o·ver-the-top

[Tenzing-Hillary Everest Marathon del 2] Nästan 30 kilometer och halvägs. I Pangboche fick jag en ny flaska, fylld med en gulaktig electrolytvätska som luktade väldigt konstigt. Dags att börja fylla på mineralerna då solen stod högt mot en klarblå fond och de svettiga backarna var att vänta bortom Phortse. Den tio kilometer långa uppförslöpan som beskrivits på loppets hemsida med orden "The WORLD'S HIGHEST UPHILL TRAIL RUNNING section from Phortse 3800m to Nha La 4400m — a steady climb of 600m spanning 10km!". Sexhundra höjdmeter inget som skrämde, kände mig pigg i både huvud och kropp. Vid gott mod, redo att  tackla backen. Begav mig mot Upper Pangboche och Phortse. Stigen slingrade sakteliga uppåt dalsidan, relativt lättsprunget och kilometrarna rullade på GPSen. Rundade toppen av en ås och blickade ned över Upper Pangboche, en liten by med en ytterst brant entré. Mer långsamt hoppande än löpande. Nere och en viss förvirring. Vart? Sprang längs vad s

[Tenzing-Hillary Everest Marathon del 1] Ännu en alldeles för tidig morgon, halv fem och solen sov fortfarande. Race day, kallt och mörkt. Minusgrader och frost på de stela tälten. Packade det sista i väskan som skulle skickas till Namche. Kort frukost, te och en chokladkaka i den mörka kylan med övriga ultralöpare. Sjutton  långlöpare skulle starta klockan sex, en timme innan maratongänget därav den tidiga timmen. Kände en viss nervositet rinna genom kroppen. Sträckan 60 kilometer hade jag klarat förr, stigarna som beskrev banan var hyfsade dock väldigt tekniska. Ingen tävling utan ett skönt träningspass inför Swiss Alpine. Ambitionen var att inte rusa för fullt men ändå försöka springa hela loppet, tillåtet att gå där uppförsbackarna var alltför branta för spring. Hade fäst en liten nätpåse med säkerhetsnålar innanför shortsen innehållande nötkräm och energikakor för anorektiker maxade med energi. Lugnt läge, inget att oroa sig över. Rykten surrade i lägret de sist

Mot Everest Base Camp (EBC) Vandring genom en kall stenöken Vältrafikerad led då säsongen var slut och EBC tömdes Stigen gick från fast mark till att slingra sig på Khumbu-glacären De stora jakarna betydligt smidigare i terrängen än vi vandrare Syrehalten endast 40% jämfört med havsnivå. Vila och andhämtning Första vyn över EBC Vandringen på glaciären var elak. Ultraloppets första kilometrar Kallt och dimmigt Mässen Toan Rummen Skiftande klass på boendet. Alla plana ytor utnyttjade Chorten även i EBC Dimman låg tjock hela första dagen När dimman var som tjockast började snöfallet tillta Andra dagen lovade blått Frosten och snön låg isande kall på tälten Ännu en magisk soluppgång bland Himalayas toppar Grupp D gör sig redo för "mock race" Redo för "mock race" Grupp D vid starten Grupp D Ultra 60k Extreme med blå detaljer Startplatsen för "mock race" och även för r

Från Lukla 2840 meter en tiodagars vandring till Everest Base Camp 5364 meter, inkluderat tre vilodagar. För att kroppen ska hinna acklimatisera sig vid den höga höjden krävs långsam klättring. Rekommendationen är maximalt femhundra höjdmeter per dag med vilodag efter tusen höjdmeter för att slippa onödiga besvär. Allt arbete blev dock högst kännbart jobbigare ju högre upp vi kom. Jag hade inga större känningar av höjden förutom att det var lite svårare att somna och att sömnen var oroligare. Aptiten var i behåll, magen fungerade och pulsen var under kontroll.    Nationalparken där jättarna dväljs Delar av Namche Bazaar med målområdet för Everest Marathon Nedan trädgränsen Efter Namche gick vandringen mot Tengboche 3860 meter. Längs vägen bodde vi i enkla tehus som låg utspridda efter leden. Tengboches tehus hette Rivendell som i sagan och omgivningen var fantatiskt vacker. Dagen efter var det dags att passera 4000 meter och trädgränsen. Landskapet gick från grönt med