The hottest band in the world


Ännu en gång. För fjärde gången ska jag imorgon söndag stå framför scenen och beskåda några av min barndoms idoler. Bandet som kallats världens största rockband, Kiss. Paul och Gene med följe är på Europa-turne' och stannar till i Oslo för en konsert på Spektrum. Nu har dock endast halva bandet bestått från tiden för min uppväxt medan andra halvan med jämna mellanrum ersatts av olika anledningar. Ace Frehley, Peter Criss, Vinnie Vincent, Mark St John och Bruce Kulick har alla passerat revy. Musiken var som bäst innan Kiss börjat anpassa sig. När de gjorde opolerad rock och var ett fenomenalt live-band på väg uppåt. Innan discodoftande popslingor fyllde både Dynasty och Unmasked. Kanske hade magin kring bandet börjat skingras och en anpassning mot pop-listor var ett desperat försök att åter fånga publikens intresse. Allt detta hände dock innan jag var gammal nog att börja lyssna på Kiss. 

"Creatures of the night", sista skivan med smink. Tyngden tillbaka. Criss borta sedan länge och Frehley ersattes med Vinnie Vincent. Denne Vincent hyfsade till ljudbilden och Kiss lätt Kiss igen. Nu hade jag börjat lyssna på Kiss och var fascinerad av de häftiga låtarna från sjuttiotalet. Uppenbarligen räckte inte återgången till det gamla soundet att få fart på magin. Nästa drag. Kiss följande skiva skulle bli sminklös. "Lick it up" var ett ok album, inte mer. Kiss hade tappat masken och har sedan dess inte varit lika intressanta. Vincent fick sparken efter "Lick it up" och ljudbilden blev mindre rockig. Sedan sminket föll har bara ett album varit av större intresse, Revenge med Vincent som författare till flera av alstren. Tyngre. Bättre.

Imorgon kommer de fyra original-sminkningarna finns på scenen - Demon, Starchild, Spaceman och Catman. Bakom Spaceman finns dock ingen Frehley och bakom Catman ingen Criss. Kiss känns inte längre som ett rockband, snarare ett kommersiellt jippo. Ett ambulerande tivoli med nostalgiska attraktioner där Paul och Gene styr spakarna med järnhand. Hoppas Pauls röst håller och hoppas på många toner från det Kiss jag tyckte om som lågstadie-hårdrockare. "Gamla" Kiss finns fortfarande i mina spellistor.

Dags för den första av årets två nostalgitrippar



Plats: Spektrum, Oslo, Norge

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Gate D1 till evigheten

Bild
Några städer på vårt klot är lite mer än andra. Är lite mer påtagliga. Atmosfär, kultur, människor, arkitektur. Rom är en av dessa  med Tokyo, Florens, Paris, Rio de Janeiro och Istanbul i gott sällskap. Kanske någon till, Damaskus, Katmandu? En gång innan i Rom. Resa med familjen, en helg med utgång från Trastevere. En annan värld, som att vandra runt och vara i ett museum.  Gate D1 till Rom Landade i Köpenhamn gate D1. Samma ingång från Stockholm som senare även var utgång Rom. En gång tidigare, vad jag kan minnas, har jag haft samma gate in som ut. En gång jag inte borde kommit in via gate. Någon av mina första resor till Iten. Resan från Kenya börjar alltid med inrikes flyg från Eldoret till Nairobi. Propellerplan, denna gång försenad från Eldoret. Jag hade marginal till nästa flyg, men inte stor, som nästan försvunnit i och med förseningen. En kille från USA (är medborgare från USA enda landet i världen utan riktig beteckning likt svensk, mexikan? Amerika är ju två kontinenter så
Läs mer

Mörker

Bild
Nattens mörker. En svag strimma blekt ljus från gatljuset utanför letade sig in vid fönstret. Klockan hade ännu inte klämtat men känslan fanns att det var dags. Klev upp och bar ut mina saker i korridoren för att inte väcka de övriga i sovsalen. Utrustning och kläder hade jag lagt ut bredvid sängen innan läggdags. Klockan var nu strax efter tre, bussen till Courmayeur klockan fyra. Löpvästen packad, drop-bag fylld och nummerlappen fäst i bib-bältet. Drog vindjackan över och promenerade mot bussen.  [Video banan TDS 2017] [Video TDS 2017 Best Of] Planen var enkel. Loppet uppdelat i tre delar, energi var tjugonde trettionde minut. 300 till 400 kcal varje timme. Gel och sportdryck kompletterat med stationernas utbud. Några små påsar chips för saltet och för att bryta av sockret. Extra flaska sportdryck och flapjack vid drop-bag. Första delen av loppet, tre toppar fram till Bourg Saint-Maurice. Andra delen till Col du Joly, den tuffaste med en nio kilometer lång stigning om 18
Läs mer

Böljande kullar

Bild
Ibland är det skönt att bryta vardagens mönster. Hoppa ur ekorrhjulet och resa bort. Trots att jag redan fyllt året med en god portion resdagar känns det ändå lika skönt att packa väskan lätt, resa till flygplatsen och sväva bort. Det händer att jag planerar in långpass på annan ort där något lopp går av stapeln och kombinerar flykten med trevlig jogg på okänd mark. Innan jag i oktober reste till Reunion för Diagonale des Fous bokade jag en resa till engelska sydkusten. Hittade ett lopp i början av december, en dryg månad efter Reunion vilket jag antog skulle vara gott nog med tid för kroppen att läka ihop och bli redo för böljande engelska kullar. Efter flyg, hyrbil och ångest kvällen innan stod jag huttrande tillsammans med ett hundratal andra stiglöpare och väntade på start. Platsen West Lulworth, ett litet sommarställe med höga vita klippor och grönskimrande hav mitt på den engelska sydkusten. Luften var rå och kall men nästan helt vindlös. Hade dragit vindjackan över löpvä
Läs mer