The blood, the sweat, the tears

[Tenzing-Hillary Everest Marathon del 2]

Nästan 30 kilometer och halvägs. I Pangboche fick jag en ny flaska, fylld med en gulaktig electrolytvätska som luktade väldigt konstigt. Dags att börja fylla på mineralerna då solen stod högt mot en klarblå fond och de svettiga backarna var att vänta bortom Phortse. Den tio kilometer långa uppförslöpan som beskrivits på loppets hemsida med orden "The WORLD'S HIGHEST UPHILL TRAIL RUNNING section from Phortse 3800m to Nha La 4400m — a steady climb of 600m spanning 10km!". Sexhundra höjdmeter inget som skrämde, kände mig pigg i både huvud och kropp. Vid gott mod, redo att  tackla backen. Begav mig mot Upper Pangboche och Phortse. Stigen slingrade sakteliga uppåt dalsidan, relativt lättsprunget och kilometrarna rullade på GPSen. Rundade toppen av en ås och blickade ned över Upper Pangboche, en liten by med en ytterst brant entré. Mer långsamt hoppande än löpande. Nere och en viss förvirring. Vart? Sprang längs vad som verkade vara huvudstråket och hittade snart väg genom byn. En korsning, höger eller vänster? Frågade en kvinna som påtade i en jordlott om vägen till Nha La. Hon pekade vänster neråt dalen och jag satte av. Efter några minuters löpning i god fart kände jag en viss oro över vägvalet. På min högra sida kunde jag se en bred stig leta sig uppför berget medan jag var på väg neråt mot älven i dalens botten. Vände tillbaks till jordlotten och nu var kvinnorna två. Frågade vägen till Phortse och de pekade båda höger. Oron befogad. Stigen fortsatte sin klättring uppför berget men planade snart ut och jag var fortfarande på dryga 4000 meters höjd, ungefär samma höjd som Pangboche.      

Banan Everest Marathon 60k

Nådde Phortse utan bekymmer, lätt kuperat med en försmak av jävlighet efter några kilometer. Brant utför och var under 4000 meter igen, korsade en bäck och direkt upp till dryga 4100 meter. Luften kändes tom på syre och benen kraftlösa. 

Vatten och vitlöksoppa i Phortse. Frågade killarna hur långt det var till nästa kontroll. De tittade på varandra och sa trettio minuter. Inte kollat banbeskrivningen ingående innan så svaret lät bra. 35 kilometer avklarade. Frågade vägen ut ur byn, vattenkillarna pekade uppåt och jag sprang uppåt. Ett tempel. För långt och blev hänvisad ner igen och hittade stigen mot Nha La. Nu började loppet på allvar.

Steady climb my ass. Brant upp för att kort senare falla brant utför. Om och om igen. Trappor, stigar, mjuk sand, stenar gjorde färden allt annat än angenäm. Vissa sträckor försökte jag inte ens springa av rädsla att snubbla och falla över kanten. Stigen ringlade smal längs bergssidan med stup på ena sidan och en bergvägg på andra. Bilder från Ringen-filmerna där Sam och Frodo smyger över bergen in i Mordor svepte genom tankarna. Varmt, brant åt alla håll, vätskeflaskan halvfull, dags att ransonera. Benen blev snart duktigt sega, nästan befriade från kraft. Försökte kompensera begynnande vätskebrist med energikakor. Svettigt och stigen fortsatte upp, upp, ner, upp, upp ner, upp i en uppåtgående trend. Kilometer 36 till 39 gick från dryga 3900 meter till nästan 4300 meter. Den tunga klättringen följdes av några hundra meter utför till strax över 4100 meter direkt följt av en kilometer uppför till dryga 4360 meter. Vattenflaskan tom. Vätskebristen i kroppen utomordentligt märkbar. Det är inte nödvändigt att dra stigen ner i varenda ravin och hål man ser. Bygg rakt för fan! Började bli trött i huvudet, inte av energibrist utan av bristen på vätska. Energikakorna kunde inte kompensera för vätskan. Backarna, både uppför och utför malde sönder mina muskler och benen blev alldeles degiga. Syret i luften kändes obefintlig och flera gånger var jag tvungen att stanna och leta syre till lungorna. Hängandes likt en döende lågt böjd över min mörka skugga. Vatten. Vatten. Jag behövde vatten. Passerade flertalet små bäckar men vågade inte dricka. Siegfried och Bob från min grupp hade några dagar tidigare druckit ur en bäck och blivit illa däran. Inte läge nu med magproblem. Drygt 40 kilometer. Senaste femman på över timmen och tio minuter. Mer än 600 höjdmeter över fem kilometer. Långsammaste femman under hela loppet. Nu började Patrik bli allvarligt sliten.

Höger sida från Phortse mot Nha La samt vänster efter Nha La

Andetagen nästan fastnade i gommen. Torr i munnen, mentalt låg och med oerhört slitna ben. Jag var längre än halvvägs så detta skulle fixa sig ändå. Bara fyra femmor kvar. Blev slätt och föll lätt utför. Långt och länge. Trots bra underlag var det svårt att få till löpningen, benen var trötta av vätskebristen och det var svårt att andas. Följde en bergssida och kunde skymta en älv därnere på botten av dalen. En stig långt därborta på andra sidan som letade sig åt samma håll, ner mot älven. Fyllde på den tomma flaskan i en bäck. Drack en mun och sprang vidare. Väntade en kvart. Ingen revolt från magen. Drack lite till men vågade inte dricka alltför mycket. Stigen planade ut på en slätt, lutning uppför men relativt plant. Stigar överallt eller bara illusioner som slingrade sig runt buskar och mellan stenar? Jag ville inte leta stig, jag ville springa. Förbannade stigletandet och insåg att jag inte alls hade koll på vart jag skulle men antagit att jag skulle över till den väl synliga stigen på motsatta sidan av dalen. Inte sett någon annan löpare sedan loopen, varken framför eller bakom och senaste depån var timmar bak i historien. Vilse? Sökte mig mot älven. Såg en byggnad på ett krön och sprang dit. En gubbe utanför huset pekade mot vattnet. Sprang vidare med tankarna fyllda av härligt vatten och electrolyter. Hittade en bro och såg tre killar vinka från andra sidan. Drack törstigt av de electrolyter som bjöds, fyllde på flaskan och tankad med energi satte jag iväg. Kände mig starkare. Mer än 45 kilometer sprungna och på väg mot banas högsta punkt, nästan 4500 meter. Började bli molnigt.

Vändningen i Nha La och Machermo, första dalen efter Nha La

Springbart lätt uppför, rundade bergskammens topp. Blickade tillbaka mot dalen, kunde inte se någon annan löpare vid bron och ingen på stigen på andra sidan dalen. Hasade och studsade brant utför mot Machermo, kontrollstation och vätska. Svepte flaskan på väg ner, snart nytt vatten. Nådde byn på runt 4400 meters höjd. 50 kilometer. Molnen sänkte sig, kyligare.

Avslutande delen med branta backen från älven till tehuset

Brant upp igen på nästa ås, sprang längs dess krön i riktning med den strida älv som forsade långt nedanför på dalens botten. Temperaturen föll, jag var sliten men hade både vätska och energi. Nästa kontroll Dole. Nytt vatten. Fortsatte ner, ner, ner, ner. Utförslöpning. Länge. 53 kilometer. Nära mitt mål. Visste att de sista fyra kilometrarna gick samman med maratonbanan och att stigen var jämn och lättsprungen. Målet låg på mellan 3600 och 3700 meters höjd. 54 kilometer på GPSen. Tårar trillade nedför kinden. Blev sentimental för en kort stund. Antagligen för att den mentala pressen lättade då jag nästan var klar med den tuffa delen och hade bara fyra kilometer upplopp kvar att avverka. Samma sentimentalitet sköljde över mig med två kilometer kvar i Alperna förra året. Tårarna slutade trilla och jag sprang glatt vidare. Ner. Ner. Ner. Under 4000 meter äntligen. 3900. 3800. Vattenbruset allt högre. 3700 och närmade mig 3600 meter. Nästan 55 kilometer, såg inga tehus och jag var under nivån för målgång. Ultrabanan och maratonbanan skulle gå samman vid ett tehus. Omringad av väldigt branta sluttningar och stigen svängde rakt mot dessa. Förbannelse. Såg stigen snirkla sig uppåt. Trodde jag klättrat klart men framför mig reste sig en backe mer respektabel än alla de jag tidigare passerat. Rakt upp till de låga molnen och ett stycke därtill. Började klättringen. Motivationen väldigt låg. Två krön skymtade, på vänster respektive höger sida. En evighet passerade innan jag skymtade en byggnad på det vänstra krönet, åt det håll det var som brantast. Höger krön mindre brant och lite närmre. Snälla stig, led mig mot högra krönet. Stigen trilskade och höll vänster. Fem snirklar på stigen i ett ytterst långsamt tempo. Luft. Vila. Syre till musklerna. Fem nya. Jag ville upp men kroppen ville inte riktigt ta mig dit. Musklerna mjuka som gelé. Upp, luft, upp, luft, luft. En evighet. Illa ställt med terrängmusklerna. Sista biten av sista energikakan. Huvudet ljusnade en aning och lyckades pressa kroppen vidare uppåt. Tehuset vid oändlighetens slut var den skönaste passeringen under hela loppet och jag visste nu med säkerhet att målet var nära. Nära på riktigt. Femman upp till 60 kilometer var riktigt tuff, 450 höjdmeter klättring och 600 branta höjdmeter utför. Sista klättringen mot tehuset 1700 meter lång och en höjdskillnad på nästan 350 meter. Även denna femma över timmen. Dimman tjocknade och ett lätt regn strilade mot marken.

Intervalltider på femmorna

 Avslutande femman borde varit något snabbare då banan föll nästan 400 meter och stigen var bred och underlaget lättsprunget. Men som i övriga sektioner fanns raviner att springa ner i och upp ur. Löpningen kändes bra trots redan passerade 60 kilometer och mentalt var jag redan i mål. Kände igen omgivningen och kunde snart skymta de första åkrarna och husen. Barn som lekte. Sprang in på en stenlagd gata, en polis visade in mig på upploppet och jag skymtade en banderoll på välkommet kort avstånd. Korsade en mållinje höljd i  dimma. Lättnad, koncentrationen släppte. Benen svängde höger. Höll höger. Stötte mot en låg mur och jag föll till sittande. Lustigt. Satt en stund på muren och njöt. Jag hade kommit i mål. Det var inte mörkt och jag hade bara sprungit fel fyra gånger, loopen kostade mest. Funktionärerna gav mig träningsoverall, diplom, medalj med texten "Participated" på baksidan inte "Finished", en cola, en lunchbiljett och en del uppmärksamhet som första icke-nepalesiska löpare i mål på ultra. Med lättat sinne, tunga ben och ett nöjt leende över läpparna linkade jag stelt över kullerstenarna ner mot hotellet.

Höjdkurva Everest Marathon 60k

Resultat Tenzing Hillary Everest Marathon 2013