Mörker över berget

[Tenzing-Hillary Everest Marathon del 1]

Ännu en alldeles för tidig morgon, halv fem och solen sov fortfarande. Race day, kallt och mörkt. Minusgrader och frost på de stela tälten. Packade det sista i väskan som skulle skickas till Namche. Kort frukost, te och en chokladkaka i den mörka kylan med övriga ultralöpare. Sjutton  långlöpare skulle starta klockan sex, en timme innan maratongänget därav den tidiga timmen. Kände en viss nervositet rinna genom kroppen. Sträckan 60 kilometer hade jag klarat förr, stigarna som beskrev banan var hyfsade dock väldigt tekniska. Ingen tävling utan ett skönt träningspass inför Swiss Alpine. Ambitionen var att inte rusa för fullt men ändå försöka springa hela loppet, tillåtet att gå där uppförsbackarna var alltför branta för spring. Hade fäst en liten nätpåse med säkerhetsnålar innanför shortsen innehållande nötkräm och energikakor för anorektiker maxade med energi. Lugnt läge, inget att oroa sig över.

Rykten surrade i lägret de sista dagarna innan loppet om att en duktig ultratjej skulle starta i 60k. Hon hade några veckor innan sprungit sträckan EBC-Katmandu 319 km på 63 timmar. Tredje gången och bästa tid. En bedrift att lägga till i den digra meritsamlingen. Lizzie Hawker, en kvinnlig ultralegend och femfaldig vinnare av UTMB.

Tenzing-Hillary Everest Marathon 60K

Starten en kilometer bortom våra tält, vid foten av isfallet. En vandring över sten, is och forsande vattendrag. Fortfarande kallt men himlen hade ljusnat och kroppen började sakteliga förstå vad som komma skulle. Överdraget åkte av efter uppropet, bara minuter innan visselpipan skulle ljuda. Tänkte försöka fånga en lokal rygg någon kilometer men när väl visselpipans ljud ekade hände saker alldeles för snabbt. Nepaleserna sprang inte bland stenblocken, de flög fram och innan jag ens hunnit blinka fem gånger var de fem första försvunna bakom is och sten. Högsta terrängväxel för hög höjd framåt lunk.  

Första femman genom ett sterilt moränlandskap

Det mentala upplägget var tolv femkilometers-intervaller. En bekväm distans att fokusera på. Fem kilometer är alltid möjligt oavsett trötthetens tyngd. Första fem kilometrarna väldigt tekniska, skön känsla ändå att skutta fram på en moränöverdragen glaciär. Hamnade i ett vakuum mellan nepaleser och turister, sololöpning. Efter bara  några kilometer stötte tårna sten och jag föll handlöst för att i sista stund fälla ut händerna och dämpa fallet. Handskarna söndertrasade, händerna lätt blödande men kroppen var uppe innan jag ens fattat att jag trillat. Åter på väg. Mitt korta, låga steg kändes inte helt optimalt på detta eländigt ojämna underlag. Upp med knäna Patrik. Vätskestationen vid Gorak Shep 5160 meter välkommen, kort andhämtning och första halvliterflaskan vatten. Bra känsla trots det långsamma tempot. Aldrig förr har jag öppnat ett lopp i samma ynkliga tempo. Trots ett medel på närmare åtta minuter per kilometer kändes det som jag sprang. Höjdpåverkan var högst märkbar. Syretillgängligheten i luften endast fyrtio procent av havsnivåns. Världens tak, en obarmhärtig miljö där bara tanken på motlut blev en kamp. Andra intervallen och terrängen något mindre elak. Mjukt, sandigt men bitvis svårt att följa leden. Bytte vattenflaska i Lobuche, höjd under 5000 meter. Käkade nötkräm för att fylla på depåerna. Smakade illa, fett, kladdigt och väldigt svårt att svälja. 

Snällare terräng efter Gorak Shep

Nästa vattenstation att passera var Thukla 4611 meter och enligt förhandsinfo håll vänster. Jag höll vänster och hamnade på en eländig stig högt ovanför leden. En trött hjärna insåg att vägvalet blivit fel. Väldigt fel. Brant, långsamt, snubblande och tillbaks i spåret. Passerade Thukla, över en bro och insåg att "håll vänster" var efter Thukla inte innan. Skön löpning väntade, högplatå mot Dingboche och några hundra meter lägre. En lång slätt, upp på en kulle, runda en stupa och brant ner mot Dingboche. Tredje vattenflaskan och början av loopen. Svagt uppför, tvåhundrafemtio meters höjdskillnad och tre kilometers löpning. Förintande. Pulsslagen smakade bittert i munnen, luften försvann och stigarna gömde sig bland buskagen och stenarna. Mötte några nepalraketer, inte på led men väl utspridda, skjutna med en rasande fart utför sluttningen. Rundningsmärket? Var? Okänd mark. Började gå och spana. Var? Panik! Såg rörelse högre upp, sprang ditåt. En gubbe som pekade nedåt sluttningen, tillbaks. Damn! Sprang tillbaks, utför mot älven. Såg ännu en nepales, kom upp från älvbrinken. Stigen mot vändpunkten. Jepp! Ytterligare en kilometer, irrande. Var är flaggan? Rörelse högre upp, sprang dit och där sitter en kille på marken utan rundningsflaggan synlig och väntar på löpare. En tyst förbannelse och vänder åter mot Dingboche. Avslutningen på fjärde intervallen var högst otrevlig men känslan var fortfarande god efter en tredjedel och dags för lägre höjder.

Skön löpning utför på platån ovan Dingboche

Stupa att runda strax innan Dingboche

Utför mot Dingboche och det kändes skönt att kunna ta ut steget igen. Mötte Lizze halvvägs ut ur loopen, en stund senare Chris en kille från annan grupp, ytterligare en stund senare Sam från grupp D och strax innan loopens slut hejade jag på Siegfried och Mike även de från grupp D. En bra dag för D. Passerade Dingboche och började löpningen mot Pangboche. Snabbaste femman. Trevliga stigar med lutning åt det enklare hållet. Nästa halva loppet avklarat vid Pangboche efter tjugonio kilometer, pigga ben och livet på topp. Lite anorexiföda för hjärnan och energidepån. Maratonleden och ultraleden delade sig här för att enligt kartan mötas arton kilometer senare. "World highest uphill trail running section" väntade. Spännande med sexhundra höjdmeter utspritt över tio kilometer. Sex procent i medel borde inte bli alltför klurigt.    

Pangboche och marathonbanan vänster och ultra uppför höger