 1800 höjdmeter och ytterligare fyra toppar på profilen. Sista delen in mot mål, två toppar och fina utförslöpor. Flyta första delen, hålla igen andra och släppa spärren tredje. Väderprognosen visade soligt, andra delen skulle bli varm och hade en hel del löpning på höjd över tvåtusen samt den tuffaste stigningen. Hade varit på plats lite kort för att kroppen skulle hinna anpassa sig och jag ville inte riskera något därav lugnare på mitten. Sista tjugo från Col Tricot hade jag joggat, utför lätt tekniskt men högst springbart fram till Les Houches och vidare därifrån bred fin vandringsled. Fundering om femton timmar, cirka åtta fram till Roselend och runt sju timmar de sista femtio in mot mål. Borde vara görbart.

Banprofil TDS 2017

Bussen anlände till Courmayeur. Lämnade drop-bag och vandrade upp till målet. Lättare uppvärmning innan det var dags för startfållan. Hälsade på Mimmi, hon verkade taggad. Ställde mig i bakre ledet av elitfållan och väntade när minutrarna tickade mot start. Varken nervös eller förväntansfull. En dag i löpspåret att logga i dagboken. Startskottet gick. Rusade längs Courmayeurs gator, förbi kyrkan och vidare uppåt byn. Hamnade långt bak i stor trängsel. Lite väl långsamt. Såg Miimmi några meter framför med lucka till höger in mot husväggen. Satte fart, svepte förbi och tryckte tills jag var i täten. Vi rullade ut på gatan mot bron till Dolonne. Hörde Mimmi alldeles bakom. Hon hade tagit rygg och var med i täten. Hon skrattade och sa att hon inte skulle hålla min rygg hela loppet. Bytte några ord. Tempot inte alltför högt och när det blev utför rullade jag på en aning. En kille sprang upp jämsides och tittade på mig. Killen som senare skulle vara förste löpare över mållinjen. Det var ännu mörkt men solen var på väg upp och första sträckan uppför var asfalt och grus. Ingen pannlampa. Lätt broms vid backens början i Dolonne, föll tillbaka några placeringar och lät de med lampa jogga först. Måttligt tempo i klungan om tio femton löpare. Var snart i täten igen tillsammans med en kort, senig kille. Joggbart, som bandet hemma i Karlstad. De flesta använde stavar i motlutet. Fick snart en lucka ner till övriga, slog av en aning och gick. Tittade bakåt i en kurva och såg vargflocken jaga bakom. Sammanbitet och målinriktat. En kille kom ikapp och jag följde upp genom första stationen till toppen av backen. Kändes lätt, ingen stor ansträngning. Energin trillade ner fint. Lovade mig själv att inte förivras när övriga kom ikapp utför. Var dock aningen snabbare än min följekamrat, svängde förbi och rullade iväg utför. Efter några minuter kom de första ikapp. Passerade. Tappade koncentrationen för ett kort ögonblick och föll handlöst. Uppe lika raskt. Inget allvarligt. Hål på västen, blodigt knä och blodiga handflator. Bultade dock en aning i knät. Kanske skulle komma att svullna lite. Vaknade till och höll god fart resten av utförslöpan.

Video passage Checrouit [Samma engelska]

Passage Mont-Favre

Täten utspridd över hundratalet meter på platten in mot Lac Blanc, vätskestationen innan andra klättringen till Col Chavannes. Lät benen rulla lugnt och fint. Joggbar backe. Gick vissa av de allra brantaste partierna. Märkte att strumpvalet för dagen inte var det bästa, Injinji korta lätt dämpade. Halkade ner över hälen och jag fick gång på gång dra upp dem för att de inte helt skulle försvinna i skoskaftet. Mitt i backen hade de dock glidit såpass långt ner att jag kände visst skav av strumplinningen mot hälen. Snörade av skon, drog upp strumpan och fortsatte. Snabb operation utan större tidstapp. Col Chavennes snart nådd som följdes av lång utför längs knagglig grusväg. Lät benen rulla utan att trycka eller bromsa. Kom ikapp och förbi två löpare. Kroppen spann fint, energin kändes bra och solen började värma. Slutet av backen var aningen teknisk över en äng och ett vattendrag. Vidare genom ett härligt alplandskap med små stigningar och stigar som vindlade längs fjällsjöar. Upp mot Col du Petit Saint Bernard aningen bökigt med obanat blandat med smal stig och låga snår. Sista biten mot toppen väldigt brant och tycktes som en vägg stiga rakt in i himlen. Forcerades dock utan alltför mycket ansträngning trots att flåset var i topp. Frustande. Väl på andra sidan väntade lång finlöpning till Bourg Saint-Maurice.

Passage Col du Petit Saint Bernard

TDS var inte något av årets stora lopp men ändå ett jag sett fram emot och anpassat träningen en aning inför. Delar in lopp i tre kategorier - träningslopp, träningsrejs och rejs. Där första kategorin lopp inte har någon direkt målbild utan kroppens dagsform bestämmer helt målbilden. Del av träningsblock och brukar ersätta långpass eller tempopass. Träningsrejs och rejs har dock uttalad målbild och är inte tillåtna att brytas i förtid. Träningsrejs, resultatet ska ungefärligt överensstämma med målbilden. Syftar ofta till att träna nåt specifikt eller bara på kul. Träningen anpassas delvis och loppet behöver inte nödvändigtvis vara full fart. Rejs däremot har tydlig målsättning som resultatet ska tangera eller överträffa. Tidsmål alltid. Full fart. Årets första rejs var Comrades och träningen flöt fint fram till maj då verkligheten kom ikapp. Den totala stressen på kroppen översteg vad vilan kunde återhämta. I sommar drog jag ner på intensitet och mängd i förhoppning att kroppen skulle vakna till. Anpassade inför TDS och årets största lopp senare i höst. TDS hamnade närmre träningsrejs än rejs men jag planerade ändå försöka genomföra loppet på cirka femton timmar.

Fin slät stig, dock bitvis brant, ner mot Bourg Saint-Maurice. Hade hamnat i ett vakuum utan livstecken vare sig framför eller bakom. Kände mig oförskämt pigg både flåsmässigt, fysiskt  och mentalt. Solsken och harmoni. Efter en halvtimma rullandes utför kom en lätt ilning insida lår. Båda sidor. Lite på djupet mitt på. Inget som hämmade men kändes obekant. Känslan tillbaka en kort stund senare, starkare. Även utsida höger lår, obekant stramande känsla. I en skarp sväng drogs musklerna ihop insida lår som i lätt kramp. Stannade och gick lugnt en bit. Släppte. Sprang vidare men blev tvungen att hålla nere farten en aning då stramandet kom tillbaka vid fartökning. Stilla jogg en stund innan jag vågade öka igen. Fungerade, kändes bra. Närmade mig byn och utför blev platt. Högg till utsida, stannade och kände senor och muskler spändes. Aldrig haft liknande innan och visste inte hur jag skulle få det att släppa. Masserade, gick långsamt. Spänningen försvann. Joggade vidare, och försökte leta fram en gel ur västen. Bang. Hamnade platt på marken. Utsida knöt sig när jag försökte resa mig. Rullade över på rygg. Masserade tills musklerna slappnade av och reste mig. Andra knäet blodigt men händerna klarade sig denna gången då de var nedstoppade i västen. Lugnt vidare in mot byns centrum och dess supportstation. Vad hände med benen? Båda kändes bra förutom den konstiga känslan på insidan och utsidan av höger lår. Aldrig tidigare känt någon form av anspänning där tidigare. Jag hade druckit bra. Electrolyter i vätskan och det hade ännu inte blivit alltför varmt. Vid en liten vätskestation i utkanten av byn sänkte jag en halv liter vatten. Väl vid huvud-stationen stannade jag och drack mängder, tryckte i mig vattenmelon och käkade ost. Salt, electrolyter och vätska.

Passage Bourg Saint-Maurice

Nu väntade långa backen upp till Col de la Forclaz och vidare till Passeur Pralognan, nio kilometer och drygt 1800 höjdmeter. Efter backen och efterföljande utförslöpa var den tuffaste delen av banan avklarad, enligt den målbild jag hade satt upp. Drop-bag inom räckhåll och ytterligare tjugo kilometer innan loppets intressanta avslutning skulle ta sin början. Den roligaste delen av loppet. Lugnt och metodiskt uppåt. Lät inte flåset gå för högt då hög höjd väntade och jag hade känt av höjden vid Col Chavannes. Förbi en löpare som verkade väldigt trött, hade packat ner sina stavar och lunkade uppåt. Snart kom två löpare bakifrån och smet förbi. Fortsatte på mitt inslagna tempo. Pillade i mig energi och vätska med jämna mellanrum. Benen kändes pigga och humöret var på topp. Kände nu solen steka mot ryggen, kommit ovanför trädens skyddande bladverk och ingen skugga fanns att hitta. Vad som innan kändes som en evig backe var snart avklarad. Fyllde flaskorna på toppen och drack mängder på plats. Kort utför innan stigningen mot Passeur Pralognan. Slät grusväg övergick i teknisk stig. Kände av insidan. Drog en aning. Höll låga steg och försökte inte lyfta fötterna alltför högt. Uppför och platt verkade fungera men utför och tekniskt lite sämre. Lät tempot ligga nere för att undvika hastiga lyft av fötterna. Rullade sakteliga på och kom utan ytterligare krampkänningar fram till toppstigningen. Aningen brantare än innan och något mer stenig då höjden var drygt 2300 meter. Problemfritt upp till toppen. Benen kändes bra igen. Väl på toppen väntade scrambling ner på andra sidan. Brant klängande i rep och kedjor några några hundra meter innan springbar stig tog vid. Landskapet var likt ett stort stenröse där en knappt skönjbar stig letade sig fram. En stig av sten. När löpriktningen återigen pekade utför kom krampkänningarna på insidan av låret tillbaka. Lätt ryckande utan att helt knyta sig. Hämmade dock tempot markant och tillät inga längre hopp. Kändes som en evighet innan jag kom ner på planare och jämnare underlag. Stigen var dock fortfarande aningen teknisk. Låren knöt sig vid ett hopp. Stannade tills muskeln slappnade av, gick en kort bit innan jag vågade jogga igen. En mycket frustrerande känsla då min kropp i övrigt kändes oanvänd och full av energi. Rastlöst väntande på avslutande delen. Kom ut på grusvägen jag antog ledde till Cormet de Roseland. Stannade och kissade för att kolla färgen, ljust, ljust gul. Bra balans. Vidare. Inte ens på platta grusvägen tillät insida och utsida lår något tempo som skulle kunna kallas fart. Nådde dock Roseland och supporttältet med drop-bag utan att behöva stanna. 

Passage Cormet de Roselend

Löparen placeringen framför var i tältet när jag kom. Salomon Japan. Om jag skulle klara mitt mål om femton timmar behövde mina lår en återstart. Packade snabbt om västen med ny energi och mer vätska. Åt av det som fanns vid stationen och drack i massor av allt som bjöds i form av dricka, vatten och buljong. Spenderade många långa minuter att fylla på förråden om det var vad som fattades. Tony var inne i tältet och pratade uppmuntrande och gav information. Packade ihop och gav mig av. 67 kilometer avklarade och det kändes som mållinjen distansmässigt inte var alltför långt borta. Joggade uppför ett gräsfält och ut på en grusväg. Olycksbådande känsla insida och utsida höger lår. Långsamt. In på stigen mot nästa höjd. Insidan krampade lätt. Mötte några vandrare som jag passerade innan jag stannade. Låren knöt sig så jag blev andfådd. Satan! Släppte och lunkade vidare uppåt. Utsidan trilskade lätt. Släppte. Och knöt sig. Blev stående och lyckades massera ut spänningen. Japanen framför försvann ur sikte. Haltade vidare uppåt. Tankarna började snurra. Benen fungerade inte där det var platt, inte där det gick utför och nu började de strejka även uppför. Hur mycket kraft och tid skulle krävas för att nå Chamonix? Möjligt? Skulle benen kunna bli bättre under sista delen? Vad kom krampandet insida från? Aldrig haft innan. Frågorna vällde fram. Började ifrågasätta vad jag höll på med men samtidigt visste jag att det absolut inte under några omständigheter var tillåtet att bryta. Släpade fötterna så lågt det bara gick uppför. För en kort stund kändes det som benen fungerade igen men glädjen blev kortvarig då utsida och insida knöt sig samtidigt. Krampen höll hårt och vägrade släppa. Började göra riktigt ont. Kastade mig omkull i gräset, rullade och försökte får musklerna att slappna av. Slutligen efter mycket kvidande släppte spänningen. Alldeles andfådd låg jag helt stilla när en löpare passerade. Han frågade om allt var ok. Ingen fara, bara kramp svarade jag och i samma sekund som jag avslutade meningen krampade musklerna igen. Släppte efter en stund och jag märkte då en äldre vandrare stå bredvid och se bekymrad ut. Sa att det var ingen fara. Det går över. Han verkade vilja hjälpa men visste inte hur. Förklarade att jag skulle vänta ut krampen och sedan lunka tillbaka till tältet. Jag hade gett upp. Insett att jag kanske inte kommer längre idag utan att riskera Diagonale. Årets mål. Vandraren gick vidare och flera löpare passerade. Bra utsikt över dalen och såg supporttältet någon kilometer bort. Skymtade en känd figur i backen. Mimmi på väg uppför. Hon verkade stark och stannade några sekunder för ett skrattande hej innan hon hastade vidare. Hon låg här totalt på nittonde plats men kom att sluta tia och vinna tjejklassen med nästan två och en halv timme. 

Efter ytterligare några anfall vågade jag resa mig och linkade ner tillbaka till tältet. Två kilometer lätt utför på femtio minuter. Hittade en buss att lifta med. En förlorad dag. En misslyckad dag och brustet mål om att aldrig någonsin bryta ett lopp. Jag hade velat titta tillbaka på min löpning som skrynklig pensionär och stolt konstatera att jag aldrig bröt. Detta var dagen som gjorde att det nu aldrig skulle kunna inträffa. Jag kände ångest när jag frågade efter bussen tillbaka till Chamonix. Tyckte det var obekvämt. Hade haft ångest hela vägen ner mot tältet. Vi är alla olika som människor. Jag kan ibland vara ganska hård mot mig själv och inte tillåta misslyckanden. Höga förväntningar på mig själv och mina göranden. Egna misslyckanden är något jag tycker såpass illa om att det ligger nästintill hat. Ja, jag avskyr att misslyckas och tyckte i detta nuet då mycket illa om mig själv och mitt beslut. Jag anser mig inte vara någon tävlingsmänniska men avskyr att inte klara av vad jag föresatt mig. Hade redan bestämt att aldrig mer låta två rejs ligga såpass nära varandra att jag inte skulle kunna avsluta det första oavsett, utan att riskera nästa. Har jag ställt mig på startlinjen ska jag i mål i alla lopp som inte är ren träning. Jag kämpade mig i mål på Comrades i år och jag krälade i mål på VM i Holland med en trasig kropp. Satte mig på bussen och lutade huvudet mot sätet framför. Trots den strålande solen utanför slutade dagen i becksvart mörker. Ångestens och skammens mörker.