Inlägg

Visar inlägg med etiketten juni

Diary of a madman

Bild
Just two years ago, the 29-year-old Oklahoma singer-songwriter was playing London's Islington Assembly Hall - a venue that holds barely 900 people. This weekend, he plays to almost 120,000 fans across two nights at British Summer Time Hyde Park, without having set foot in the UK in between. His rapid rise, especially outside the US, is nothing short of staggering. Tjuvkikade på spellistan från gårdagen. Färre låtar jämfört med Dublin. En ny låt släppt i måndags 'Street Of London'. Sneak peek än en gång, på youtube. Nya låten en slow-rocker framförd i tröja med Ozzy, Diary Of A Madman. Killen fint inspirerad eller bara en blinkning till det samlade låt-materialet? Varmt framför Rainbow Stage Turnpike på Great Oak Stage Varmt. Väldigt varmt. De skuggfläckar som finns på området är packade. Välfyllt redan tidigt. Turnpike Troubadours på Great Oak. Not so much. Kort tittande. För mycket country.  Sitter i gräset och lyssnar till Ole 60. Mindre traditionellt men långsamt. Mycket...

Country...not so much

Bild
Det finns musikstilar som inte riktigt faller i smaken. Dansband, listpop och country är några. Lite tråkigt och enkelspårigt. Bara enkelspårigt och konservativt eller enkelspårigt för tiden.  Nytt är kul. Att göra som inte gjorts innan. När det gäller live-musik har jag nog själv varit aningen enkelspårig, fartfylld musik med passion där spelningarnas besökare dansar frenetiskt framför scenen. Trångt, varmt så tröjan klibbar på ryggen och skrålsången vore öronbedövande om inte ljudnivån från scenen vore såpass hög. Surfa runt ovanpå publiken, ramla på rygg med publik över så himlen försvinner ur synfältet, fångas och lyftas upp av trängseln från kroppar i ett publikhav som böljar fram och åter i självresonans, tryckas fast mot kravallstaket av pressen bakifrån, göra korridorer för människor som får panik, vara riktigt nära scenen i frenetisk och svettig dans med fansen, dra upp folk från marken som ramlar, hamna upp och ner och naglas fast i ett hoppande publikhav, mosh pit och bl...

Hem

H em. Ett rum i livets hus. Ett rum jag ofta återvänder till. Var gång jag sitter på tåget på väg mot en resa. Mot ett flyg. Bort. Hem. Hem, en fysisk plats eller en upplevd känsla?

Det räcker nu

Bild
Det var mina tankar efter den stundtals lite pinsamma konserten med Kiss på Spektrum i Oslo för två år sedan. Detta får vara sista gången jag ser mina gamla rock-hjältar. Det hade varit en kväll då Paul såg helt bortkommen ut - mellansnacket skar sig, han kunde inte sjunga utan överlät i stort sett allt vokalt till Gene och Tommy, såg osäker ut som en nykomling på scen och inte ens linbanan till den lilla scenen mitt i publikhavet, där Paul skulle framfört Love Gun, fungerade. Jag rös av en obekväm känsla var gång Paul närmade sig micken. Gene levererade dock riktigt bra och de anställda i Kiss AB, Tommy och Eric gjorde sitt jobb. När vi lämnade arenan tänkte jag, det räcker nu. Inga fler konserter med Kiss. Nu blir det inte alltid som man tänkt sig. När jag fick reda på att Kiss skulle spela några hundra meter från Pernillas hus på Ekeberg i Oslo två dagar innan jag skulle flyga till Schweiz började ändå tankarna snurra. Hade ju ändå tänk stanna hos Pernilla och Fredrik natte...

Ubuntu [I am because we are]

Bild
Hur långt söderut efter drygt tolv timmar i luften? Till Comrades. Åtminstone om kalendern visar början av juni och slutdestinationen på biljetten stavas Durban. Från nordliga Norge till sydliga Sydafrika. Två kontinenter och ett hav. Världens största ultralopp, större än många av de stora maratonloppen.  Där alla lider, glädjs och kämpar tillsammans.  25 000 startplatser sålda. Ett lopp i dubbla skepnader. Ena året "Up run" från kust till högplatå. Följande år "Down run" från högplatå till kust. Noviser bosatta i London tillsammans med Vic som klarade sitt 43:e Comrades (rekord 47) Sprungit tre Comrades tidigare. Två Up och ett Down varav två som träning samt ett försök att komma i mål med fart. Detta året var tanken att med fart löpa över de sydafrikanska kullarna på vägen till målet i Pietermaritzburg. En vår med strulande slemsäck i vänstra hälen ändrade dock situation att inte alls synka med plan. Få långpass, inga fartpass och endast lätta b...

Zinikele

Bild
Drömmar tror jag vi alla har. Små drömmar. Magnifika drömmar. Längtan mot något som skimrar av lockelse. Något att sträva mot eller bara något att kittla tankarna med. En dröm kan vara nåt vardagligt, nåt enkelt utan glittrande guld i kanten. M in s törsta dröm är av det enklare slaget, spring. Att springa och att kunna springa. Varsomhelst och närsomhelst.  Ibland känns det som jag skulle kunna springa oavbrutet men har insett att det finns gränser. Även om den mänskliga kroppen är ytterst anpassningsbar och klarar långt mer än vad som kan tyckas möjligt så bör den ibland få lite andrum. Sedan jag sprang min första ultra i Alperna för snart fem år sedan har jag bara velat springa mer desto mer jag springer. Kroppen har dock bromsat några gångar och pausat min dröm för en tid. Då jag inte har någon som helst idrottslig bakgrund är dessa invändningar fullt förståeliga. Från lite handboll tidigt högstadie till drygt tjugo år av inaktivitet. Några vårmånader av träning och Sto...