o·ver-the-top

Kanske. Tanken som för några veckor sedan uppenbarades efter ett avslutat distanspass. Elva kilometer i ett tempo som skulle kunna beskrivas löpning. Ett av sällsynt få sedan kollapsen i Winschoten och det första sedan oktober. Jag hade sprungit elva kilometer utan stramande och stela muskler. Från att i oktober fått träningsvärk av korta lunkpass och en trötthet som belägrat min kropp i dagar hade jag nu sprungit i mer än fyrtio minuter utan att mina ben strejkat. Dagen efter var kroppen fortfarande på topp och den sömniga tröttheten infann sig aldrig. Kanske. Dagen efter var även dagen för friidrottsgalan. Reste till Stockholm och anslöt med Jonas Buud och Linus Holmsäter för en jogg runt Söder. Tempot blev som jag befarat något högre än vad som rastat mina ben under höstens korta pass. Känslan var dock fin och vädret behagligt kyligt. Topp. Tyckte mig dock märka att flåset låg en aning högt. Några kilometer senare började baksidan strama och vid nio kilometer i jämnhöjd med Ta

Utlyser härmed en ärlig varning angånde nedan text. Ord från en sommar med löpning, självömkan och misär samt ett nästintill oändligt ältande av loppet i Winschoten. Texten är med största sannolikhet helt utan intresse för någon annan än mig själv. En genomgång av händelserna innan, under och efter loppet för upplysa mig själv om vad som egentligen hände. Uttagning   September förra året anmälde jag mig till Comrades, ett lopp i Sydafrika mellan städerna Durban vid kusten och Pietermaritzburg inåt landet. Distansen dryga 87 kilometer asfalt. Målsättning under sex timmar vilket skulle kräva ett ungefärligt snitt 4:05 per kilometer. Påbörjade träningen i januari med träningsläger på hög höjd i Kenya. Fyra veckor ren mängdträning med veckor mellan 200 och 245 kilometer. Sansad fart med några inslag av tempo. Höften knorrade en aning de sista dagarna innan hemfärd. Landade i Sverige och blev sjuk nästan omgående. Feber och tung förkylning. Februari försvann i ett feberdis