o·ver-the-top

Det var mina tankar efter den stundtals lite pinsamma konserten med Kiss på Spektrum i Oslo för två år sedan. Detta får vara sista gången jag ser mina gamla rock-hjältar. Det hade varit en kväll då Paul såg helt bortkommen ut - mellansnacket skar sig, han kunde inte sjunga utan överlät i stort sett allt vokalt till Gene och Tommy, såg osäker ut som en nykomling på scen och inte ens linbanan till den lilla scenen mitt i publikhavet, där Paul skulle framfört Love Gun, fungerade. Jag rös av en obekväm känsla var gång Paul närmade sig micken. Gene levererade dock riktigt bra och de anställda i Kiss AB, Tommy och Eric gjorde sitt jobb. När vi lämnade arenan tänkte jag, det räcker nu. Inga fler konserter med Kiss. Nu blir det inte alltid som man tänkt sig. När jag fick reda på att Kiss skulle spela några hundra meter från Pernillas hus på Ekeberg i Oslo två dagar innan jag skulle flyga till Schweiz började ändå tankarna snurra. Hade ju ändå tänk stanna hos Pernilla och Fredrik natte

Hur långt söderut efter drygt tolv timmar i luften? Till Comrades. Åtminstone om kalendern visar början av juni och slutdestinationen på biljetten stavas Durban. Från nordliga Norge till sydliga Sydafrika. Två kontinenter och ett hav. Världens största ultralopp, större än många av de stora maratonloppen.  Där alla lider, glädjs och kämpar tillsammans.  25 000 startplatser sålda. Ett lopp i dubbla skepnader. Ena året "Up run" från kust till högplatå. Följande år "Down run" från högplatå till kust. Noviser bosatta i London tillsammans med Vic som klarade sitt 43:e Comrades (rekord 47) Sprungit tre Comrades tidigare. Två Up och ett Down varav två som träning samt ett försök att komma i mål med fart. Detta året var tanken att med fart löpa över de sydafrikanska kullarna på vägen till målet i Pietermaritzburg. En vår med strulande slemsäck i vänstra hälen ändrade dock situation att inte alls synka med plan. Få långpass, inga fartpass och endast lätta backp