Everest Base Camp

Från Lukla 2840 meter en tiodagars vandring till Everest Base Camp 5364 meter, inkluderat tre vilodagar. För att kroppen ska hinna acklimatisera sig vid den höga höjden krävs långsam klättring. Rekommendationen är maximalt femhundra höjdmeter per dag med vilodag efter tusen höjdmeter för att slippa onödiga besvär. Allt arbete blev dock högst kännbart jobbigare ju högre upp vi kom. Jag hade inga större känningar av höjden förutom att det var lite svårare att somna och att sömnen var oroligare. Aptiten var i behåll, magen fungerade och pulsen var under kontroll. 
 

Nationalparken där jättarna dväljs

Delar av Namche Bazaar med målområdet för Everest Marathon

Nedan trädgränsen

Efter Namche gick vandringen mot Tengboche 3860 meter. Längs vägen bodde vi i enkla tehus som låg utspridda efter leden. Tengboches tehus hette Rivendell som i sagan och omgivningen var fantatiskt vacker. Dagen efter var det dags att passera 4000 meter och trädgränsen. Landskapet gick från grönt med träd och roddodendron till kalt, stenigt och blekt. Betydligt kargare och inslagen av jak blev vanligare. Dessa sagodjur som vankar fram längs lederna klarar inte höjder under 3000 meter av nån anledning och vi såg inga alls förrän vi passerat Namche. 
 

Mot Tengboche

Delar av grupp D

  Beasts of burden

De höga topparna visar sig

Nästa anhalt var Dingboche där en sex kilometer lång loop för Everest Marathon förberetts. Sträckan EBC - Namche är nämligen bara 36 kilometer vilket inte räcker för ett maraton. Testsprang rundan samma dag vi anlände och den var mördande, tre kilometer svagt uppför från 4400 meter till drygt 4600 meter över stenig terräng utan riktiga stigar. Var tvungen att kapitulera flera gånger och gå då luften bara försvann och musklerna skrek och brände. Detta var bara en kort inblick i vad som väntade. 

Vandring i kargt landskap

Ama Dablam 6814 meter - Mother's necklace

Dingboche 4410 meter

En underbar tidig morgon samma dag vi lämnade Dingboche. Gick upp strax efter fem för att se solen gå upp över topparna runt om. Vi var nu omgivna av riktigt höga toppar där Ama Dablam 6814 meter var skönast av dom alla. Kom ut och dimman var mjölkvit och tjock. Två andra killar kom ut en stund men gav upp då sikten var noll. Skam den som ger sig. Väntade. Ett litet blått hål på himlavalvet. Ljusare. Väntade. Kunde se ljus tränga igenom dimman och på bara några sekunder drogs östra ridån upp och tätt följt av den västra. Minutrarna senare flödade soluppgångens ljus mot en klart blå himmel och topparna glimmade som av guld i det gyllene skenet. Fotade likt en galning och njöt av skådespelet. Tålamod lönar sig. 

Dimman lättar....

...och solen tittar fram över Dingboche

Dimman flydde solens strålar

De sista anhalterna innan EBC var Lobuche och Gorak Shep. Högalpin terräng med grus och stenblock. Spåren från Khumbu-glaciären. Vi följde glaciärens rand och lanskapet fylldes än mer av morän och blev alltmer sterilt. Luften ytterst tunn och märkbart kyligare. Den 27e strax innan vi nådde EBC tjocknade luften av dimma och snön började falla. Leden svängde in på glaciären och det kändes som vi vandrade i ett spöklandskap. Grusig morän, isskulpturer och gröna vattendrag med forsande vatten. Det var slutet av säsongen så lägret var ganska litet. Tilldelades gula kupoltält som balanserade på små platåer av grus och is. Mellanåt mullrade det från isens inre och ytan skalv som en mindre jordbävning. Landskapet var i ständig rörelse och stenblock smög omkring på nätterna. Luften var såpass tunn att det till och med var jobbigt att vila lunch. Drog efter andan för att få nån gnutta syra i lungorna för att sekunderna efter kunna andas normalt igen. Sova var svårt, dels på grund av den tunna luften och dels för att madrasser inte riktigt höll måttet utan blev både kalla och våta.

Mäktiga toppar i de flesta riktningar

Lobuche 4910 meter

Gorak Shep 5140 meter

Bruna toppen i mitten Mt Everest 8850 meter 
Nuptse 7861 meter till höger

I skuggan av jättarna

Maraton på denna höjd? Nope. I Gorak Shep bestämde jag mig för att ställa upp i 60k istället för 42k. Min ambition innan var att träna för att kunna springa fort men ett strulande knä månaden innan avresa gjorde att jag missade all terräng- och backträning. Går inte att göra snabba terränglopp på enbart slät löpbandsträning. Bestämde mig därför att testa 60k, springa längre och långsamt istället.