o·ver-the-top

Ibland är det skönt att bryta vardagens mönster. Hoppa ur ekorrhjulet och resa bort. Trots att jag redan fyllt året med en god portion resdagar känns det ändå lika skönt att packa väskan lätt, resa till flygplatsen och sväva bort. Det händer att jag planerar in långpass på annan ort där något lopp går av stapeln och kombinerar flykten med trevlig jogg på okänd mark. Innan jag i oktober reste till Reunion för Diagonale des Fous bokade jag en resa till engelska sydkusten. Hittade ett lopp i början av december, en dryg månad efter Reunion vilket jag antog skulle vara gott nog med tid för kroppen att läka ihop och bli redo för böljande engelska kullar. Efter flyg, hyrbil och ångest kvällen innan stod jag huttrande tillsammans med ett hundratal andra stiglöpare och väntade på start. Platsen West Lulworth, ett litet sommarställe med höga vita klippor och grönskimrande hav mitt på den engelska sydkusten. Luften var rå och kall men nästan helt vindlös. Hade dragit vindjackan över löpvä

Visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Aldrig tidigare sprungit såpass långt som 165 kilometer eller klättrat tiotusen höjdmeter. Diagonale des Fous, Dårarnas Passage, ett av få riktiga bergslopp. Ren löpning där "skidåkning" med stavar är förbjudet.  Sprang mitt enda lite längre lopp förra året i Davos, IronTrail T121 över 130 kilometer och 7000 höjdmeter. Joggade detta loppet på drygt sexton timmar och tänkte därför att 27 timmar på Diagonale des Fous vore inte helt orealistiskt, drygt tio timmar extra för mörker- och klimatfaktorn samt de extra trettiofem kilometrarna. Luftfuktigheten är nämligen väldigt hög på Reunion då ön ligger vid södra vändkretsen och oktober-temperaturen vid kusten ligger på runt 25 grader dagtid och strax över tjugo nattetid. Bansträckningen  genom öns inre delar mestadels genom kalderas, kollapsade magmakammare eller cirques som de kallas här. Höga kammar på tvåtusen meter plus i cirkel kring djupa dalar med tryckande värme. Kokande gryt

Har varit några dagar på ön Reunion, utanför Madagaskar i Indiska Oceanen. Varje år i oktober hålls här ett ultra-lopp, Grand Raid Ile de la Reunion eller som det oftast kallas Diagonale des Fous - Dårarnas Passage. Öknamnet kommer troligen från det faktum att stigen är lång och går genom högst ogästvänlig terräng. Den totala längden varierar men är oftast 170 kilometer eller strax därunder. Reunion är en liten vulkanö med en topp över tretusen och flera över tvåtusen så trots den lilla ytan ryms djupa dalar och höga vulkan-berg. Temperaturen ligger stadigt strax under trettio och luftfuktigheten är påtaglig. Stigarna slingriga och väldigt tekniska. En tidigare damvinnare beskrev loppet som - "Welcome to hell". Scenen upplagd för äventyr.  Morgondagens terräng Inte bara rötter Dramatiskt landskap Energiplan Utrustning och drop-bags med energi plus ombyten Två drop-bags, en vid Cilaos efter 65 kilometer och ytterligare en vid Sans Souci efter

Första veckan  i Montroc var slitsam då mängden lugn och vila blev minimalt tilltagen. Långa träningspass och hela  jobbdagar följt av förberedelse av kommande dag. Omgivningarna var dock  inspirerande och njutbara stigar i mångfald gjorde träningen mentalt lätt. Trots inspirerande miljö och härliga stigar sinade den fysiska nivån en aning. De många timmarna i bergen gav spår. Andra veckan lades därför ut med en mer öppen plan för att inte riskera en alltför sliten kropp inför Diagonale des Fous. Intensiteten sekundär och utförsträningen primär.   Planen andra veckan lördag till lördag där helgen skulle bestå av back-to-back om totalt ungefär tio timmar och sista lördagen ett avslutande långpass. Struktur under arbetsveckan liknande första veckan - morgonpass två timmar, jobb åtta timmar med kort lunch, eftermiddagspass två timmar följt av middag, lagande av lunch för nästa dag och sängdags. Tisdagen och onsdagen kortades aningen då kroppen var märkbart sliten och lördagens långp

Vaknade med ett ryck. Utför! Löpningarna utför! Långa stigar utför med tekniska inslag! Det var anledningen. Tankarna klara och jobbade på högvarv. Det var mörkt i rummet. Mitt i natten och jag var klarvaken. Varit hemma några dagar efter resan till Chamonix. Ältat och funderat varför och vad som fattades mina ben och min kropp. Formen hade ju varit hyfsad, inte på topp men helt klart god nog för hundranitton kilometer bergig stig. Jag hade jämfört träningen inför förra årets IronTrail T121 med träningen inför TDS utan att lyckats klura ut vad som felades. IronTrail som varit 130 kilometer fungerade utan problem och TDS med en bana som upplevdes enklare slutade i hänsynslös kramp. Specifik förberedelse IronTrail: - 4 dagar Jotunheimen i juni med 6-9 timmar löpning/dag (mellan 1700 - 2700 hm och 32 - 49k) - Inför loppet, knappt tre veckor i Alperna med bl a Livigno på 1900 m.ö.h. Specifik förberedelse TDS: - Två och en halv vecka i Alperna i juli inklusive vandring 4