Ruta noll

En god början på ett slut

Låg i sängen och funderade. Vad fanns utanför fönstret? Klockan hade ännu inte ringt. Vaknat efter nio timmars sömn, låg och väntade på ljudet från mobilen. Kvällen innan öste regnet ner. Torvtaken gör dock att regn och solsken ljuder  likadant, inte alls. Drog från gardinerna och blickade rakt in i en blå himmel.
Flög upp och redo för frukost. Ryggsäcken redan packad. Inov-8 Ultra 270 på fötterna för dagen, hoppades på torra leder då sulan var aningen hal på våta stenar. Checkade ut, snabb frukost. Iväg strax efter nio. Himlen hade ändrat färg och vinden tilltagit en aning. Dropp. Dropp. Lätt regn över dalen.
Stigen upp mot platån ovan Spiterstulen var snart avklarad med regnet droppande från ovan. Efter allt regnade var leden mer bäck än stig. Blöta fötter redan efter en kvart. Neopren kanske vore nåt ändå? Väl upp mojnade vinden, himlen sprack upp och regnet slutade.

Platån ovan Spiterstulen

Samma väg som jag gjorde två dagar innan - över platån, genom stenöknen och vidare genom stenröset till Glitterheim. Sten överallt och stigen teknisk och mellanåt svår att hitta. Några timmars maklig framfart innan Glitterheim nalkades.

Vissa passeringar aningen blöta

Stigvisare

Vägvisare

Glitterheim, tunnan för matavfall. Det finns visst spretande åsikter gällande mat

Kort stopp då det fortfarande var lång väg kvar. Molnen hoppade sig återigen. Fin stig lätt uppför genom ett pass ut på ett stenfält som ledde ner mot sjön jag skulle följa söderut.

Stenfält ner mot sjön

Trubbel

Följde leden jag lagt in i mobilen. Terrängen ändrade karaktär från sten till ljung och annat ris. Anade en ravin och kartan visade en passage. Kom fram till vad som varit en väg vidare. Trubbel. Tankarna rusade, hjärnan i högvarv. Av hängbron som en gång varit fanns bara rester kvar. Två vajrar spända över en strid älv. Blickade längs älven ner mot sjön och insåg att bredden tilltog. Alternativ, klänga vajer eller hitta passage högre upp. Klängandet ströks strax efter definition. Följa älven uppåt kunde bli ytterst tidskrävande. Spanade neråt igen och kunde kanske ana ett tredje alternativ. Var det en bro? Satte av neråt sjön. Konturerna blev tydligare. Det var en bro. Lättnaden och glädjen ilade genom kroppen, till och med himlen log igen. Nu skulle det bli finstig längs sjön nästan hela vägen till Gjendens strand.

Ju närmre, desto tydligare

Himlen log igen

Dagens glädjeämne

Finstigen längs sjön

Lämnade sjön bakom och klättrade upp på kullen över Gjenden

Västerut hopades molnen

Besseggen västerut lovande utsikt

Stigen var fint joggbar och böljde över kullarna mot Besseggen. Några få kilometer och jag skulle få se den fina färgkontrasten mellan sjöarna och försiktigt gå kammen mellan de två. Vädret ville tydligen annat. Jagad bakifrån och från sidan av elaka moln. Två kilometer kvar. Allt jag ville var en halvtimme fint väder ytterligare. Kände dock en kylig smekning av vinden mot ansiktet. Ökade takten och desto närmare jag kom desto mer ökade vinden och desto mer uppenbart blev det att den kniviga biten av Besseggen antagligen inte var passagen mellan sjöarna utan kammen upp på nästa topp. Brant och stigen verkade ytterst smal med vad jag såg som avgrunder på båda sidor. Höjder är inte min starka sida.

Hot från sidan

Avgrund framåt

Vinden tilltog ytterligare. Regn föll från himlen och solen försvann i kulissen av gråa moln. Hann inte fram. Stenarna blev hala. Aningen nervös. Regnjackan åkte på för att stänga ute den kyliga vinden och de kalla dropparna. Mötte några vandrare med regnvatten strilande från sina vinddansande ponchos. Sista kullen gav fin vy över Besseggen och en överraskning. Brant klättring ner. Hasade långsamt nedåt. Väl nere blickade jag bort mot mitt mål och anade små skepnader klänga uppför Besseggen. Benen mjuknade och pulsen ökade. Hade Pernilla som är mer höjdrädd än jag klarat i hård vind så skulle jag oxå upp. Bestämd jogg mot klättringen. Besseggen hade jag trott var kammen mellan sjöarna Gjenden, långt ner på ena sidan, och Bessvatnet på andra. Visade sig dock vara klättringen till denna kam som var den trixiga passagen. När jag väl kom ut mellan sjöarna var utrymmet ofantligt och klättringen upp såg inte heller värst skräckinjagande ut. Regnet slutade och himlen sprack.

Mellan sjöarna

Klättringen upp från Besseggen

Såg tre grupper uppåt klättringen, två på väg nedåt och en uppåt. Mötte den första gruppen, en äldre dam gissningsvis runt sjuttio och två killar som bröt på franska. Klockan hade redan passerat arton och damen sa att hon var så långsam. Killarna hade mött damen som var på väg upp och bestämt sig för att ta med henne till Memurubu för övernattning. Hon hade aldrig hunnit över Besseggen till Gjendesheim. Hon hade själv insett att klockan vandrat för snabbt. Hejade på nästa grupp och passerade den tredje strax innan toppen. Stenarna var fortfarande våta men skorna greppade fint och klättringen var inte alltför svår. Största behållningen upp var studien av mitt egna beteende. Trots att det inte kändes alltför obekvämt att klänga var rörelserna mellanåt ytterst försiktiga. Varför ha bråttom?

Toppen nådd

Inga vackra färger denna dag

Nedre vänster, passagen mellan sjöarna. Snöfältet i mitten, damen med sällskap och till höger klättringen ned till eggen

Dimmigt och vindstilla på toppen. Som ett ljudisolerat rum, förutom ljuden av mina steg och andetag var tystnaden total

Gjendesheim vid vattnet och Maurvangen camping till höger, min slutdestination

Framme efter tio timmar på fjället

Packning för fyra dagar i Jotunheimen

Den ojämna terrängen hade slitit på mina fotleder som svullnade aningen dagen efter hemkomst