De hängande stenarnas gåta

När jag tidigare i år planerade min höst var det stora målet ett maratonlopp med fart. En hastande avslutning på året. Vägen dit innehöll några träningslopp däribland White Rose Ultra 30 miles. Sprang loppet även förra året, dubbla distansen.

Tidig morgon lördag, Maidens "Fear of the dark" på högsta volym till Gardermoen. Flyg till hyrbil på Heathrow. GPS inställd Huddersfield utanför Leeds. Vänstertrafik och något ovant utan uppvärmning. Trafiken runt flygplatsen var intensiv och Kerstin i GPSen informerade - "Ta sjätte avfarten i rondellen och håll höger". Bredden av filer massiv och rondellen ingen rondell utan ett nystan av flerfiliga korsningar med tillhörande rödljus. Kände stressen lägga an och styrde in i kaoset. Hamnade fel två korsningar från entré. Tittade på GPSen, riktning M25. Inte sett någon markering M25. Irrade runt Heathrow och tillbaka - "Ta sjätte avfarten i rondellen och håll höger". Kom längre denna gången och fick syn på M25. Styrde dit och hittade ut. Fel håll. Skulle norrut och var nu på väg söder. Runt och tillbaka ännu en gång. Sex korrekta val och jag kom ut från flygplatsområdet och några timmar senare checkade jag in på Elm Crest Guesthouse i Huddersfield. Letade fram löpkläderna. God natt.

White Rose Ultra skulle inte bli något träningslopp snarare en statuskontroll ben och kondition. Efter en löpfri vecka med bara lätt styrketräning och cyklande hoppades jag på att kunna jogga runt. Hela antagligen inte realistiskt men åtminstone trettio kilometer jogg vore trevligt. Sviterna från träningen inför Winschoten satt fortfarande kvar i kroppen. Banan 48 kilometer och 1300 höjdmeter, blandad terräng med inslag av asfalt, grus, leriga kohagar, steniga stigar och lättsprungna leder. Väl utmärkt och bra organiserat.

Innan start i Golcar

Starten gick. Joggade med i täten. Blev snart ensam med ytterligare en löpare som trippade fint utför med tappade uppför. Jag hade ingen brådska utan slog följe. Inov-8 Ultra 270 på fötterna för första gången. Skön passform och trevliga att springa i men de gav blygsam hjälp i leran och de våta stenarna kändes såphala. Kände ilningar i fotlederna utför när fotisättningen inte var platt. Höll därför igen när backarna blev ojämn stig och bar nedåt. Vi joggade lugnt  strax under 5:00. Backarna uppåt blev fler och min följeslagare föll tillbaka. Kändes fortfarande kontrollerat, långt från lätt men åtminstone inte slitsamt. Strax innan tio kilometer började dock benen gnälla lite och pulsen gick upp. Slet uppför och det blev märkbart tyngre. Bestämde mig att hålla ut ytterligare en stund. Uppför blev platt och utför. Killen bakom rullade förbi. Joggade till branterna vid 22 kilometer och ändrade upplägg till 1k gång varvat med 1k lunk 6:00/km. Hade snittat ungefär 5:00 fram till 22 kilometer och benen var slutkörda. All energi borta. All styrka borta. Huvudet uttråkat. Bara pannan kvar. Samma känsla som i Holland. Energin bränns upp på väldigt kort tid och kraften finns inte där. Träningsvärken hade redan etablerats i baksida lår. Var inte ens roligt längre men mållinjen inte alltför långt bort. 26 kilometer i ett soligt Yorkshire med sensommarvärme borde vara möjligt att uthärda. Tusingarna gång var fysiskt mer obekväma än lunken men jag ville inte slita mer än nödvändigt. Varje kilometer var lång och väldigt jobbig. Medlöparna passerade revy och nya bekanskaper varje lunkdistans. Peppade en kille 30 miles som var helt slut, pratade ultra och icke-vila med en 60 miles-joggare, slog följe  med en fitness-modell från London och hann bekanta mig med flera 160-kilometare. Slutligen mål.

Hedlandskap Marsden

Färgad av lera och lort började jag färden söderut mot Stony Stratford och middag hos Helen, Edith och Rosa. Trafiken på M1 kröp fram och dimman svepte in över landskapet. Stopp i trafiken. Köer. Kryp. Framme. Dusch. Middag och några timmar i den lilla byn innan uppbrott och avfärd Swindon. Dimman var nu mjölkigt tjock.

Kort resa söderut till Salisbury-slätten. Anor från stenåldern och med flertusenåriga byggnadsverk är denna plats än idag  av högsta intresse. Förbryllar vetenskapsmän och imponerar besökare. Den inre cirkelns stenformationer väger flera ton och gjorda av blåsten, en stenart som bara finns att hitta 400 kilometer bort. Arbetet med stencirklarna pågick under mer än 1000 år och tros ha påbörjats för över 5000 år sedan. Den yttre cirkelns stående block består av sandsten där vart och ett väger 25 ton. De liggande blocken väger 7 ton på toppen av de stående. Stonehenge eller Stanheng har på gammal engelska den ungefärliga betydelsen "hängande sten".

Dimma över Stonehenge

Stora stenblock transporterade från Wales för tusentals år sedan

Flyg Skandinavien sen eftermiddag måndag. Lämnade bilen och begav mig till drottningens terminal. Fick SMS, flight cancelled. Klockan var nu strax efter ett. Flyget var inställt på grund av dimma. Inga flyg landat sedan söndag lunch. Hotell och ombokning. Personalen på flygplatsen noll koll. Kaos. "Five minutes to transfer to the hotel" i flera timmar. Ingen visste vilket hotell vi skulle till eller när bussen dit skulle gå. Fick nytt boardingkort i SAS-appen. 07:05 tisdag morgon. Hade en jobbresa inplanerad til Kista tisdag och onsdag men tisdagen var redan borta ur jobbkalendern. Kort efter pep ett textmeddelande, ombokning till tisdag 10:20 med ankomst Gardermoen 13:30. Ringde SAS och fick bekräftat flyg 10:20 tisdag. Bussen till nattkvarter kom halvsex efter lång lektion i oorganisation. Bussen tillbaka till Heathrow skulle gå nästa morgon 04:00. Jag valde tunnelbana klockan halv åtta istället. Landade på Gardermoen i tid, väntan buss till parkeringen några få minuter. Bil och iväg. Morgonens tåg var redan avbokat och taxi till tåget 17:30 klart. Norrstrandsgatan 27B några minuter innan fem. Vände upp och ner på väskan i hallen. Packade nytt. Bytte kläder, knöt skorna och sprang ut till taxin. Några minuter senare var jag på tåget mot Stockholm och klockan nio satt jag i bastun på Scandic Victoria i Kista. Lång dag till ända.