o·ver-the-top

Iten i Kenya har blivit en tradition. Åttonde gången. Blev biten och inspirerad 2012 under ett läger anordnat av Ulf Friberg i samarbete med  jogg.se . Två veckor i ett litet samhälle på kenyanska höglandet dit stressen inte hittat men där farten var mer uppskruvad än på någon annan plats jag varit.  Byn lever och andas löpning, en del av det kenyanska löpundret. Stora grupper av kenyanska löpare rullar de röda grusvägarna sju dagar i veckan. Hetsar varandra till stordåd. Konkurrerar om de få möjligheterna att få komma ut på världsscenen. Möjligheten till pengar och berömmelse. Vägarna runt Iten skapar är ett litet paradis för löpning Minsta motlut ger märbar ökning av puls och fin träning Fart tränas på grusbanor ger tuffhet Finns även skogspartier med fina stigar Förra årets resa var löpmässigt en flera veckor lång misär. I sluter av oktober, två månader innan hade jag gjort mitt första långa stiglopp om 170 kilometer, Dårarnas Diagonal på ön...

Mörker över Ekeberg. Huset är tyst. Ljusen från Oslo centrum tindrar på avstånd. Tidigt. Trappen knarrar när Fredrik smyger ner. I ett slaskigt lätt snöfall styr vi mot Gardermoen och lämnar Bianca, Julia och Pernilla sovandes i huset.  Stilla och lugnt på flygplatsen. Affärsrusningen avklarad, något tidigt för lunchavgångarna. Säkerhetskontroll, alla talar svenska. Morgonfika vid gaten. Fredrik i affärer till Stockholm och jag till de röda vägarna vid avokadoträdens fot. Första flyget till Frankfurt fastnade inte riktigt i minnet. Slumrade redan innan start. Två timmar stop-over på den tyska jätten gav bara paus till att förbereda nästa flyg. Lurar och tidning ur väskan. Automatisk boarding. Maskinen spottar ut lapp - Change of seat. Uppgraderad till Business. Champagne, tre-rätters middag, lagrade viner och några filmer bekvämt tillbakalutad med utsträckta ben. Försenad till Addis Abeba. Sprint genom korridorerna. Tungt huvud, rosslig hals. Lång kö i säkerhetskontrollen,...

Redan när de sista tonerna bleknade och bandet tackade för sig från scenen kom saknaden. Ett band som jag för länge sedan bara högst sporadiskt lyssnade på. Kändes kanske lite för hårda då när Metallica, Pantera och Megadeth var mer lättillgängliga. Ett band som jag nyligen återupptäckt på skiva och funnit vara fantastiska live. Kompromisslösa likt AC/DC. Tunga och medryckande. Ett band som nu bestämt sig för att sluta turnera. Sista spelningen i Sverige var till ända. Paul Bostaphs kastade en pinne åt vårt håll. Killen som dirigerat i gropen fick grepp likaså ännu en kille. Båda vägrade släppa. Hamnade krälandes på golvet i kamp om pinnen. Några minuter gick. Säkerhetspersonal kom och särade de båda kämparna. Vem fick pinnen? Ingen aning. Stod kvar och tittade när Kerry, Paul, Tom och inlånet från Machine Head Phil Demmel lämnar scenen. Svettig och euforisk med ett leende på läpparna står jag kvar en kort stund. Trashlig magi. Sista stunden med Slayer på svensk scen Efter köt...

Tiden i landet fyllt av fantastiska avokados är flyende rask. Redan passerat några uppvärmningsdagar samt tre hela träningsveckor. Som vanligt är känslan att jag nyss anlänt. Vart tog tiden vägen? Kom till Iten efter en lång resa med mellanladningar och övernattningar. Lämnade Arlanda sen eftermiddag, flyg till övernattning i Frankfurt. En arbetsdag med kort resa till ända. Nästa dag vidare till Nairobi via Zurich. Till Nairobi sen kväll och innan jag var klar med visums-köandet och fått väskan var klockan redan efter elva. Resan till Eldoret dock inte förrän morgon klockan sex. Valde att skippa hotell då det knappt skulle blivit nån sömn. Detta var antagligen längsta resan till eller från Iten jag någonsin gjort. Ena vägen brukar alltid vara betydligt sämre om man inte är beredd att lägga till några tusingar. Hemresan dock bästa tänkbara. Första mellanlandning Frankfurt Två dagar innan julafton. Första löprundan på de röda vägarna. Torrt och dammigt. Kändes förvånansvär...