Fika St Moritz

Fortfarande en stund till soluppgång. Prognosen visade en dag med fin förmiddag och skakig senare del. Denna tidiga timme låg molndiset lågt, som ett lock över dalen. Vad som fanns ovan skulle inte skönjas förrän solen gått upp och skrämt diset på flykt.

Västen var redan packad sen fredags kväll. Några gel, några bitar Bounty samt energidrycks-pulver i två flaskor. Gårdagens prognos hade visat ostadigt väder på höjderna och jag valde då att skjuta på äventyret en dag. Större delen av rutten var för mig okänd mark och jag visste inte riktigt hur lång utflykten skulle bli. Planen var till St Moritz via Serlas och tillbaka via Pontresina. Tre eller fyra passager över 2800 meter. Alternativ fanns sista delen av turen.

När jag började jogga uppför Val Federia hade det börjat ljusna. Molndiset låg fortfarande lågt och kompakt. Temperaturen var behaglig, strax under femton. Vindstilla. Forsen längs leden brusade och på avstånd klämtade bjällrorna från de morgonbetande korna. Harmoni. Det skulle bli en fin dag i bergen.

Murmeldjuren i Val Federia vakna och tittade upp ur sina bon

En brölande tjur störde morgonharmonin

Korna betade till klangen av klockor

De första åtta kilometrarna lätt uppför längs leden och vägen till Federia-farmen högre upp i dalen. Några bönder ute och satte upp el-stängsel. En tjur som bröt harmonin med sitt brölande. I övrigt, lugnt och stilla. Vid farmen började stigen upp mot Federia-passet, gränsen till Schweiz. Id-kort packat i västen utifall. Gjorde denna del förra året men motsatt håll. En fin slät stig som ringlade sig uppför de gröna bergssidorna. Några få fäbodar och små hjordar med betande kor. Här och var bröts stigen av porlande bäckar. Diset ändrade nyans till ljust blått, sprack upp här och var och visade en klart blå himmel. Varmt. Gräset blev till fläckar för att snart försvinna. Sten, sten och bara sten. Sporadiska fält med snö. Inte helt olikt de skandinaviska fjällen. Stenarna dock mindre rundade än de uråldriga blocken spridda över vår baltiska sköld. Snart uppe i passet och kunde blicka ner genom Serlas dal på schweiziska sidan. Av erfarenhet visste jag att stigen mellanåt var osynlig och väldigt dåligt eller obefintligt markerad. Kartan fanns i mobilen och pricken på kartan visade om jag var på stigen eller ej. Första delen lika stenig som italienska sidan. Tappade bort stigen flertalet gånger. Långsamt forcerande. Kom ner på gräsklädd mark. Hjord med svarta tjurar tassades igenom. Hästar och kor betade lugnt i dessa högre delar av dalen. Som jag minns från förra gången, betande djur bara häruppe och inte längre ner. Tjurarna kändes aningen mindre läskiga denna gången. Kanske för att stigen inte klöv hjordens mitt. Brant nedstigning mot en bredare led alldeles vid älvens strand. Några få kilometer över sten och genom låg tät vegetation. Ideligen försvann stigen. Långsamt. Väl nere på leden var löpningen till Serlas gård  ren avslappning.

När morgondiset lättade blev himlen härligt blå

Upp mot passet Federia

Dalen ner mot Serlas gård

Sträckan enkel St Moritz hade jag uppskattat till 34 kilometer. Var detta bara platta kilometer eller fanns alla höjdmeter med i uppskattningen? Kunde bli en lång dag. Pannlampan fanns dock nedstoppad i västen utifall solen hann gå ned innan hemkomst.

En djup ravin delade dalen. En bro vid gården gav passage över. Motsatt riktning längs  andra dalsidan. En bred skogsväg genom lågväxt barrskog bar lätt uppför. Finspring, aningen flåsigt. Vek av till en parallell dal täckt av gröna mattor. Bjällror från betande kor. Några lätta kilometer innan den gräsklädda marken vände brant uppåt mot nästa pass. Mängder av kor. De sämsta stigarna är de mjuka som passerar betesmark. Även korna tycker om att följa dessa i ur och skur. Vid skur mjuknar marken och klövarna gräver djupa sår i stigen. När spåren torkar blir de förtret för joggande. Trampade snett några gånger men tänkte bättre upp långsamt än utför. Det gröna förbyttes snart i grå, hårda nyanser. Ett naturens stenbrott. Passet Fourcla Muragi mer en flack platå än knölig kam. Såg för första gången dalen med mitt mål. 

Serlas gård med bron över ravinen

Fourcla Muragi, sista passet innan St Moritz 

Rullade stillsamt utför mellan block och sten. Passerade sjön Lej Muragi med glasklart vatten. Några fiskare förberedde sina spön. Vädret fortfarande fint. En grupp vandrare hejade, jag tittade upp hejade tillbaks och dammade i marken. Ingen fara. Log fånigt. Reste mig och joggade vidare. Fin stig kilometer efter kilometer fram till en service-led. Brant grusad i liftsystemet ledde ner till tågstationen i Punta Muragi. Trött nu. Låg på energi. Joggade genom skogen till Celerina Staz och följde sedan en led längs stora vägen till mitt mål. Distansen ungefär som uppskattat.

St Moritz omfamnar en sjö i en långsmal, platt dal. Populär ort bland friidrottare att spendera sin sommarträning här på den lagom höga höjden orten erbjuder. Pier 34 vid sjöns strand. Lugn, lång lunch. Pizza och en kopp kaffe. Pizzan stor, flottig och inte värst välsmakande. Behövlig energi. Hittade en park, siesta och kort matsmältning i skuggan av ett träd.

Undrar om restaurangens slogan lockar gäster?

Långpassets mål, fika i St Moritz

St Moritz

Returen uppskattad något längre, ett eller två pass om 2800 meter beroende på känsla och tröttehet. Fanns alternativ.

Första delmålet Pontresina efter kort jogg genom ett parkliknande område med stora barrträd. Smet snabbt genom byn och hittade stigen uppåt. En väldigt brant dalsida där stigen snirklade zick-zack. En bit upp satt en skylt om att det bara var 400 höjdmeter kvar till mål. Uppenbarligen en vertikal-bana. Pustade snabbgående vidare. Hyfsat slitsamt trots gång. Skymtade en ryggtavla längre upp. Lugnt och metodiskt rörde den sig framåt. När jag närmade mig stannade herrn, vände sig leende om och hejade. Gissningsvis en bit över sjuttio. Kreddig kille. Antagligen på väg till Languard en bit högre upp, servering och övernattning. Skyndade vidare, träden försvann och landskapet blev kargt. Återigen en skylt, 200 höjdmeter kvar. Skymtade vajande flaggor på avstånd. Stigen mindre brant, fullt joggbar. Följde en ås upp till flaggorna vid en liten refugen Paradis-Hütte som höll på att stänga för dagen. Fortfarande några timmar dagsljus kvar. Stigen vände ner i dalen och upp på dalens andra sida till stranden av fjällsjön Lej Languard. Några fotande spanjorer bröt stillheten och tysnaden. Drygt 2600 meter, vegetationen sparsam. Stenöken. Stigen brant uppåt. Sick-sackade genom ett myller av sten, fullt tydlig och välmärkt. Väl uppe i det högalpina landskapet var stigen överraskande oteknisk och syntes ringla lång väg i det lätt böljande stenlandskapet. Från högsta punkten Fourcla Pischa knappt 2900 meter, kunde jag blicka ut över en stenslätt med en hjord betande stenbockar. Åt av de få gröna fläckarna som bröt stenmönstret. De tittade skyggt åt mitt håll. Stannade upp, väntade på nästa rörelse. Stannde upp och gick försiktigt förbi för att inte störa. 

På väg upp mot Lej Languard. St Moritz högst upp till v. och Pontresina närmast till v.

Stora bocken i hjorden vid  Fourcla Pischa

Få tuvor mat i det karga landskapet men ibex söker sig ner på lägre höjder i skymningen

Bara att följa skyltarna tillbaka

Vid stenslättens rand föll stigen brant ner i en grön dal där jag på avstånd kunde se en bred led eller grusväg leta sig i den riktining jag ämnade. I slutet av leden skymtade någon form av byggnad. Började bli aningen slö i sinnet. Nedstigningen långsam. Molnen hopade sig. Blev kyligare. Fortfarande timmar kvar av utflykten. Grusvägen bar uppåt med en lutning som var något brantare än lätt. Kanske berodde det på att jag var sliten men känslan av att rörde mig krypfart framåt infann sig och jag flåsade tungt. Byggnaden som skymtade då och då tycktes inte komma närmare. Till slut blickade jag bara rakt ner och tramapde på. 

Hörde röster. Äntligen. Tittade upp och såg en liten farm tillika refug, Alpwirtschaft. Några cyklar parkerade utanför och bonden utfodrade djuren. Jag joggade över gårdsplanen, hejade och fortsatte. Vägen övergick i stig. Böljande finspring på botten av liten dal. Hur trött var jag? Lite längre fram fanns valet att jogga ner i dalen och följa cykelleden tillbaks till Livigno eller klättra ytterligare ett pass och komma ner på samma led en bit närmare byn. Cykelleden nere i dalen följde vägen till Livigno vilken jag redan sett. Kom till La Stretta, gränsen mellan Schweiz och Italien. Ännu en refug. Obemannad. Stigen delade sig, brant ner i dalen och brant vänster högre upp i passet. Jag svängde vänster. Benen borde klara ett pass till. Himlen något mer positiv, några blå revor i det ljusgrå molntäcket. Befann mig på knappa 2500 meter och skulle över dryga 2800 meter. Görbart. Satte av i gång blandat med jogg. Benen piggare än förväntat. Dock var avsnitten jogg korta och gav snabbt ökat flås. Väl upp på högsta punkten infann sig en viss nöjdhet. Färdigklättrad uppför. Joggade sakta och njöt in landskapet. Tappade bort stigen några gånger. Tittade på klockan och insåg jag borde skynda mig för att slippa göra nedstigningen i mörker. Kom till en mörk sjö, en stuga på bortre stranden. Lago del Monte. Stigen brant, mjuk av löst grus och stenar. De senaste  dagarnas regn hade luckrat upp och skapat djupa fåror. Långsam färd utför. Framsida lår var betydligt tröttare än baksidan och när jag väl nådde dalens botten hade mörkret redan svept in. Sista biten, åtta kilometer platt. 

Då klockan stoppades visade urtavlan sjuttiofem kilometer och drygt 4000 höjdmeter. Sliten med ömma fötter. Det kostar att fika i St Moritz.

La Stretta med stigen ner till Via Forcola eller hit upp mot Lago del Monte

Lago del Monte i sista timmen ljus. Bara utför och platt återstod