o·ver-the-top

Varför jobba från Grindelwald i Schweiz? För att göra om samma misstag som förra året? Förberedande träning inför TDS. Lappa bristerna från 2017 och inte lämna någon del av löpmotorn ostärkt. Full av motivation och inspiration bilade jag då ner till Grindelwald, etablerade kontor och sprang berg, backar upp och ner så benen brann av ömhet. Härdning. Samtidigt jobbade jag heltid mellan de två träningspassen. Sliten? Jo, till och från var jag så trött att jag nästan somnade när jag hamnade sittandes i soffan. Hade ett löst träningschema som jag följde. Efter två veckor i Grindelwald vidare till paradiset Livigno för tre veckors träning varav sista utan jobb. Semester började. Något mer sansat upplägg med en träningsfri helg då jag  flög Oslo och vidare till bröllop i Årjäng. Ingen vila. En resande vecka med tuff träning i Cervinia och Val d'Isere följde innan jag slutligen åkte till Toni och Mimmi i Montroc för drygt två lugna veckors träning innan TDS. Veckan innan start stukade ja...

Fortfarande en stund till soluppgång. Prognosen visade en dag med fin förmiddag och skakig senare del. Denna tidiga timme låg molndiset lågt, som ett lock över dalen. Vad som fanns ovan skulle inte skönjas förrän solen gått upp och skrämt diset på flykt. Västen var redan packad sen fredags kväll. Några gel, några bitar Bounty samt energidrycks-pulver i två flaskor. Gårdagens prognos hade visat ostadigt väder på höjderna och jag valde då att skjuta på äventyret en dag. Större delen av rutten var för mig okänd mark och jag visste inte riktigt hur lång utflykten skulle bli. Planen var till St Moritz via Serlas och tillbaka via Pontresina. Tre eller fyra passager över 2800 meter. Alternativ fanns sista delen av turen. När jag började jogga uppför Val Federia hade det börjat ljusna. Molndiset låg fortfarande lågt och kompakt. Temperaturen var behaglig, strax under femton. Vindstilla. Forsen längs leden brusade och på avstånd klämtade bjällrorna från de morgonbetande korna. Harmoni...

Två veckor är ingen lång tid när schemat är späckat. Ingen tid för paus. Stanna upp och bara vara. Redan sextonde juli och sista frukosten i Grindelwald. Benen var trötta. Huvudet slitet och det skulle bli skönt med en stilla dag på vägen. Låta både tankar och kropp vila en stund. Bilen var packad och gps-en inställd på Livigno via Grimsel-pass. Livigno, mitt lilla paradis på jorden. Lugn. Harmoni. Skönhet som naturen skapat med varsam hand. Stigar som irrar över de grönklädda bergen. Resan rullade fint genom branta pass med smala vägar i Luzern och vidare genom Davos till den lilla byn i norra Italien. Lägenhet i utkanten med närhet till tre fina stigningar för morgon- och lunchjogg - La Pare 580, Il Motto 850 respektive Vetta Blesaccia 980 höjdmeter, möjlighet att innan eller under lunch skrapa ihop tusen höjdmeter inom två timmar. Fokus på träningen i Livigno skulle likt den i Grindelwald vara löpstyrka och höjdmeter.  En sista frukostglimt av Eiger ...