o·ver-the-top

Det var mina tankar efter den stundtals lite pinsamma konserten med Kiss på Spektrum i Oslo för två år sedan. Detta får vara sista gången jag ser mina gamla rock-hjältar. Det hade varit en kväll då Paul såg helt bortkommen ut - mellansnacket skar sig, han kunde inte sjunga utan överlät i stort sett allt vokalt till Gene och Tommy, såg osäker ut som en nykomling på scen och inte ens linbanan till den lilla scenen mitt i publikhavet, där Paul skulle framfört Love Gun, fungerade. Jag rös av en obekväm känsla var gång Paul närmade sig micken. Gene levererade dock riktigt bra och de anställda i Kiss AB, Tommy och Eric gjorde sitt jobb. När vi lämnade arenan tänkte jag, det räcker nu. Inga fler konserter med Kiss. Nu blir det inte alltid som man tänkt sig. När jag fick reda på att Kiss skulle spela några hundra meter från Pernillas hus på Ekeberg i Oslo två dagar innan jag skulle flyga till Schweiz började ändå tankarna snurra. Hade ju ändå tänk stanna hos Pernilla och Fredrik natte...

Ännu en gång. För fjärde gången ska jag imorgon söndag stå framför scenen och beskåda några av min barndoms idoler. Bandet som kallats världens största rockband, Kiss. Paul och Gene med följe är på Europa-turne' och stannar till i Oslo för en konsert på Spektrum. Nu har dock endast halva bandet bestått från tiden för min uppväxt medan andra halvan med jämna mellanrum ersatts av olika anledningar. Ace Frehley, Peter Criss, Vinnie Vincent, Mark St John och Bruce Kulick har alla passerat revy. Musiken var som bäst innan Kiss börjat anpassa sig. När de gjorde opolerad rock och var ett fenomenalt live-band på väg uppåt. Innan discodoftande popslingor fyllde både Dynasty och Unmasked. Kanske hade magin kring bandet börjat skingras och en anpassning mot pop-listor var ett desperat försök att åter fånga publikens intresse. Allt detta hände dock innan jag var gammal nog att börja lyssna på Kiss.  "Creatures of the night", sista skivan med smink. Tyngden tillbaka. Criss bort...