A good day for a jog

07:00 a.m. GMT
White Rose Ultra  
Marsden Cricket Club
Marsden
West Yorkshire
England

Rått i luften och termometern visar runt tio grader. Regnet hänger tungt i de tjocka molnen. Utanför rutan viner vindarna och under natten har vindstyrkan stegrat upp och ner. Regnet de senaste dagarna har gjort marken mjuk och mättad. Klockan är tidigt, fortfarande halvmörkt. På Marsden Cricket Club har 87 personer samlats för att springa White Rose Ultra 60 miles. En loop om trettio miles gånger två. Ytterligare 136 löpare väntar för att springa med första varvet. Kön till toaletten ringlar lång i lokalen och stämningen är god, något dämpad men samtidigt upprymd.  Maxtiden för 60 miles är sexton timmar till CP5, 8 kilometer innan mål. Den sista löparen skulle komma passera mållinjen efter 18 timmar och 52 minuter.

Loppet hade fem kontroll- och energistationer, CP1-CP5, med ungefär 8 kilometers mellanrum (fem miles). Både vätska och energi skulle finnas tillgängligt. Banan utmärkt med gula tavlor med pilar. Infästning två borrade hål med buntbant genom. Vissa tavlor hade enligt tävlingsledningen varit utsatta för hård vinden under natten.

Banmarkering

Shorts, långärmad funktionströja, Salomon S-Lab Sense 2, raceväst med diverse obligatorisk utrustning samt energi. Klurade lite dagen innan och gissade att åtta timmar inte borde vara någon omöjlighet. Helst åtta timmar utan att vara helt slut, fyra timmar per varv. Målgång innan mörkret. Energiplan, liten tugga modifast eller en kula mandelmassa var femte kilometer. Var femtonde kilometer en gel (två av dom små blå), en hel modifast eller en Flapjack. Stoppat med en Flapjack vilket jag aldrig testat innan. Vattenflaskorna om en halv liter var fyllda med koncentrerad sportdryck. Mängden energi överdriven men jag ville testa vad magen klarar samt lite olika typer av energi.

Energipaketet inför White Rose Ultra 60 miles

Starten går och drygt tvåhundra ultralöpare ger sig iväg längs en brant asfalterad utförslöpa, några hundra meter lång. Lägger mig en bit bak en kille i neongrön kortärmad tröja samt en kille i orange tröja. Ner i dalen, nästan helt om och uppför. En bred vandringsled leder stadigt uppåt. Vinden ger oss en märkbart bromsande omfamning. Bra underlag förutom några sektioner med våt kullersten där mina Salomon dansar som på såpa. Passerar killen i orange och närmar mig även den gröna tröjan. Försöker hålla ett tempo som inte ger alltför mycket flås uppför. Strax över 5:00 per kilometer.

Första delen uppför Pennine Way mot CP1. Bildkälla: Examiner

Efter drygt sex kilometer uppför med motvind kommer vi ut på en smal asfalterad väg. Missar CP1. Lätt uppför för att sedan brant utför. Kille i grönt rullar ifrån utför och försvinner.

Pennine Way vid CP1. Bildkälla: Examiner

Banan går genom ett böljande bondelandskap i Colnedalen. Känslan av att vara statist i "Hem till gården" infinner sig. Underlaget vandringsled, smala stigar med och utan lera, grusvägar, asfalt, ängar, traktorvägar och kostigar. Värst är de leriga stigarna där mina skor glider runt som på is. Gräsängarna är även de väldigt hala och de få passagerna med slät kullersten är i vissa fall lite obehagliga. Skovalet inte alls bra. Energipåfyllningen går enligt plan. 
Lättlöpt med en hel del utför och flera relativt plana partier. Med jämna mellanrum passeras grindar som ska öppnas och stängas eller klättras över. Hittar ett skönt tempo att rulla fram och kilometerna snurrar i raskt tempo. Öppnar Flapjacks och börjar tugga. Drygt 450 kcal per hundra gram. Lätt att får ner, varken torrt eller kletigt. CP2 efter drygt sexton kilometer. En mugg vatten och iväg. Ensam i ingenmansland.

Benen lätta och huvudet på topp. Banan ändrar karaktär där böljorna blir brantare, både uppför och nedför. Korsar Manchester Road. Norrut. Närmar mig Golcar och Scapegoat Hill. Från botten av dalen upp på kullens topp via Bank End Road, banans tyngsta del. En alldeles för lång gata som för tankarna till San Francisco. Ner på andra sidan och CP3. Halva varvet avklarat. Mycket asfalt mellan CP2 och CP3. En familj har utanför sitt hus anordnat denna tredje station. Sveper förbi med ett hej. 

Baksidan av Scapegoat Hill. Klättring och upp mot dess höjder och västerut. Trettio kilometer, sänker en gel. Magen fungerar. Inget knorrande. Vindarna och luften kyler kroppen bra så vätskebehovet är lågt. Lättlöpt över ängar, stigar, leder och asfalt. Skymtar en grön tröja långt bort. Några partier uppför och avståndet minskar snabbt. CP4 och jag kommer ikapp. Stannar och dricker tre muggar vatten. 

Vi ger oss av samtidigt. Byter några ord. Killen tycker jag borde spara krafterna och gå uppför. Nästa backe glider jag ifrån och tappar kontakten bakåt. Uppe på heden, ett kargt brunt landskap med för dagen nästan lite spöklik karaktär. Baskervilles Hund. Asfaltsraka med kraftig motvind för att sedan vända av in bland kullarna. Skorna känns väldigt tunna på asfaltsunderlaget och trampdynorna ömmar lite. Petar i mig några kulor mandelmassa. Torrt och inte alls lika bra som det varit andra gånger. Ner i dalen till Manchester Road och CP5. Bara åtta kilometer kvar av första varvet. En mugg vatten.

Löpning på engelska landsbygden

Följer dalen botten längs Marsden Lane. Långt därborta skymtar byggnaderna, den gamla fabriken alldeles bredvid starten. Skarpt höger och in på Plains Lane, första delen i en två kilometer lång klättring om drygt 130 höjdmeter. "Beast of a climb" med en lutning som toppar på 23% var denna sektion mycket riktigt en djävul klädd i asfalt och som fortsatte vidare längs en stig med oförminskad lutning. Första vandringen, bortsett en trappsektion  strax efter CP2. Asfaltslöpning, vägen svänger pilen pekar rakt in på en lerig traktorväg mellan två stenmurar. Lätt uppför med lera över hela vägen. Passerar en grind. Vägen smalnar och blir en än lerigare kostig. Fortsatt uppför. Stopp. Ingen väg vidare och ingen pil. Fel fel fel. Springer ner tillbaka till vägen och kollar skylten. Vriden pilen något så buntbandet sitter genom de borrade hålen. Visar vänster inte rakt. Vidare längs asfalten. Vägen svänger höger och pilen visar snett rakt mot en smal stig. Brant utför. Jag störtar ner. Bromsar då det är väldigt brant och lerigt. Några hundra meter senare springer jag rakt in i en bom. Asfaltsväg men ingen pil. Inte sant. Fel igen. Vandrar uppför vad som är bland loppet brantaste sektioner. Mellan två och tre bonuskilometer inkasserade.

Får fart på benen och störtar ner mot Manchester Road. Korsar vägen och ut på en brant led uppför. Sista klättringen. Leden övergår i grusväg som passerar en farm. Någon har ställt ut en bricka med te och vatten "Self sevice". Över en äng och vidare genom en liten by. Lätt uppför längs byvägen, skymtar en grön tröja längre fram. Kommer upp på toppen av en kulle och blickar ut över Marsden. Fabriken, parkeringen och målområdet långt därnere. Några hundra meter längre fram längs grusvägen vandrar killen i den gröna tröjan. Jag närmar mig och han vänder sig om och blir stressad. Försöker springa men det håller bara en kort stund. Han går igen och jag kommer ikapp. Slut på vätska säger han och vill slå följe sista biten. Ok. Orkar inte och jag springer ensam vidare. Kommer ut på samma gata som vi startade längs fast betydligt högre upp. Brant utför och jag rullar på i makligt tempo. Hör jag steg bakom och inser att någon har fått upp farten. Jag ökar betydligt. Kan lika gärna hålla avståndet i mål då jag vet att den jagande springer bara 30 miles. Testa om det är möjligt att spurta efter femtio kilometer och det är det. Håller 3:30-3:40 på upploppet utan att kroppen knorrar. Passerar halvvägs på fyra timmar och tre minuter. Utan felspringning hade första varvet klockats in på ungefär 3:50. Raskt vidare utan att stanna. Magen mår bra och huvudet fyllt av glädje. Vilken härlig dag.

Solen tittar fram och det blir varmare. Drack en halv liter sportdryck plus fyra muggar vatten första varvet. Motvinden ligger fortfarande på längs Pennine Way. Märker att tempot nu är lite lägre uppför, runt 5:20 mot ungefär 5:00 första varvet. Ökar tempot en aning. CP1 och några muggar vatten och lite prat.

Asfalt utför och trampdynorna känns stela och lite ömma. Märker att jag ligger lite bromsande utför den relativt branta utförlöpan. Något att träna mer på. Utförslöpning. Rullar på makligt över ängarna och längs lederna. Asfaltssträckorna inte alls trevliga mot fötterna i övrigt känns benen väldigt fräscha. Märker dock att backarna suger en aning hårdare än under första varvet men det är fortfarande möjligt att hålla farten uppe utan alltför mycket koncentration. Sportdrycken slut. CP2 och jag fyller på ena flaska med vatten, pratar lite med funktionärerna och får posera på bild. 

Bank End Road vid Scapegoat Hill

Joggar vidare utför ner mot Manchester Road. Scapegoat Hill närmar sig. Inser att backen uppför Bank End Road kommer slita betydligt mer andra varvet så jag beslutar mig för en vandring. Backen känns inte alls lika illa detta andra varv även om pulsen är högre trots gång. Det är varmt och vattnet tar slut. CP3, fyller båda flaskorna, pratar med familjen och äter jelly-godis. 

En stor näve godis och rusar vidare. Tuggar socker flera kilometer och magen verkar inte ha några som helst problem med den mängd energi jag trycker in. Stannar och kissar mest för att kolla vätskebalansen. Godkänd. Nu inser jag att loppet mer eller mindre är klart. Jag kommer att komma i mål. Benen är lite slitna och det krävs koncentration att snitta under fem minuter i backarna upp och ner. Slappnar av mer och det tar längre tid att klättra över staketen, öppna grindar och jag går stundtals i uppförsbackarna. Jag har klarat av 60 miles och bara njuter av den sista delen av loppet. CP4 uppe på heden. En liten husvagn och ett bord med energi. Ingen människa att skåda. Vattnet är återigen slut i ena flaskan och jag fyller på. Ljud inifrån och funktionärerna kommer ut. Redan här? Konverserar lite med paret däruppe i kallblåsten. Grabbar en stor näve godis och springer vidare ut på den långa vindpinade asfaltsrakan.

Njuter av tillvaron och den lättlöpta passagen utför heden mot CP5. Nu börjar låren kännas en aning mörbultade och jag låter benen bestämma tempo. Turistande på den engelska landsbygden. CP5 och lite skämtande med funktionärerna, en mamma och hennes dotter. Laddar med mer godis, energikick som ska ta mig upp Plains Lane. 

Joggar lugnt ner Marsden Lane och utmanar mig själv att fortsätta jogga nästan halva Plains Lane. Når hälften och låren skriker efter luft. Vandring upp till toppen. Lubbar vidare och känner mig väldigt tillfreds med tillvaron. Korsar Manchester Road, sluggar uppför leden mot "Self service", över ängen, genom byn, längs grusvägen och utför gatan mot Marsden Cricket Club. Applåder och målgång. Mitt första lopp över 100k avslutat. Blev dock inte riktigt hundra kilometer men likväl nittionio tack vare bonuslöpningen under första varvet.

Magen fungerade bra och jag hoppas att jag lyckades balansera tempot för att orka kommande äventyr. Första varvet ungefär 4:03 (3:50 utan felspring) och andra varvet 4:30. Främsta orsaken till den betydligt längre tidsåtgången andra halvan av loppet var temposänkningen senare halvan av varvet samt det faktum att jag stannade några minuter vid varje kontrollstation. Tror det hade varit möjligt att hålla tempot uppe även andra varvet.
Behöver mer träning i backar både uppför och utför. Styrkan att klara klättring och tekniken för att rulla utför behöver slipas på.  Energiintaget fungerade utmärkt. Gelegodis utmärkt som bränsle, lättuggat och lätt att svälja.

Tvättar av mig med vattenslangen utanför. Går sedan in och dricker varmt te följt av en god engelsk ale innan taxin tar mig tillbaks till Huddersfield.