Zinikele
Drömmar tror jag vi alla har. Små drömmar. Magnifika drömmar. Längtan mot något som skimrar av lockelse. Något att sträva mot eller bara något att kittla tankarna med. En dröm kan vara nåt vardagligt, nåt enkelt utan glittrande guld i kanten. M in s törsta dröm är av det enklare slaget, spring. Att springa och att kunna springa. Varsomhelst och närsomhelst. Ibland känns det som jag skulle kunna springa oavbrutet men har insett att det finns gränser. Även om den mänskliga kroppen är ytterst anpassningsbar och klarar långt mer än vad som kan tyckas möjligt så bör den ibland få lite andrum. Sedan jag sprang min första ultra i Alperna för snart fem år sedan har jag bara velat springa mer desto mer jag springer. Kroppen har dock bromsat några gångar och pausat min dröm för en tid. Då jag inte har någon som helst idrottslig bakgrund är dessa invändningar fullt förståeliga. Från lite handboll tidigt högstadie till drygt tjugo år av inaktivitet. Några vårmånader av träning och Stockho
