o·ver-the-top

Igår kväll ville jag inte gå och lägga mig. Om jag stannade uppe skulle det dröja längre innan morgon. Ologiskt trams men det var känslan. Jag hade ingen lust. Inspiration noll. Till slut gick jag ändå till sängs. Kompromiss. Lampan i taket tänd så jag visste att jag skulle vakna till några gånger under natten. 06:15 planerad början söndag. Utanför kröp temperaturen under noll. Prognosen hade visat variation - regn, vind, uppehåll blandat över dagen. Överskuggat av grått molntäcke. Hundra miles redan startat. Engelska hus och minusgrader är sällan någon kombo att salutera. Drog det tjocka täcket över huvudet och somnade. Vaknade, antagligen bara kort stund senare, av djungelklimatet under täcket. Av med täcket. Frös. På med täcket för varmt. Var kom denna motivationssvacka från? En vecka med högst sparsam träning var snart till ända. Löpvila tre dagar. Den lugna veckan följde två veckor med god mängd. Lugna pass men bra veckototal. Känslan andra träningsveckan var dock inte på topp. M

Landar på Manchester Airport. Droppar på rutan. England välkomnar. Tåget mot York rullar strax innan halv åtta, andra stationen. Ett mörkt och råkallt Huddersfield slår mot ansiktet när jag kliver av. Kända gator och byggnader. Tredje gången jag är här för White Rose Ultra. För två år sedan joggade jag här min första ultra om närheten av hundra k. Sträckan skulle då varit 96 men fick ihop 99 innan målgång via några högst oplanerade bonusvändor. Förra året var jag sedan innan Winschoten anmäld till halva sträckan. Trots kraschen i Winschoten åkte jag hit. Hade ännu inte riktigt förstått hur illa min kropp mådde. Fanns en illusion om att jag skulle kunna jogga runt. Blev tungt efter tolv k och en lätt mardröm efter tjugo. Kanske inte borde slutfört men jag är väldigt dålig på att sluta när jag väl påbörjat något. Sitter nu på lokal i centrala Huddersfield. Dagen då rött kött är tillåtet. Burgare och en pint Abbott. Åttio kronor betalt med kontaktlös betalning. Med i tiden och prise

Det skulle bli en tidig morgon, frukost planerad till 05:10 söndag morgon. På tekniska mötet några timmar tidigare hade stämningen varit uppsluppen och avslappnad. Tror ingen riktigt var införstådd vad morgondagens arena skulle erbjuda, trots en uppdaterad banbeskrivning med ord som sanddyner, kamelgräs och Gobi soft. En prolog om två kilometer följt av två varv på en runda om 48k och avslutningsvis epilog om två kilometer tillbaka. Tretton vätskestationer per varv. Arrangören bad löpare som siktade på sub-sju timmar att räcka upp en hand. Inga händer. Flera var dock enade om att sju timmar och trettio minuter vore en fin tid. Då jag för fem dagar sedan avslutade en period med ganska stor volym och ännu inte riktigt påbörjat träning med fart och fartuthållighet var den ambition jag packat med till Gobi kanske inte helt i toppklass. Förhoppningsvis fanns dock distansuthålligheten och styrkan kvar från i somras. Givet banbeskrivning "It is categorized as trail race but almost fla

Nattflyget på Arlanda   Vart ska du? - Terminal 5 svarade jag. Ja, ja kom då men nästa gång tar du den gula svarade chauffören. Jag fattade ingenting men klev ombord bussen. Trögheten i min hjärna gör att uppvaknande är en process som normalt tar timmar att slutföra. Nu var den endast trettio minuter gången. Bussen hade stannat framför kuren och utan tanke hade jag klivit på transferbussen mot terminalen. Uppenbarligen fel färg. Tittade upp på tavlan för avgående och letade efter Amsterdam 9:35. Fanns inget sådant flyg. Tittade på klockans datum, onsdag 21. Biljett onsdag 21 terminal 2. Andra sidan Arlanda. Genom flygplatsens slitna passager. Känsla av gamla, trista kommunistkorridorer. Fossiler från sjuttiotalet. Korridoren strax innan tvåan är dock intressant. När jag pendlade till Karlskrona var denna korridor dränkt av olikfärgat ljus som ackompanjerades ljudet av norrsken. Dagens skådespel var växtmattor på väggarna och ljudet av nån rabiat kraxande fågel. En djungel

Utsikt över Davos från Shutzalp Tillbaka på platsen där jag sprang mitt första ultralopp. Innan hade jag sprungit några maraton, fyrtiotvå kilometer slät asfalt utan backar. Då inför nästan åttio kilometer stig och långt över tvåtusen höjdmeter, negativa och positiva. Okänd mark. Skräckinjagande. Jag var ytterst obekväm vid tanken på loppet och nerverna skenade. Inledningen skulle vara böljande över nästan ett maraton följt av ett halvt maraton uppför över två bergstoppar och avslutningsvis mestadels utför till stadion i Davos. På den tiden joggade jag alla lopp utan medhavd energi, drack vatten och sportdryck vid stationer längs vägen. Hade därför ingen form av energiplan förutom att äta och dricka av vad som erbjöds vid stationerna. Maratonskor, shorts, långärmad funktiontröja och kamera. Långärmat mot morgonkylan. Ingen tanke på att vädret på 2700 meters höjd kan skilja högst väsentligt mot dalens 1500 meter. Bestämt mig för att jogga runt, inte alltför fort i början, fota o

En god början på ett slut Låg i sängen och funderade. Vad fanns utanför fönstret? Klockan hade ännu inte ringt. Vaknat efter nio timmars sömn, låg och väntade på ljudet från mobilen. Kvällen innan öste regnet ner. Torvtaken gör dock att regn och solsken ljuder  likadant, inte alls. Drog från gardinerna och blickade rakt in i en blå himmel. Flög upp och redo för frukost. Ryggsäcken redan packad. Inov-8 Ultra 270 på fötterna för dagen, hoppades på torra leder då sulan var aningen hal på våta stenar. Checkade ut, snabb frukost. Iväg strax efter nio. Himlen hade ändrat färg och vinden tilltagit en aning. Dropp. Dropp. Lätt regn över dalen. Stigen upp mot platån ovan Spiterstulen var snart avklarad med regnet droppande från ovan. Efter allt regnade var leden mer bäck än stig. Blöta fötter redan efter en kvart. Neopren kanske vore nåt ändå? Väl upp mojnade vinden, himlen sprack upp och regnet slutade. Platån ovan Spiterstulen Samma väg som jag gjorde två dagar innan - öve