Un truc de fous

Visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Aldrig tidigare sprungit såpass långt som 165 kilometer eller klättrat tiotusen höjdmeter. Diagonale des Fous, Dårarnas Passage, ett av få riktiga bergslopp. Ren löpning där "skidåkning" med stavar är förbjudet.  Sprang mitt enda lite längre lopp förra året i Davos, IronTrail T121 över 130 kilometer och 7000 höjdmeter. Joggade detta loppet på drygt sexton timmar och tänkte därför att 27 timmar på Diagonale des Fous vore inte helt orealistiskt, drygt tio timmar extra för mörker- och klimatfaktorn samt de extra trettiofem kilometrarna. Luftfuktigheten är nämligen väldigt hög på Reunion då ön ligger vid södra vändkretsen och oktober-temperaturen vid kusten ligger på runt 25 grader dagtid och strax över tjugo nattetid. Bansträckningen  genom öns inre delar mestadels genom kalderas, kollapsade magmakammare eller cirques som de kallas här. Höga kammar på tvåtusen meter plus i cirkel kring djupa dalar med tryckande värme. Kokande grytor där temperaturen kan uppnå fyrtio grader och de svalkande vindarna knappast når. Vi skulle passera två av dessa grytor, cirque de Cilaos och cirque de Mafate där kammen till den förstnämnda skulle nås efter drygt sextio kilometers löpning och toppen Mafates bortre kam efter drygt 110 kilometer. 

Banan tvärs ön Reunion

Förutom IronTrail fanns två lopp om ungefär hundra kilometer i loggen, White Rose Ultra i England och Changan Ford Gobi 100k i Kina. Båda om knappa hundra kilometer, det senare i stekande ökenvärme. I träningsplanen inför Diagonale ingick även TDS om 119 kilometer och 7200 meters total stigning för att få jogga ytterligare ett längre lopp över hundra kilometer samt få ett pass med stor mängd höjdmeter. Nu gick inte TDS riktigt som jag hade tänkt och jag beslöt av kliva av långt innan mållinjen. Träningsloggen fick dock ytterligare ett fint långpass om knappa sjuttio kilometer och drygt fyratusen höjdmeter. Som ett resultat av loppet identifierade jag en stor svaghet i 2017 år upplaga av mina löparben, bristen på uthållighet utför. Musklerna hade inte klarat de upprepade långa utförslöporna. För att åtgärda detta beslöt jag att inför Diagonale flytta jobbet under två veckor till Montroc (Arbetsläger och Löparkontor) för att kunna träna långa backar både uppför och utför. En bra mängd timmar på stigarna i Chamonix-dalen och hyfsat med både negativa och positiva höjdmeter. Förberedd.  

Banprofilen med 9553 officiella höjdmeter

Starten var utsatt till 22:00. Var på plats timmar innan då drop-bags skulle lämnas och registrering med kontroll av obligatorisk utrustning skulle ske innan start. Väntan på ett stort fält innan grindarna till startfållan öppnade. Varmt och fuktigt. I trängseln fram till startlinjen blev jag genomvåt av svett. Funderade. Blev stressad. Hur lång sträcka innan de smala stigarna kom? Ville inte hamna i denna röra längs stigen. Starten gick och vi rörde oss långsamt framåt. Jogg. Stilla löpning. Fastnade bakom otaliga människor som joggade och filmade. High-five med publiken. Jag sammanbitet irriterad på tramset och försökte hitta luckor. Ingen önskvärd start då den fartleks-liknande löpningen genom luckorna var slitsam. Mörkt, varmt, fuktigt och trångt. Diagonale des Fous hade börjat.

Banan gick längs gator genom bostadskvarter. Stadigt uppför. Trängseln försvann och ledet tunnade ut. Första stigen försvann in i ett sockerrörs-fält och fortsatte sedan över landsbygden. Pannlampan lyste upp stigen med ett blekt sken. Denna första mörkerlöpning åtta timmar. Tanken var att nå Cilaos och loppets första drop-bag. Trenden uppför men landskapet var böljande. Farten var god och jag passerade löpare allteftersom. Svetten rann över hela kroppen och inte en tygbit torr. Fuktigheten var påträngande. Märkningen av banan bestod av röda plastband utan reflex. Konstigt. Stigen vände nerför, in i ett parti av djungel-liknande vegetation med lerigt underlag och halkiga stenar. Passerade några löpare i ett motlut och tryckte vidare. Blev plötsligt väldigt tekniskt. Snubblade framåt längs ett plaströr. Stigen försvann, omringad av tät vegetation. Stängde av lampan och vände mig om för att titta efter förföljare. Kompakt mörker. Stannade. Inga ljud. Inget ljus. Tände lampan och började leta mig tillbaks. Hittade snart stigen. Några minuter senare passerade jag första löparen jag redan passerat innan missen.  

De första trettio kilometrarna letade sig uppför. Från havsnivån till knappa tvåtusen meter innan banan planade en aning. Drygt tre timmar passerat, både ben och kropp väldigt pigga. I följe med en japan passerades åtskilliga löpare. Rullade fint på högplatån och nattluften kylde de svettvåta kläderna. En station, snabb dricka och lite tilltugg innan vidare. Ut på en grusväg som ringlade lätt uppför. Korsning, inga markeringar. Följde vägen vidare utför. Stopp vid ett stängsel. Sprang tillbaks där vi mötte ytterligare löpare. Ingen visst var banan gick. Svordomar hördes. Fler anslöt. Någon var väldigt säker på att banan fortsatte i grusvägens förlängning. Sprang utför än en gång. Denna gång en större grupp. Kom till samma stängsel. Ingen väg vidare. Än mer svordomar. Än fler pannlampor anslöt i mörkret. Kunde även se ljuset från pannlampor bortom vad som verkade vara ett fält men ingen markerad bana ditåt. Bara stängsel. Förvirringen stor och vi var många som sprang och letade. Japanen verkade dock försvunnit. Kanske hade några funnit vägen vidare. Efter 20-25 minuters irrande sprang jag tillbaka längs den väg jag kommit tillsammans men en stor grupp löpare. Efter ett gott stycke lyckades vi hitta den missade korsningen. Rött plastband som dinglade några meter bredvid vägen. Utan reflex förstås. Korkade fransmän. Första sträckan springer alla i mörker och bör banan markeras med reflex. Smal stig uppför där ett långt led bildades. Farten var mycket måttlig och jag började återigen att springa om. Många hade jag antagligen passerat även tidigare. En fjärdedel av distansen passerad. Den enkla och minst tekniska delen av banan. Mörkerlöpningen rullade fint och benen kändes starka.

Strax innan andra felspringet

Nästa anhalt i fokus Cilaos men innan dess soluppgången. Stigen gick utför på botten av ett grusigt, smalt dike där omspringning krävde visst mått av mod, fart och chansning då stora stenar låg utspridda som anlagda hinder. Stigen blev bredare och jag hittade ett behagligt tempo ner till botten av dalen. Första ljustrimman vid horisonten när stigen återigen vände upp mot kanten av Cilaos-kratern. Första drop-bagen inte allför långt borta. Hamnade i ett medativt tillstånd. Följde stigen i det tempo som terrängen krävde. Jogg blandat med snabbgång beroende på lutning. Passerade ett fåtal löpare. Mer utspritt nu. Skymtade ytterligare några långre upp. Solen gick upp bakom ryggen och för första gången under loppet kunde jag se naturen runt om. Vackert och uppfriskande med ljus efter drygt sju timmar i mörker. Energin i västen var slut då planen sa att jag snart skulle vara i Cilaos. Knatade vidare. Uppför. Passerade en kille vid sidan av stigen som berättade att det snart skulle bära ner mot Cilaos. Vidare. Brantare, joggen långsam men ändå tröttsam. Loppet började kännas. Vaknade till ur min jogg-slummer. Borde jag inte vara ikapp löparen framför snart. Sikten god uppåt men inte ett spår av någon löpare. Stannade till en stund för att lyssna. Helt tyst. Stigen fortsatte brant uppför längs kraterkanten vilket var aningen förrvirrande vi skulle över kanten och neråt mot Cilaos. Kollade kartan i mobilen. Långt bortom stigen. Vände tillbaka. Tappat ytterligare tid. Efter två kilometer och 200 höjdmeter lägre hittade jag stigen som vända rakt ner i kratern. Brantaste delen av banan som föll runt åttahundra höjdmeter på drygt två kilometer. Mer hoppande än spring men kul. Laddad och full av adrenalin avverkades backen utan missöden. Joggade in i Cilaos stad. Sportplatsen med förfriskningar. Vidare till gräsplan med drop-bag. Sjönk ner på en stol. Kopplade av för några sekunder innan jag slet upp ombyten och ny energi. Torra strumpor. Torr tröja. Behöll skorna. Sänkte en halv-liter sportdryck 400 kcal Tailwind. Lite knorr i magen. En Flap-jack åkte ner. Ny omgång gel och två nya flaskor sportdryck i västen. En flaska i handen. Alla flaskor 400 kcal. Knöt påsen och gick vidare. Passerade mat-tältet och fick en tallrik vitt ris. Tackade nej till linser. Slukade maten och joggade ut på Cilaos gator igen.

Första drop-bag i Cilaos

Nu skedde något jag aldrig upplevt innan. Den varma maten jag åt i Cilaos började verka och min ben kändes lätta. Kroppen lätt och huvudet piggt. Som om kroppen hade startat om. Sprang fram på lätta ben. Några minuter senare var jag ute ur Cilaos. Kroppen viskade lätt försynt. Viskade igen något mer bestämt och i nästa stigning var det uppenbart att jag var tvungen att hitta en toalett. Bara minuter från riktiga faciliteter men var inte beredd att slösa den tiden. Avtagsväg och buske kändes mer passande.

Klockan hade passerat åtta och det var redan väldigt varmt. Hade anlänt efter nio timmar till Cilaos, en timme senare än planerat. Motivationen hade sjunkit aningen efter tredje felspringningen då 27 timmar började kännas väldigt avlägset. Kände mig dock fortfarande stark men det var fortfarande lång väg kvar och jag var nu i början av banans tuffaste parti. Femtio kilometer i tryckande hetta och branta stigningar och utförlöpningar utan avbrott. Stigningen upp ur Cilaos krater var seg och långsam. Drygt en och en halv timmes konstant strävande uppför slutade på en platå. Den intensiva känslan av nystart efter maten hade långsamt falnat under stigningens sträckning och jag var tillbaka i ett något avtrubbat tillstånd där benen drev mig stadigt framåt. Även uppe på höjderna var nu hettan tryckande. Vätskenivån sjönk snabbt i flaskorna. Energin fungerade fint.

Slog följe med en Hong-Kong-baserad finne. Vi forcerade både uppför och utför i god takt. Passerade flertalet löpare, framförallt utför, under resan på den böljande platån. Runt lunch var vi framme vid kanten av nästa krater. Tusen meter nedanför väntade kraterns botten likt en kokande gryta. Tio kilometer serpentiner. Det blev varmare och varmare desto längre ner vi kom. Finnen började bli trött och halkade efter. Kläderna var genomvåta och det droppade från tröja och keps. Kände ett obehagligt skav mellan benen. Sprungit länge i våta underkläder och det började kännas. Väl nere, ensam löpandes, slog klockan fjorton timmar och hundra kilometer. Runt sjuttio kilometer kvar. Kanske inte tjugosju timmar helt orealistiskt ändå. Började dock bli rejält sliten, backarna uppför gick långsammare och tankarna var trögare. Fortfarande fokuserad. Stannade till vid en vätskestation. Några löpare försökte få lite liggande vila. Mentalt trasiga och trötta. Utanför takets skugga väntade en oförlåtande hetta. Temperaturen låg runt trettiofem grader. Eftermiddagsgasset skulle antagligen bli tufft. Fyllde flaskorna. Satte mig ner en stund och drack. Vatten. Sportdryck och dricka. Strax innan jag skulle lämna joggade finnen in vid stationen. Han hade krampkänningar.

På andra sidan kratern väntade en lång klättring om 1400-1500 höjdmeter direkt följt av en ännu längre utförslöpa fram till nästa drop-bag i Sans Souci. Banan gick nu genom landskap fyllt av raviner där stigen ringlade brant upp och ned. Solen stekte från en blå himmel och vinden fanns inte att hitta. I vissa raviner sprang jag ner och samtidigt letade efter upp på andra sidan. Varenda gång kändes det som stigen letade sig upp igen där terrängen var som jävligast. Fortfarande positiv och inga problem att mana framåt. Märke dock att jag började leta efter och hoppas på lätta vägar. Fokuserade på stationer och tiden till nästa energi-intag. Kom ner till en vattensamling med vackert vattenfall. På botten av en ravin. Ett sjukvårdstält och några funktionärer. De tittade särskådande när jag passerade. Fyllde en flaska med vatten. En helikopter surrade in. Hovrade en bit upp. Jag blickade uppåt och såg stigen. Fortsättningen. Två löpare som tålmodigt knatade uppåt. Vidare uppför. Satte mål att komma ikapp framförvarande. Stigen gick sick-sack. Kunde mellanåt skymta rörelse ovanför. Närmare och närmare. Solen var nu jobbigt varm i det steniga landskapet. Kom snart ikapp och förbi skepnaden jag sett från ravinens botten. Det fläktade nu lite lätt. Svalkande. Killen hade krampkänning efter klättringen och viss yrsel. Jag rekommenderade honom att sätta sig på en skuggig plats i vinden. Vila en stund och vätska upp.

Andra kalderan

Passagen genom kratern som bara var runt tio kilometer kändes som en evighet. Jag ville bort. Upp. Känna svalka. Vind. Var nu bitvis blivit riktigt långsam och flåisg uppför. Tecken på låg energi. Mer varm mat vid nästa drop-bag. Fanns gott om gel och annat socker i västen så det skulle räcka. Stannade kort för att kissa. Det sved oerhört när jag öppnade upp byxorna. Försökte kissa utan att rubba position på skrevets inventarier alltför mycket. Inte alls skönt men inget som skulle hämma löpningen. Minutrarna efter var högst obehagliga, skavet påtagligt och jag försökte koncentrera mig på annat. Efter en stunds löpning lättade obehaget och jag skuffade in händelsen i diss-vrån.

Första klockan dog. Batteriet slut efter knappa femton timmar. Startade klocka nummer två. Hade innan resan köpt en Garmin 935 för att ha en klocka som skulle räcka hela loppet men glömt laddkabeln hemma. Började därför med reserv-klockan Garmin 920 och gick nu över till nya klockan som bara hade aningen batteritid kvar.

Sjutton timmar passerat. Foten av stigningen. Möra muskler men en väldig stark längtan upp mot toppen. Trots min upplevda långsamhet passerade jag trötta ansikten på min väg uppför vad som kändes som en vägg. Brantare och brantare vad stigningen led. Rätade ut steget till jogg vid varje tillfälle som gavs. Även om bara några få steg skulle det över hela sträckan bli en avsevärd mängd jogg istället för snabbgång. Kändes även som en trevlig avlastning till det högst flåsiga gångtempot.  Någonstans mitt i backen dog andra klockan. Hädanefter styrdes energi-intaget efter känsla då ingen tid fanns att titta på. Ju högre upp jag kom desto svalare. Dagen led mot sen eftermiddag. Väl på toppen kom vinden. Kyligt nästan kallt då mina kläder var genomvåta. Sprang till stationen vid Maido. Satte mig, drack och fyllde flaskor. Plockade fram pannlampan och gjorde även reserven redo då första lampan redan använts sju åtta timmar. Började bli skumt. Funktionärerna varnade för ojämn stig med rötter och stenar. 

Tjugo timmar och nu väntade tretton kilometer utför. Störtade iväg. Kändes uppfriskande att susa fram på stigen. Fick upp god fart och stegen flög fram över stigens. En nästan euforisk känsla. Susade förbi ett fåtal. I jämförelse med farten jag fått upp kändes det som de jag passerade bara lunkade. Blev skumt i skogen och jag tände lampan. Stannade till några gånger för att försäkra mig om rätt väg. Ville inte missa än en gång. Mörkret kom och min fina fart försvann. Svårt med koncentrationen i det spöklika skenet från pannlampan. Mer jogg eller lunk än löpning. Lampan blinkade. Batterierna slut. Stannade och bytte lampa. Blev passerad. Vidare. Ytterligare några löpare kom ikapp. Hakade på. En fransman från ön samt en kille till. Vi rullade in tillsammans i Sans Souci. Sjönk ihop på en stol vid stationens vätska och energi. Drack och tuggade i mig en banan. Frågade om drop-bag. Fick en förklaring men min förmåga att förstå var uppenbarligen nedsatt. Förstod inte alls. Kvinnan förklarade än en gång. Hmm... Hon log och bad mig följa efter. Blev visad ut på gatan och ned mot en idrottsplats. Joggade dit och fick min påse. Fötterna var leriga och våta. Bytte strumpor. Satte på mig linnet som var obligatoriskt vid målgång. Torr igen med undantag för shorts och kalsonger. Stoppade ny energi i västen. Sänkte en halv flaska sportdryck och tog en i handen. Lämnade påsen och joggade till mat-tältet. Ris och linsgryta. Smakade väldigt gott. Några funktionärer satte sig vid bordet och ville prata. Jag var tom och orkade inte. Log lite trött och sa "Eat".

Andra drop-bag i Sans Souci

Nu var det bara sista femtio kvar. Inga höga toppar, tre mindre om totalt tvåtusen meter och fyra stationer innan mål. Fylld av energi och redo. Satte av och fick samma känsla som vid förra måltiden. Full av kraft och nollställd. Utför vidare på en platt grusväg utan reflexer. Antog att banan fortsatte rakt. Dock inte helt säker men efter många långa kilometer blänkte dock en reflex i mörkret. Övergång vid en älv. Balansgång med publik i mörkret. Anvisningar var och hur på spången och stenarna. Stigen vände uppåt rakt igenom ett buskage med klängande mellan stora metallrör och stegar. Även här funktionärer med anvisningar. Krånglade igenom och fortsatte uppåt på en mycket knölig stig med stora stenar. Höga tröttande kliv och brant. Tittade bakåt i mörkret, ut över området jag kom från. Kunde se pannlampor på grusvägen långt nedan. Irrande fram och tillbaka. Inte bara jag som tvivlade denna natten. Den mentala tröttheten smög på, utan att göra mig gnällig eller omotiverad. Bara dög upp och visade sin närvaro utan att påverka nämnvärt. Koncentrationen var dock klart påverkad så även musklerna förmåga att klättra uppför. Loppet hade krupit in i min kropp, allvaret började. Dags att visa karaktär. Slet och lyfte fötterna i vad som kändes som jättekliv. Långsamt och svordomsfyllt. Tät vegetation, mörker och dårskap. Två timmar efter jag lämnat Sans Souci nådde jag nästa station. Tio kilometer och sexhundra höjdmeter senare.

Tre stationer plus mål kvar. Nästa station dryga sju kilometer bort. Lätt! Intalade jag mig. Görbart. Drack snabbt men blev sittande en stund ändå. Reste mig och joggade iväg. Lokala fransmannen från tidigare anslöt. Inga höjder innan nästa station men terrängen hade andra överraskningar. Lampans sken visade en stig som mer eller mindre försvann rakt ner. Klängandes och hängandes i små träd och lian-liknande vegetation tog vi oss mödosamt nerför. Upp igen. Lika brant ner. Värsta jag någonsin upplevt och det tycktes aldrig ta slut. Min tanke om profilen tidigare hade varit en lugn och fin sträcka som istället visade sig vara en mardröm. Drygt sju kilometer och över nittio minuter innan eländet tog slut. Station. Bänk. Blev serverad dryck och energi. Fransmannens tjej och mamma mötte upp. Jag bara satt. Apatisk. Trött. Bultande ben.

Reste mig. Fransmannen satt kvar. Två stationer plus mål kvar. Bara en mindre topp kommande sträcka. Skönt för jag hade blivit mycket långsam uppför och koncentrationen brast utför. Joggade vidare på gatan, in på något som liknade en kullerstensgata med glest liggande, stora kullerstenar. Stora mellanrum mellan stenarna. Ojämnt mönster. Svårsprunget. Trippande jogg. Upp, upp, upp. Planade ut. Samma stenar. Mörkt, tyst och jag började snea på kuller-stenarna. Skulle de aldrig ta slut? Efter en alltför lång tid försvan de dock och förbyttes i en mycket ojämn stig. Bättre. Skönt att kunna sänka koncentration-nivån en aning. Längtan målgång starkare. Längtan efter slut. Försökte jaga bort tankarna. Bara kort kvar till nästa stattion. Styra över fokus på nu och inte sen. Något litet som snart var gjort. Bar utför igen och kullerstens-helvetet kom tillbaka. Än mer huller och buller. Förbannade människor som skapat detta sattyg. Det vände åtminstone utför vilket innebar att nästa station inte var alltför avlägsen. Nedfarten gick dock mycket långsamt. 

När jag slutligen kom ner var jag muskulärt dränerad och ofokuserad. Bara två stationer plus mål kvar. Återigen satte jag mig ner och drack. Försökte ingjuta energi i kroppen. Väcka mig själv. Skapa kraft. Nu var det bara kort kvar. Fransmannen och ytterligare en kille anlände till stationen. I samma stund jag reste mig insåg jag att det bara var en station kvar innan målet. Först inte helt säker men när jag tittade på nummerlappen med banprofilen blev det bekräftat. Glädje. En positiv överraskning som skapats på grund av segheten och den nedsatta funktionen i tankesmedjan. Nu fanns bara en höjd mellan mig och mål. Sista stationen Colorado sjuhundra meter ovanför, följd av en trixig stig utför med mycket rötter och stora stenar. Satte fart på pinnarna mot sista långa backen. Även här dessa stora kullerstenar men något mer anpassade till varandra. Mina ben var nu såpass slitna att jag bara klarade korta sträckor jogg i det inte alltför branta motlutet. Benen brände av jogg och andningen var frustande. Killen från stationen gick snabbt förbi och jag insåg att även jag antagligen gick snabbare än den sega joggen jag höll på med. Snart anslöt fransmannen. Han ville försöka nå under trettio timmar. Knappt tre timmar till förfogande. Det var någonstans femton k kvar där sista sex var tekniskt utför och de nio första uppför 600-700 höjdmeter. Mörker. Mina ben fungerade i oteknisk terräng. Uppför väldigt långsamt och koncentrationen var väldigt nedsatt vilket gjorde tekniska avsnitt mycket svåra. Var inte helt säker på att det skulle vara möjligt att nå under trettio så jag skickade iväg fransmannen, ville inte sinka honom. Han hade sprungit den kortare versionen innan och förklarade några trixiga avsnitt längre upp innan han lämnade mig bakom. Jag försökte haka på en stund men han försvann snart ur synhåll. Ensam i mörkret. Sänkte den sista gelen. Pannlampan lyste upp en spöklik cirkel framför mina fötter att jaga framåt. Några dagar innan sprungit i området och jag väntade nu på att hitta något jag kände igen. Ett spår av närhet till toppen. Nu var det inte roligt längre. Jag ville vara på toppen nu. Jag var inte mentalt slut, hade spår av kraft kvar men tålamodet tröt. En gräsplätt. Skogen försvann. Ett fält. Jag var framme. Nästan. Var är tältet. Rusade över gräset. Full av kraft från längtan att bocka av sista stationen och sluka lite energi. Upplevelsen av fart var antagligen större än den egentliga farten men det gick framåt. Ljus. Tält. På några britsar låg funktionärer och sov. Bakom borden med energi och dryck satt ytterligare några funktionärer och sov. Öde och tyst.  

Några muggar dricka. Energi. Ingen tid att stanna. Snubblade vidare. Slutet var trassligt till och med i dagsljus. Med en slö hjärna i mörkret skulle det bli än mer trassligt. Joggade ut i natten. Fokuserade på att jogga. Kom snart på mig själv gående. Började återigen jogga, trippa och hoppa över stenar. Längtan till var nu såpass stark att det inte fanns något underhållningsvärde alls i att hoppa sten. Ville bara av berget. Återigen gåendes. Svor åt min bristande koncentration. Stora svårigheter att hålla fokus. Jag kände mig inte sömning eller speciellt mentalt trött men jag hade väldiga problem med koncentrationen. Såg åtminstone ljusen från St Denis. Väldigt avslägsna. För varje krök försökte jag hitta tecken på att jag närmat mig. Ville det aldrig ta slut? Fortfarande otålig. Nu ville jag inte vara med mer. Hörde röster. En grupp som ville kolla mitt nummer. Förvarning. Nu var jag nära på riktigt. Terrängen blev lättare. Såg bron och bortom den stadion. Ville bara rusa ut ur skogen men benen svek en aning och farten förblev låg. Kom ut på asfalt, lätt utför. Passerat bron, några hundra meter kvar till stadion. Nu ville benen springa och jag sprang. Gångbana. Parkering. In på en löparbana. Blev stående. Visste inte vilket håll jag skulle springa. Blev hänvisad. Kurva, målraka och äntligen mållinjen. Jag hade klarat Diagonale des Fous. Benen skakade. Kort intervju. Fick finisher-tröja av tävlingsledaren. Ville bara sätta mig och fick en stol i målområdet. Väldigt öde denna sena timme. Klockan var nästan halv fem på morgonen. Min tid blev dryga trettio timmar där de sista femton k hade tagit mer än tre timmar. Ibland är man långsam men i detta nuet satt jag bara och njöt. Frågade efter kaffe. En vänlig funktionär letade fram sin termos och bjöd mig på varmt, gott kaffe.

Verkligheten kom ikapp. Jag var våt av svett men det var varmt så en jacka från västen räckte gott. Fötterna pulserade. Benen värkte i varenda muskelfiber. Huvudet var segt som i ett nyvaket tillstånd. Skrevet brände vid varje liten rörelse. Exploderade i brinnande lågor. Hade jag sprungit i detta tillstånd? Den mänskliga kroppen är kapabel till långt mer än man anar. Skav som inte påverkar eller trötthet som inte hindrar är sådant man kan bortse från tills mållinjen är nådd. Smärta i sig skadar inte. Den är oftast inte mer än en obekväm förnimmelse. En ofarlig känsla, ett sätt för kroppen för att påkalla uppmärksamhet. Lyssnar man inte behöver man inte bry sig. Under de sista femton timmarna hade jag inte brytt mig. Hade inte behövt att kissa mot slutet och därigenom sluppit omgruppera i kalsongerna vilket skulle skapat onödigt behag. All vätska hade änå försvunnit genom svettning. Nu var dock koncentrationen borta och världen dök på. Skavet var långt utanför skalan obehagligt.

Målgång i St Denis

Satt kvar en stund innan jag vågade resa mig. Smärtsamt. Hälsade god natt. Lunkade bredbent ut från stadion. Några hundra meter senare när jag nästan kommit upp till bron var obehaget såpass påtagligt att jag var tvungen att sätta mig och sära. Var detta belöningen? Hotellet låg knappt två kilometer från stadion. Ville sova. Varit vaken i över fyrtiotvå timmar men jag var inte i tillstånd att skynda. Avancerade några hundra meter åt gången. Morgontidiga sopåkare ropade skrattande kommentarer. Efter en slitsam timme kom jag ändå fram. In på rummet. Knöt upp skorna och förväntade mig blåsor båda fötterna hade klarat sig fint. Inga skav på överkroppen. Shortsen av. Kalsongerna var alldeles klibbiga. De hade insidan fullt av små hål som jag inte sett tidigare. Hålens kanter hade antagligen fungerat som en långsam såg under loppet. Skrotum var som fastklistrad vid högra låret i någon halvstelnad gegga. Vänstra sidan var sönderskavd och täckte av en grå tjock sörja blandat med blod. Värsta skavet under, bortskrapad hud och blod. Duschen lockade inte men jag skulle försöka. Obehaget var bortom vad jag ville utstå denna sena timme. Tvättade överkroppen och duschade benen. Lät mitten vara. Hoppade i säng. Fosterställning med två kuddar mellan knäna. Somnade.

Den första Finisher-tröja jag känner jag verkligen förtjänat

Diagonale des Fous avklarat. Officiell distans 165 kilometer och 9600 höjdmeter. Med mina tre felspring nådde jag en bit över 170 kilometer och hundratalet höjdmeter ytterligare. Målet om 27 timmar ouppnått. Felspringningarnas totala tid var över timmen. Utan den extra timmen hade löpningen ned från Maido gått betydligt snabbare, en timmes mer dagsljus mot slutet. Utan fel hade inte 28 timmar varit otroligt. För snabbare tider hade jag behövt mer träning på nattlöpning och betydligt fler långpass med många höjdmeter. Andra natten tappade jag mycket tid. Jag hade inte varit helt förberedd men nu en stor erfarenhet rikare.

Sov till efter lunch. Vaknade hungrig. Tvingade mig till en dusch. Kort promenad på stan med frekventa sitt-stopp. Skavet ömmade och jag kunde inte riktigt fokusera på annat än hur jag skulle röra mig för att göra obehaget så litet som möjligt. Tillbaka till hotellet via ett pizza-hak med hämtmat. Dagens middag. Avslutade dagen med att bredbent packa väskan och äta pizza endast iförd finisher-tröja för att undvika onödigt skav.