Zinikele

Drömmar tror jag vi alla har. Små drömmar. Magnifika drömmar. Längtan mot något som skimrar av lockelse. Något att sträva mot eller bara något att kittla tankarna med. En dröm kan vara nåt vardagligt, nåt enkelt utan glittrande guld i kanten. Min största dröm är av det enklare slaget, spring. Att springa och att kunna springa. Varsomhelst och närsomhelst. 

Ibland känns det som jag skulle kunna springa oavbrutet men har insett att det finns gränser. Även om den mänskliga kroppen är ytterst anpassningsbar och klarar långt mer än vad som kan tyckas möjligt så bör den ibland få lite andrum. Sedan jag sprang min första ultra i Alperna för snart fem år sedan har jag bara velat springa mer desto mer jag springer. Kroppen har dock bromsat några gångar och pausat min dröm för en tid. Då jag inte har någon som helst idrottslig bakgrund är dessa invändningar fullt förståeliga. Från lite handboll tidigt högstadie till drygt tjugo år av inaktivitet. Några vårmånader av träning och Stockholm maraton åren innan ultradebuten gav mig ändå någon form av grund att utvecklas från. Jag tror jag ibland försöker kompensera den bristfälliga bakgrunden genom att springa mer, jaga ikapp och korta utvecklingstiden. Samtidigt vet jag att det krävs en stor mängd tålamod för att kunna utvecklas till en god löpare. Läste en artikel om årets damvinnare Camille Herron som för längen sedan fick en bok om Comrades av sin far. Mitten av nittio-talet. Där startade hennes dröm som dröjde tjugo år av träning att uppfylla.

Comrades - in memory to those who left too early

Resultatutveckling uphill

Starten av Comrades är fantastisk. Fortfarande mörkt och nedräkningen inleds med Sydafrikas nationalsång. Stämningen ökar mångfalt med Shosholoza, en tradtionell arbetssång,  och tusentals stämmor förenas i ljudlig sång. Som inledningen av någon sorts ritual. Passionerat och kraftfullt. Ljusspelen vandrar över höghusen. Tystnad. Sorl. Den avslutande nedräkningen börjar, smygande toner från Chariots of Fire som ökar i volym. Rysningar och pirr. Starten nära. Runtom görs de sista kontrollerna. Kepsen. Klockan. Några andas djupt. Trampar på stället. Musiken klingar av. Tuppen gal och skottet går. 05:30. 

 

Tumult och trängsel, kom iväg i fint tempo strax under fyra. Det kändes varken lätt eller ansträngande. Benen dansade inte fram men vi hade ju nyss startat. Första tian lätt uppför i böljande profil. Loppet hade äntligen börjat och känslan var fortfarande varken eller.  Cowies Hill första tunga backen, höll tillbaka en aning. Flåsade en del trots att bromsen låg på. På toppen kändes benen lite tunga. Strax efter tjugo, innan Fields Hill kom funderingarna om att det kanske skulle bli en lång dag.
Redan då, efter en dryg timme kändes att kroppen inte riktigt var i fas. Dags att koppla på distraktions-maskineriet?  Första åtgärd blev förnekelse, det var bara inbillning att benen var trötta. Kunde ju fortfarande hålla tempo. Blundade i två timmar och körde vidare. Gick ner för räkning men reste mig för en kort stund och för att kort efter rasa igen. Rejält. De sista, knappa fem timmarna blev någon form av hasande framåt. När jag väl tappade all form av fart och min kropp började koppla ner kom bussen smygande bakifrån  och gled retligt upp vid min sida. Följde min loja framfart under de kommande två timmarna. Undrar om förarens försökte antyda något?

Hålla fokus kort. En femma åt gången. När musklerna knöt sig i framsidan av högra låret eller höften, gång maximalt 500 meter. Oftast mjuknade muskeln av vandringen och i vissa fall i kombination med egenmassage. Dagen till ära sprang jag för första gången i kortbyxor med kompressionstajts som innebyxa. Efter dryga fyra timmar domnade högra låret och jag kunde först inte förstå varför. Aldrig hänt innan. Tröga tankar till trots kom jag fram till att det måste bero på kompressionen. Hasade ner kortbyxorna en bit och domningen försvann. Notering, aldrig mer kompression.

Med toppad form blir man sällan riktigt trött. Benen kan bli slitna och trötta men det är alltid  möjligt att hålla tempot uppe tills mållinjen är nådd. Är formen sisådär brukar det ändå vara möjligt att knyta ihop rundan på ett hyfsat sätt. Men igår gick det inte alls. Trött efter arton och slut efter fyrtio trots en veckas nedtrappning samt en vilovecka som uppladdning. Sprang betydligt bättre under vårens träning med maratonlånga pass som både var snabbare och med mer backar utan att bli i närheten lika trött. Utan energi.

Resultat Comrades 2017

Maj månad, efter jobbresan till Kista, har varit tung. Troligen har den totala anspänningsnivån överstigit mängden vila jag tillåtit mig. Jobbat för mycket och katastrofal komma-i-säng-diciplin i kombination med en ackumulerad träningsmängd jag aldrig uppnått innan. Vissa veckor har det varit segt att komma igång med passen och vissa pass har inte funkat alls. Mer ger inte alltid mer och alla planer leder inte till givet mål. Troligen behövt en månad ytterligare att köra mer specifikt samt vila ut vårens träningen. Min förhoppning är dock att jag nu har en stabil grund för resten av året och kan ägna mig åt mer specificerad träning.

Detta var tredje Comrades. Trenden är negativ. Första försöket 2015 sprang jag för hårt uppför och fick betala under andra halvan av loppet. Var dock i bättre form än i år, höll ihop hyfsat och kom i mål på 6:29. Förra året var en ren träningsrunda, ett fun-run med sluttiden 6:42.

Risig form, oavsett grad av risighet, är ingen anledning att kliva av. Ställer man sig på en startlinje ska mållinjen passeras såvida inte skada riskeras längs vägen. Jag har svårt för att inte slutföra vad jag påbörjat. När målet är satt åker skygglapparna på. I Winschoten kanske jag borde klivit av men igår var känslan annorlunda. Musklerna gjorde inte ont, de bara knöt sig aningen då och då. Jag var bara kraftlös och sorglig. Inget annat.

Zinikele - it takes all of you