Ubuntu [I am because we are]

Hur långt söderut efter drygt tolv timmar i luften? Till Comrades. Åtminstone om kalendern visar början av juni och slutdestinationen på biljetten stavas Durban. Från nordliga Norge till sydliga Sydafrika. Två kontinenter och ett hav.

Världens största ultralopp, större än många av de stora maratonloppen. Där alla lider, glädjs och kämpar tillsammans. 25 000 startplatser sålda. Ett lopp i dubbla skepnader. Ena året "Up run" från kust till högplatå. Följande år "Down run" från högplatå till kust.

Noviser bosatta i London tillsammans med Vic som klarade sitt 43:e Comrades (rekord 47)

Sprungit tre Comrades tidigare. Två Up och ett Down varav två som träning samt ett försök att komma i mål med fart. Detta året var tanken att med fart löpa över de sydafrikanska kullarna på vägen till målet i Pietermaritzburg. En vår med strulande slemsäck i vänstra hälen ändrade dock situation att inte alls synka med plan. Få långpass, inga fartpass och endast lätta backpass. 

Comrades är dock alltid en fantastisk upplevelse jag inte ville missa. Ny plan långpass, träning i tempo strax under fem per k. Runt sju timmars upplevelse samt en magnifik start av lopp och dag. Nationalsång, tusentals stämmor i kör till Shosholoza, spänningen som stegras under Chariots of Fire, tuppen som gal innan skottet ljuder. Minuter av samhörighet, bävan och förväntningar. Starten av Comrades har inga motsvarigheter jag upplevt.

En gel var sjunde kilometer, vatten vid varje station. Banan, apelsin, sportdryck och potatis sporadiskt vid stationerna. Aldrig snabbare än 4:30 per k. Analysera kroppen under loppet och av allra största vikt, se till att inte bli alltför muskulärt sliten. En enkel agenda denna Comrades-söndag.

Som vid de flesta lopp rusar starten på högvarv. Löpare viner förbi i rasande fart trots att jag startar långt bak i fållan och tempot visar 4:30. En tung duns hörs, en kropp faller till marken. Blir hjälpt upp innan han blir påsprungen. Mörkt. Fuktigt i luften under molntaket. 

Backarna till Pinetown, sjutton kilometer utan ansträngning. Snitt strax under 4:40, kanske aningen snabbt men lät det bero. Följande tolv femton k ihållande stigning till foten av Botha's Hill kändes bra. Solen gick upp och tittade fram bak molnen. Lätt svalkande bris mot ansiktet. Fortfarande fina förhållanden. En svag utförlöpning följt av Botha's, slutet av den tuffa inledningen om knappa fyrtio. Kände nu en lätt trötthet i hamstring och höftböjare. Ansträngningsgraden var dock fortfarande ganska låg. Inom ramen för vad jag hoppats. Rullade vidare men sakteliga gav sig en bekant muskulär ömhet till känna i baksida lår. Började bli låg på energi. Ansträngningen kanske var större än vad jag trott. Stannade till kort runt 50 k, åt och drack lite extra. Kollade tempo på klockan, medel någonstans 4:45. Godkänt. Vidare. Ömheten försvann men kände snart att tröttheten infunnit sig, främst höftböjare då jag inte riktigt hade formen att rulla uppför timme efter timme. 

Analys, att fortsätta hela vägen i samma tempo uteslutet. Slitaget och ansträngningen skulle bli alltför stor. Sänka nu vid femtio skulle innebära en mycket lång tid till mål. Beslut, tio k till med option på ytterligare tio om känslan var rätt. Fortsatte i samma tempo. Vid femtiofem ömmade musklerna igen. Norpade en potatis och beslöt, inte längre än sextio.

Klockan slog över från femtionio k. Slut på långpasset. Nu skulle jag sänka såpass att jag kunde äta upp energinivåerna i musklerna igen. Lubba, gilla läget och avverka de avslutande 27 kilometrarna utan att bli mer sliten. Ny regel, inte snabbare än 6:00 per k. Hamnade någonstans mellan jogg och gång. Station i sikte. Slog av till gång, åt och drack av det mesta som bjöds. Återupptog mitt kenyanska joggtempo, sjuminuters. Gång endast tillåten genom stationerna för att optimera energiintag. Beräknad målgång tre timmar bort. Dags att uppleva Comrades från den lugna sidan. Applåder. Hejarop. Uppmuntranden. Ingen brist på positiva signaler från vägkanten. Sydafrikanerna älskar sin ultra. Höll ett tempo där löpare strömmade förbi. Hamstring och höftböjare ömmade till och från när energinivåerna sjönk mellan stationerna. Ömheten försvann dock vid varje sockertripp som erbjöds support. Efter en dryg timmes slöjoggande med påfyll kändes benen fräscha igen. Fortsatte dock den lugna stilen. Fysiskt kändes nu livet på topp, dock en aning slitsamt mentalt då varje kilometer kändes som en evighet i det långsamma tempot. Höll disciplinen tills jag en stund efter joggat uppför Polly Shortts, sista rejäla stigningen, insåg att jag kommer missa åtta timmar om jag inte satte fart. Ökade progressivt, benen spann fint. Avslutade med en sista kilometer ner mot 3:30. Med marginal nådde jag målet i Pietermaritzburg.

Utsikt från terrassen på Oyster Box Hotel 

Comrades-lunch innan hemfärd

Se upp för objudna gäster

Hemväg två dagar senare. Fortfarande hög på adrenalin och glädje från Comrades. Lugnt och stilla i Joburgs jättelika terminal. Småpratade med en tjej och en kille vid incheckningen. De frågade vad jag gjort. Comrades sa jag och de lös upp. Tjejen hade inga tankar om en målgång men killen ville någon gång springa och när han fick reda på hundraårsjubileet år 2021 tändes något i hans blick. Han fick en hel hop av inspirerande ord och livfulla beskrivningar innan han frågade "Where do you want to sit?". Aisle svarade jag och jag fick svaret tillbaks "You'll get a aisle seat and no one beside". Tackade och vandrade mot säkehetskontrollen. I ett nästan helt fullt plan mot Frankfurt, där jag inte såg några tomma platser i närheten,  kunde jag sträcka ut mig över två säten och flyga hemåt. Tack Comrades för denna gången.