o·ver-the-top

Tiden i landet fyllt av fantastiska avokados är flyende rask. Redan passerat några uppvärmningsdagar samt tre hela träningsveckor. Som vanligt är känslan att jag nyss anlänt. Vart tog tiden vägen? Kom till Iten efter en lång resa med mellanladningar och övernattningar. Lämnade Arlanda sen eftermiddag, flyg till övernattning i Frankfurt. En arbetsdag med kort resa till ända. Nästa dag vidare till Nairobi via Zurich. Till Nairobi sen kväll och innan jag var klar med visums-köandet och fått väskan var klockan redan efter elva. Resan till Eldoret dock inte förrän morgon klockan sex. Valde att skippa hotell då det knappt skulle blivit nån sömn. Detta var antagligen längsta resan till eller från Iten jag någonsin gjort. Ena vägen brukar alltid vara betydligt sämre om man inte är beredd att lägga till några tusingar. Hemresan dock bästa tänkbara. Första mellanlandning Frankfurt Två dagar innan julafton. Första löprundan på de röda vägarna. Torrt och dammigt. Kändes förvånansvär...

Ibland är det skönt att bryta vardagens mönster. Hoppa ur ekorrhjulet och resa bort. Trots att jag redan fyllt året med en god portion resdagar känns det ändå lika skönt att packa väskan lätt, resa till flygplatsen och sväva bort. Det händer att jag planerar in långpass på annan ort där något lopp går av stapeln och kombinerar flykten med trevlig jogg på okänd mark. Innan jag i oktober reste till Reunion för Diagonale des Fous bokade jag en resa till engelska sydkusten. Hittade ett lopp i början av december, en dryg månad efter Reunion vilket jag antog skulle vara gott nog med tid för kroppen att läka ihop och bli redo för böljande engelska kullar. Efter flyg, hyrbil och ångest kvällen innan stod jag huttrande tillsammans med ett hundratal andra stiglöpare och väntade på start. Platsen West Lulworth, ett litet sommarställe med höga vita klippor och grönskimrande hav mitt på den engelska sydkusten. Luften var rå och kall men nästan helt vindlös. Hade dragit vindjackan över löpvä...

Visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Aldrig tidigare sprungit såpass långt som 165 kilometer eller klättrat tiotusen höjdmeter. Diagonale des Fous, Dårarnas Passage, ett av få riktiga bergslopp. Ren löpning där "skidåkning" med stavar är förbjudet.  Sprang mitt enda lite längre lopp förra året i Davos, IronTrail T121 över 130 kilometer och 7000 höjdmeter. Joggade detta loppet på drygt sexton timmar och tänkte därför att 27 timmar på Diagonale des Fous vore inte helt orealistiskt, drygt tio timmar extra för mörker- och klimatfaktorn samt de extra trettiofem kilometrarna. Luftfuktigheten är nämligen väldigt hög på Reunion då ön ligger vid södra vändkretsen och oktober-temperaturen vid kusten ligger på runt 25 grader dagtid och strax över tjugo nattetid. Bansträckningen  genom öns inre delar mestadels genom kalderas, kollapsade magmakammare eller cirques som de kallas här. Höga kammar på tvåtusen meter plus i cirkel kring djupa dalar med tryckande värme. Kokande ...

Har varit några dagar på ön Reunion, utanför Madagaskar i Indiska Oceanen. Varje år i oktober hålls här ett ultra-lopp, Grand Raid Ile de la Reunion eller som det oftast kallas Diagonale des Fous - Dårarnas Passage. Öknamnet kommer troligen från det faktum att stigen är lång och går genom högst ogästvänlig terräng. Den totala längden varierar men är oftast 170 kilometer eller strax därunder. Reunion är en liten vulkanö med en topp över tretusen och flera över tvåtusen så trots den lilla ytan ryms djupa dalar och höga vulkan-berg. Temperaturen ligger stadigt strax under trettio och luftfuktigheten är påtaglig. Stigarna slingriga och väldigt tekniska. En tidigare damvinnare beskrev loppet som - "Welcome to hell". Scenen upplagd för äventyr.  Morgondagens terräng Inte bara rötter Dramatiskt landskap Energiplan Utrustning och drop-bags med energi plus ombyten Två drop-bags, en vid Cilaos efter 65 kilometer och ytterligare en vid Sans Souci efter...

Första veckan  i Montroc var slitsam då mängden lugn och vila blev minimalt tilltagen. Långa träningspass och hela  jobbdagar följt av förberedelse av kommande dag. Omgivningarna var dock  inspirerande och njutbara stigar i mångfald gjorde träningen mentalt lätt. Trots inspirerande miljö och härliga stigar sinade den fysiska nivån en aning. De många timmarna i bergen gav spår. Andra veckan lades därför ut med en mer öppen plan för att inte riskera en alltför sliten kropp inför Diagonale des Fous. Intensiteten sekundär och utförsträningen primär.   Planen andra veckan lördag till lördag där helgen skulle bestå av back-to-back om totalt ungefär tio timmar och sista lördagen ett avslutande långpass. Struktur under arbetsveckan liknande första veckan - morgonpass två timmar, jobb åtta timmar med kort lunch, eftermiddagspass två timmar följt av middag, lagande av lunch för nästa dag och sängdags. Tisdagen och onsdagen kortades aningen då kroppen var märkbart sl...