Kanske
Kanske. Tanken som för några veckor sedan uppenbarades efter ett avslutat distanspass. Elva kilometer i ett tempo som skulle kunna beskrivas löpning. Ett av sällsynt få sedan kollapsen i Winschoten och det första sedan oktober. Jag hade sprungit elva kilometer utan stramande och stela muskler. Från att i oktober fått träningsvärk av korta lunkpass och en trötthet som belägrat min kropp i dagar hade jag nu sprungit i mer än fyrtio minuter utan att mina ben strejkat. Dagen efter var kroppen fortfarande på topp och den sömniga tröttheten infann sig aldrig. Kanske. Dagen efter var även dagen för friidrottsgalan. Reste till Stockholm och anslöt med Jonas Buud och Linus Holmsäter för en jogg runt Söder. Tempot blev som jag befarat något högre än vad som rastat mina ben under höstens korta pass. Känslan var dock fin och vädret behagligt kyligt. Topp. Tyckte mig dock märka att flåset låg en aning högt. Några kilometer senare började baksidan strama och vid nio kilometer i jämnhöjd med Ta