Swiss Alpine K78

Missade förra årets Swiss Alpine på grund av klämda nerver och knutar i höger hamstring. Liknande känning inför Stockholm Maraton i maj. Massage fixade knutarna men muskeln irriterad och lite arg. Lugn träning utan fart och utan hög belastning. Inget klängande i backar.

På plats i Davos, drygt 1500 möh, en dryg vecka innan loppet efter dagar med planlöpning i London och Stony Stratford. Kände mig svag men uthålligheten fanns. Testade fart på löparbanan, en tia progressivt tempo snittad en bit över 3:30. Inget att vara stolt över men pumpen levererade åtminstone någonting. Uppladdning Swiss, springa femtusen positiva höjdmeter och hoppas på att kroppen hinner återhämta sig innan loppet. Klättrade Jakobshorn och Strelagrat, båda drygt 2500 möh. Som jag befarat, styrkan uppför fanns inte. Tre dagar, drygt tretusen höjdmeter och några pass bonus. Lämnade Davos för Livigno, en by i norra Italien på drygt 1800 möh. Peter, Martin och Ulf redan på plats i denna alppärla efter en odyssé bland de mäktiga Alptopparna i väst.

Lina, Morgan, Loe och Vilda anlände med bil dagen efter med Berlin i backspegeln. Alla taggade inför helgen. Lugn löpning några dagar, en klättring onsdag. Toppen av Carosello 3000 och tusen positiva höjdmeter. Lina och Morgan studsade med ner från berget när övriga i sällskapet cyklade från toppen neråt dalen. Brant tekniskt ner till lunch och en liten bergsida att löpa som dessert. En magnifik tur och en underbar dag. Kände mig trött och jag visste jag gått på hårt. För hårt? Hoppades på återhämtning.

Från Carosello 3000 ned mot dalen

Lunchstället hägrade 600-700 meter nedanför

Dagen innan loppet, packa bilen och iväg till Davos. Hela gänget. Lyxhotell med bubbelpool och spa. Hämta nummerlapp med Lina och Morgan, två hönor som yrde runt överallt. Munterheten och spralligheten flödade. Nervositeten likaså. Lina hade ännu inte bestämt sträcka, K21 eller K30? Morgan skulle korsa berg, K42. K30 är lite längre än vad namnet antyder men det behöll jag för mig själv. Valet föll på K30. Trappor var jobbigt, flåset ökade oroväckande snabbt. Benen fick jobba. Hann alltså inte återhämta mig. Jaja, det är ju bara ett berg jag ska över. Hade inga ambitioner med loppet då jag visste att jag inte skulle kunna klå mitt resultat från 2014. Sju timmar. Kanske?

Nummerlappsutdelning i Davos

Lördags morgon, tio över fyra väste klockan. Rullade ur sängen, irrade fram till kylskåpet och tryckte i mig lättsmält föda i form av yoghurt, banan och vitt bröd med lax. Tillbaka i sängs och lätt slummer fram till halv sex. Kläderna på golvet likaså bälte med två små flaskor innehållande saltlösning trimmad med druvsocker. Nödraketer för berget. En stor klump mandelmassa, en vindjacka samt några små energikakor, storlek Twixbit, fanns också nedstoppat. Plåster på bröstvårtorna och sportslick lite här och var. Temperaturen runt tio grader, molnigt utan att vara blåsigt. Perfekta förhållanden. Kortbyxor och långärmad, tunn funktionströja. Stoppade ytterligare två små energikakor i sidfickan på byxorna. 

Höjdprofil över banan K78

Knack på dörren, Lina kliver in redo för trettio kilometer alpterräng. Starten närmar sig. En halvtimme kvar när vi går ner till stadion. Minuterna flyger sin kos och helt plötsligt är det dags att ställa sig i fållan. K78, K30 och C42 samtidigt. Fyra minuter kvar. Nervös, inte alls. Visste att detta inte skulle bli någon behaglig resa så det fanns inget att bli nervös över. Pirrade lite ändå. Tre minuter. Morgan kikade förbi utanför fållan, redo för sitt äventyr med start i Bergün. Två minuter. En minut. Kort uppvärmning, några hopp i trängseln.

Pang! Kaos. Trångt. Långsamt. Lossnade när den ringlande kön kom ut på gatan. En kort runda i Davos innan terrängen. Mängder av löpare, hittade snart en kant med lite lugn och jag ökade farten. Norrut och svagt uppför på lätta ben. Det gick undan och kom snart ikapp tätklungan. Tempot någonstans 3:40 per kilometer. Vände söderut, utför. En kille i vitt (nummer 1016, Ritter) tog täten och jag la mig bakom. Ingen aning vilka lopp löparna runtom deltog i, förutom Jonas Buud som jag visste sprang K78 och hade chans på sin åttonde raka seger.

Davos någon kilometer efter start

Planen var att dela in loppet i mentala femmor och inte gå på i uppförsbackarna samt äta en liten bit energikaka för varje passerad femma. Första femman var enbart asfalt, mestadels negativ lutning. Klockades en bit under nitton minuter, ett snitt om 3:43. Troligen snabbare än vad jag borde springa men är det kul är det lätt att springa fort. Fortfarande strax bakom Ritter, tätt följd av klungan. Grusväg och mer kuperat. Himlen släppte några droppar och snart strilade regnet kallt över oss. Buud samt några till smet förbi. Ritter hade ökat och försvunnit. Flera lättare backar, in i skogen på smalare stigar. Kändes inte helt bra, segt uppför även i dessa lätta motlut. Tio kilometer, andra femman snittades strax under fyra. Fortsatt klättring, smala våta stigar med snubbelrötter, sten och lera. Tredje femman med snittet 4:32 och första energikakan slut.

Över en höjd, acceleration utför. Hepp, hepp, hepp! Två blonda killar (nummer 2, Hugenschmidt och nummer 157, Berner) ilar utför stigen och försvinner förbi. Sju personer i klungan nu. Farten skruvas upp över de rotsmyckade stigarna. Klungan dras ut en aning. Pulsen ökar och vi susar härligt fram genom skogen. Dricker vid alla vätskestationer som passeras. Schmelzboden 1340 meter, tappat några hundra meter i höjd de senaste kilometrarna. Ravinen smalnar av, långt därnere forsar älven fram mellan bergväggarna. Fjärde femman drygt arton minuter, 3:33 per kilometer. Gruppen håller nu bara löst samman. Vet fortfarande inte vilka som springer K78.

Bansträckning Swiss Alpine

Baksidan börjar stelna en aning och höger höft likaså. Redan? Inte ens ett halvt maraton passerat. Närmar oss botten av ravinen och ljudet av älven ökar markant. Bredare parti, stegen tas ut och farten ökar ytterligare. Skarp kurva långt därnere och ett stationshus. Dags att sänka tempot kanske? Håller igen en aning och det blir en lucka framåt. Nere på gräs. Saktar in och springer förbi stationen. Dags att börja kraftansamlingen inför bergsetappen. Bredare vandringsled, grus. Lättsprunget. Klockar femte femmans snitt, 3:49. Knaprar lite energi, skymtar en blå rygg längre fram. Bakåt ingen aning. Ensam med forsen, tusen meter över havets yta.

Kortare partier uppför, mestadels negativ lutning dock. Tungt. Höften mjuknade och stelheten i baksidan lättade. Andra energikakan slut när jag passerade Landwasserviadukt, trettio kilometer från start. Nästan femtio kilometer från mållinjen och jag var fysiskt trött. Missade klocka av denna femma som blev en sexa. Snittet hade nu ökat till 4:42 och känslan var fortsatt seg. Det går tåg från Filisur och Bergün! Huvudet på topp så sådana löjliga tankar försvann snart ur medvetandet. Tåg är bara tillåtet när loppet är avklarat. Möjligtvis om något i kroppen skulle gå sönder. Fortsatt neråt. Jag ville upp, inte ner. En bra bit under tusen meter. Suck! Uppåt. Kapitulerade för första gången och gick några steg. Blå rygg framför. Asfalt. Ljud från speakerröst. Filisur 1032 möh hägrade. Sprang upp på en höjd ovanför byn för att sedan springa brant ner och ut på byns gator. Minns inte värst mycket av passagen mer än att jag var omsvärmad av ljud när jag sprang mellan husen. Slitigaste delen av loppet hade inte börjat och jag kände mig vek.

Ställning Filisur 1032 möh 33km

Mellan mig och toppen återstod nu 25-30 kilometer klättring, ungefär tvåtusen höjdmeter. Stackars ben. Asfalt blandat med grusvägar. Bra sikt och jag kunde konstatera att den blå ryggen hade stannat i Filisur. Fick senare veta att det var vinnaren av K30 och enda killen i klungan tidigare som inte sprungit K78. Svag, konstant lutning uppför, långsamt framåt men inte alltför tungt. Drygt 36 kilometer och sjunde femman. 4:46, negativ trend som skulle bli än mer negativ i backarna mot Keschhütte. En kille (nummer 9, Von Allmen) i svart och vit jacka sveper förbi och försvinner utom synhåll. Ensam igen. Orkar inte plocka upp fler energikakor, resterande i ficka bak på bältet. Mandelmassan glömdes helt bort. Ett av loppets tuffaste partier väntade, klättring upp till nästan 1500 meter. En höjdskillnad på 400 meter på några få kilometer, sedan utför drygt hundra meter för att passera Bergün på 1367 möh. Här var banan ändrad för i år och gick numer över stigar längs bergssidan istället för som 2012 längs en asfaltsväg utan slut. Suget att klättra infann sig inte men målet låg på andra sidan bergen så jag hade inget val. Åttonde femman snittades 6:42, halvvägs. Händerna började bli kalla. Regnet strömmade fortfarande från de ogenomträngligt gråa molnen. En lång dag i uppförsbacken var att vänta.

Brantare och brantare. Sick-sack gick stigen längs berget. Anade rörelse nedanför. En person. Kanske två. Jagad och frusen. Benen mjuknade för var sväng, varvade gång med jogg. Även om huvudet var på topp kunde jag inte förmå mina ben springa alla snirklar uppför. Var i detta läget en fysisk omöjlighet. Har inte känt mig lika svag sedan Nepal förra året. Rörelsen bakom kom närmare. Strävade på och snart kunde jag ana ett ansikte jag kände igen. Philip Von Rosen, en ultralöpare från Sverige. Kom upp på toppen av branten och Philip sprang förbi i utförslöpan ner mot Bergün. Var det inte något mer som rörde sig bak i ögonvrån? Bergün, vätska och banan. Hälsar på nummer 9 som parkerat. Banan kräver sina offer. Morgan skulle starta sin K42 i byn och jag hälsade honom vid torget. En mycket liten människa slår sedan följe med Philip ut ur byn.

Ställning Bergün 1367 möh 42km

Loppets i särklass hårdaste parti var nu att vänta. De närmaste tretton kilometrarna kan under normala omständigheter ge mardrömmar till vem som helst. Denna dag skulle vi inte bara klara motlutet, vi skulle klara kylan och vätan också. Mina fingrar var sedan länge domnade, känseln högst nedsatt. Motlut direkt, asfalt den första sträckan ut ur byn. Grus. Möter nummer 2 gåendes långsamt mot Bergün, medtagen och ranglig. Ungefär lika medtagen som jag kände mig men jag skulle upp på berget, tåget fick bli en annan dag. Positivt tänkande. Mer än hälften avklarat, jag springer och nu bär det hemåt. Philip drar ifrån i löpningen men blandar löpning med gång. Avståndet drygas ut. Min jogg uselt långsam. Men jag går inte. Brantare, grusväg. Grustag. Nionde femman, något mindre långsam än den föregående. 5:47 min/km. Skog, Vandringsled. Passerar några få hus här och var. Vätskestationer där jag dricker omsorgsfullt flera muggar var gång. Några bananbitar slinker ner. Värsta partiet, sick-sacken till trädgränsen och sedan stigen rakt upp till Kesch närmar sig. Chants 50km och 1822 möh.  Tionde femman, strax över 35 minuter.

Philip blir långsammare och långsammare. Smiter förbi. Tuffare lutning och jag tvingas blanda gång med jogg. In i skogen och den tunga sick-sacks-delen mot första toppen. Anar en vit tröja och en mörk kalufs nedanför. Inte Philip. Tre sick-sack jogg, en gång. Blir brantare. Ut ur skogen, ovan trädgränsen. Nu slutar stigen sick-sacka och leder rakt uppåt istället. Kapitulerar och går. Detta var stället jag spydde och tvingades ta första gångstegen 2012. Starkare då, betydligt starkare. Idag stark i sinnet men vek i benen. Regnet tilltar, kallare ovanför träden. Tappar känseln helt i fingrarna. Vindjacka? Nä, orkar inte. Kroppen fortfarande varm. Flås. Pust. Slut. Trött. Var är hushelvetet vid Keschhütte? En finne (nummer 381, Halme) rusar förbi. Höjdskillnad Bergün och Keschhütte på 2632 möh är 1267 meter, nästan 10% lutning i medel över 13 kilometer. Sista fem kilometrarna en höjdökning på 810 meter, drygt 16% lutning. Mina benmuskler var bortom trötthet. Dallrade likt gelé. Flåset inga problem men musklerna var inte mycket till hjälp i denna brant. Såg huset på toppen. Äntligen! Det värsta var över.  Killen i vitt (nummer 10, Manser) bakom hade närmat sig. Kille i gult (nummer 791, Scherr) stod vid vätskestationen när jag kom. Flytande gel med skruvkork. Kunde inte grepp, kunde inte öppna. Fick hjälp. Kunde inte trycka ut innehållet, pressade mellan handlederna. Vatten, banan och iväg.

Ställning Kesch 2632 möh 55km

Hade gjort loppets klart långsammaste femma med ett snitt på 10:15 min/km. Det värsta över. Mentalt kände jag mig stark. Kroppen vek och svag. Tanken en aning grumlig och långsam. Fingrarna inte alls och händerna knappt. Iväg. Nummer 791 Scherr långt framför. Finnen borta. Kallt på toppen. Regnet fortsatte ösa ner. Ingen vind dock, glädjande. Gelen kickade in och jag fylldes av energi. Stark och snabb. Uppför en kort bit på fjället sen utför på smala tekniska stigar fulla med elaka stenar och dränkta av små vattendrag. Skorna var som tvättsvampar, även om vattnet rann ur fylldes de snart igen. 

Keschhütte 2632 möh

Började tro att jag klättrat över högsta toppen. Att Keschhütte var högsta toppen. Var det inte en stuga på högsta toppen förra gången? Efter toppen bär det utför vilket det gör det nu. Kanske på väg ut ur fjällen? Tänkte inte klart. Kanske hade klarat av högsta toppen. Kanske inte. Såg Scherr en bra bit bort. Närmre än innan och avståndet krympte. Bakåt tittade jag aldrig. Kom ikapp. Kände mig yr. Koncentrerade mig på den gula ryggen för några minuter. Bara följde i samma tempo. Yrseln släppte. Anade fler löpare framför. Kände mig helt plötsligt stark igen och just då fick jag syn på något jag kände igen alltför väl. Långt bort. Högt däruppe. Sertig-passet 2739 möh. Sista kilometern upp nästan 20% lutning. Scherr, killen framför frågade var jag kom från. Försökte svara men läpparna hade domnat och munnen fungerade inte. Glubbblubbschweee. Efter några yviga grimaser fick jag fram "Sweden". Han frågade något mer men jag hörde inte riktigt och hade heller inte kunnat svara. En kille med blå nummerlapp svepte förbi, första i K42. Fingrarna ömmade, händerna kändes väldigt konstiga. Försökte greppa en flaska med saltlösnings-druvsocker-blandning. Inget fastnade mellan fingrarna, flaskan gled ur greppet. Händerna under armhålorna. Varm, Varm, Varm. Ett försök till. Flaskan for upp och vätskan in i munnen. Rena dynamiten. Nu ska klättras. Gick förvånansvärt lätt upp till toppen. Berget var besegrat. Såg löpare en bra bit bakom och en kille som lämnade toppen när vi kom upp. Tolfte femman var avklarad snittad 8:22, långsam men inte helt skamlig med tanke på sista backen. Bara tjugo kilometer kvar och jag visste att jag var stark utför och på slätterna.

Fyllde på med energi och följde Scherr bort från toppen. Vissa partier extremt tekniska med stenblock, stora vassa stenar och rösen av sten. Långsamt till att börja med men farten ökade allteftersom vi kom längre från toppen och stigen lättare att följa. Kom snart ifatt ett rött spöke som ljudligt svävade fram över stenarna. En kille (nummer 3, Wyss) med röd regnponcho som i vinden fladdrade runt kroppen och gav ett fasligt oljud. Wyss lät ansträngd och släppte förbi. Skenade vidare på led. Blev nödig och tänkte jag hänger ut och kissar i farten. Den kalla och blöta väderleken hade satt sina spår även innanför kortbyxorna och gjorde operationen en aningen svårare än tänkt. Side-steps-löpning med små skutt över stenar. Hoppas inte Scherr vänder sig om. Ut kom det som ut skulle. Det mesta på marken tror jag. Sprang betydligt snabbare utför än den gode herrn framför. Avvaktade dock, visste att snart slutar de tekniska stigarna och underlaget övergår i grusväg med skön lutning. Trettonde femman och 4:41 min/km.

Tältet vid Chüealp syntes lång väg. 64 kilometer och 2204 möh. Ingen framför och ingen bakom vad jag kunde se. En vatten och en sportdryck i farten. Gasade och ökade avsevärt på den jämna grusled som bar mot Davos. Någonstans 3:30 - 3:40 per kilometer. Visste att det inte var några problem att nå mållinjen nu och jag ville inte bli bekväm. Tänk på kaklet. Rullade fint på grusvägen. Jämn lutning, jämnt bra tempo. Tendens till stelhet i baksida lår. Vaderna hårdnade lite men jag kände mig förhållandevis stark. Huvudet var på topp.

Ställning Sertig Dörfli 1861 möh 68km

Sertig Dörfli vätskestation. Nummer två i K42 sprang förbi. Tog det lugnt, åt banan, drack några muggar sportdryck och vatten. En skäggig gammal man stod och tittade storögt på mig, tyckte jag stod alltför länge och började vifta. Nästan som han ville säga, iväg nu skynda så ingen kommer ikapp. Gräsängar, lervälling, grus. In i ett litet hägn bland kor, koskit och sörjig lera som luktade mycket illa. Korna hade trängt ihop sig vid utgången. Slalom och tacklingar. Ut i gräset igen. Vaderna stenhårda och högra vaden krampade lätt, en högst oangenäm känsla. Sänkte tempot en aning. Bättre. Ökade lite och vaden knöt sig. Släppte lite på farten och vaden höll sig oförändrad. Ajajaj. Sista saltblandningen åkte ner. Det går. Bara tio tolv kilometer kvar. Snart i mål. Malde på. Försiktigare nu. Närmade mig skogen, granarna och den mysiga leden som klättrade längs dalsidan. Ytterligare en femma. Nära nu. Snitt strax över fem minuter, 5:08 och fjorton stycken. Två kvar eller snarare sju eller åtta kilometer då några tidigare femmor hade blivit sexor.

Kändes underbart att susa fram genom skogen på en stig av packad jord, slät och fin. Granarna räddade mig en aning undan regnet och jag bara sprang och njöt. Försökte glömma vaderna och insupa omgivningen och det faktum att jag snart hade klarat av ännu en Swiss Alpine K78. Ville dock gärna se byn därnere i dalen snart. Klättrade fortfarande på nästan 1700 meters höjd. Trots mina försök att skapa färgglada illusioner kändes det segt. Väldigt segt. Känslan av att högra vaden kunde låsa sig när som helst var en aning stressande. Provade smyga upp farten lite. Bara lite. Gick inte att lura vaderna, speciellt inte den högra. Föll tillbaka lite. Passering Boden 72 kilometer. Vätskestation. Nä, nu är det snart klart. Svisch förbi. Dumt? Kanske! Hus, asfalt, en uppförsbacke. Den sista lite längre. Pust och stön och upp. Höger, höger, höger. Inne i Davos-dalen.

Vaden fick krångla hur mycket som helst nu, nästan bara utför kvar! En kort, kort backe med dryga kilometern kvar. Gick lätt. Utför. Skarp vänster på gruset. Pulsen ökade, inte av löpningen utan av vetskapen att jag var väldigt, väldigt nära målet. Skarp höger. Passerar de första husen. Ut på asfalt, en svacka under järnvägsbron. Benen helt tömda. Ingen spurt. Bara, bara i mål. Högra vaden hade slutat pulsera.  Hård och stel. Vänster vad svarade lite. Höger in på rakan till stadion. Ur högtalaren hörde jag Patrik Verme. Passerade Peter, Martin och Ulf. Orkade inte heja. Jag ville bara över mållinjen, stanna och få min öl. 7:17:26 stannade klockan på. Jonas hade då redan varit i mål i dryga 47 minuter. Vinst åttonde gången i rad och tangerat Birgit Lennartz rekord om åtta vinster åren 1994-2001.

Alltid lika skönt att komma i mål efter en hård fysiskt ansträngning. En oslagbar känsla, oavsett prestation. Inget stort resultat i Davos detta året, inga sju timmar men ett stenhårt pass i mental träning. Ett tufft lopp, mycket nöje och lite misär. Ungefär som det ska vara.

Resultat Swiss Alpine K78 2014 

Mellantider

Sträcktider

Morgan efter sitt första maraton K42 tiden 4:54:52

Lina första loppet längre än halvmaraton, K30 tiden 3:58:18