Vägen genom VM

Utlyser härmed en ärlig varning angånde nedan text. Ord från en sommar med löpning, självömkan och misär samt ett nästintill oändligt ältande av loppet i Winschoten. Texten är med största sannolikhet helt utan intresse för någon annan än mig själv. En genomgång av händelserna innan, under och efter loppet för upplysa mig själv om vad som egentligen hände.

Uttagning 

September förra året anmälde jag mig till Comrades, ett lopp i Sydafrika mellan städerna Durban vid kusten och Pietermaritzburg inåt landet. Distansen dryga 87 kilometer asfalt. Målsättning under sex timmar vilket skulle kräva ett ungefärligt snitt 4:05 per kilometer. Påbörjade träningen i januari med träningsläger på hög höjd i Kenya. Fyra veckor ren mängdträning med veckor mellan 200 och 245 kilometer. Sansad fart med några inslag av tempo. Höften knorrade en aning de sista dagarna innan hemfärd.
Landade i Sverige och blev sjuk nästan omgående. Feber och tung förkylning. Februari försvann i ett feberdis och dess efterdyningar. Kroppen var sliten och den sa ifrån. Nedbrytningen den utsatts för under Kenya-lägret i kombination med alla bakterier i vabruari fick oönskade effekter. Då Comrades bansträckning innehåller många och branta backar fanns en hel del backlöpning med i den träningsplan jag skapat. Likaså tempodistanser och några längre träningslopp. Träningen i mars flöt på ganska fint men träningsloppen gick aningen sämre då höften stelnade vid de längre distanserna. Höftstrulet försvann men under en vecka i mitten av april började istället vaden trilskas. Öm och stel. Ett kortare uppehåll men jag tappade motivationen en aning då inte träningen flöt på som planerat. Händelser som kontinuerligt störde träningen. Hade här mentalt släppt mitt mål om sex timmar och var inställd på ett lopp utan egentligt tidsmål. Studerade banan kort, tusen höjdmeter där de flesta fanns att hitta under första halvan. Minskade mängden två veckor innan loppet men höll intensiteten uppe, majoriteten av passen under 4:00. Veckan innan loppet, några lugna pass på plats i Durban. Motivationen inte helt på topp då jag visste att mitt egentliga mål inte var möjligt. Bestämde dock att trycka på en aning och hoppas på det bästa. Kroppen kändes bra, inte på topp men redo.

Loppet startade, följde strömmen ut ur Durban och påbörjade klättringen. De förväntade motluten var rejäla backar i paritet med uppfarten till Hovfjället. Betydligt brantare än vad jag räknat med. Att träningen inför loppet inte hade fungerat märktes väl i uppförsbackarna. Efter dryga fyrtio kilometer fanns redan tusen höjdmeter i loggen och mina hamstrings var trötta. Löpningen höll dock hyfsat och första halvan passerades under 4:20 i snitt. På de platta partierna var farten god och utför var jag riktigt stark. Rullade på över kullarna, tappade fart i var backe upp och gasade utför. Styrkan att klättra ytterst dålig men uthålligheten fanns på plats. Under de avslutande åtta kilometrarna höll jag samma tempo som de allra främsta, bara två tre löpare var märkbart snabbare. Sista kilometern under 3:30. En skön avslutning på ett lopp med fantastisk inramning.

Peter ansvarig för ultralöpning inom SFIF

Väl hemma ringde jag Peter. Erbjudande om att springa VM 100 kilometer i Winschoten, Holland den tolfte september. Förhandsnomineringen skulle bli officiell den sjunde juli men fick förfrågan tidigare för att kunna planera nödvändig träning. Ville fundera lite, känna på både kroppen och huvudet. Planen för sommaren var lagd tidigare under våren och innehöll träning på stigar med målet CCC i augusti. Ett lopp jag skulle bli tvungen att avstå om VM-start skulle bli aktuellt. Kalendern för juli innehöll en vecka i Chamonix med test av UTMB-banan, ett varv runt Mont Blanc. En vecka med bergslöpning i Livigno och avslutning i Davos med Swiss Alpine K78. Augusti, en och en halv vecka i Chamonix med bergslöpning och finalen CCC.

Funderade fram till midsommar. Bearbetade min kalender, kände inspiration och bestämde mig för att tacka ja till VM.

Nominering på Svenska Friidrottsförbundets hemsida

Träningsplan

Ändrat fokus krävde ändrad plan. Delade upp förberedelserna i två block, ett mängdblock och ett specifikt block. Mängdblocket, fyra veckor i juli med fokus på antal kilometer snarare än fart samt en del backträning inför Swiss Alpine K78. Långa dagar i bergen runt Mont Blanc första veckan i juli följt av några veckor hemma med asfalt. Avslutning mängdblock med en vecka i bergen runt Livigno och Davos. En veckas vila sedan fyra veckor med specifik träning. Varje vecka tre nyckelpass - ett tempopass om 20k, ett distanspass om 30k och ett långpass om 40-50k. Utöver detta lättare kvalitetspass och återhämtningspass. Sista veckan av distansblocket, läger i Chamonix under UTMB-veckan.

Mängdblocket 

Tre relativt lugna veckor följde Comrades, trappade sedan upp träningen och reste till Chamonix för att provspringa UTMB-banan med Elov Olsson. Springa den nästan 170 kilometer långa banan på fyra dagar - dagsetapperna 49, 28, 46 och 45 kilometer. Tre fina långpass plus ett distanspass. Dagarna i bergen flöt fint och vi skrapade ihop några extra bergstoppar och bonuskilometer. Efter avslutad utflykt blev veckan lugn, några distanser i stilla tempo. Tredje veckan, backlöpning, ett intervallpass med långa tempointervaller och slutligen ultraintervaller om 8x10 kilometer där planen var att hålla kontrollerat distanstempo under de fyra första och sedan jogga av andra halvan. Benen kändes dock lätta och fyra distans blev sex. Kroppen kändes lätt och pigg. Blockets avslutande vecka i Livigno med Swiss Alpine K78 som sista pass, ett träningslopp där ambitionerna var låga. Bergslöpning några timmar varje dag fram till lördagens träningslopp. Målsättningen var ett långpass men kände när helgen  närmade sig att de långa veckorna börjat slita på krafterna. När väl starten gick hängde jag med tätklungan några kilometer. Kroppen var långt från spänstig då tempot 3:40 kändes väldigt påfrestande. Släppte efter sex kilometer och rullade vidare i makligare tempo. Lungt träningspass i bergen och löpningen flöt fint fram till trettio men vid passering Filisur gick proppen ur. Kraften försvann och jag slet hårt för att komma framåt. Utför rullade fint, uppför ok men platten  katastrofal. Flåsade som en tok i tempo runt 6:00. Stoppade i mig energi men sockret gjorde ingen skillnad. Huvudet var på topp men benen strejkade. Lubbade vidare men snart blev det även strejkvarning utför. Tankarna började snurra och en ny plan för dagen föll på plats, kliva av efter Bergün, vila och sen avsluta dagen med ett lugnt pass. Stapplade totalt 46 kilometer och klev av, mötte upp Mimmi med strulande fot och Toni som stöttat längs vägen. Hejade på Morgan och satte oss sedan på tåget tillbaka till Davos. Vila och ytterligare 24 kilometer.

Vecka 1: Lätt krasslig i början, avslutning i stekande varma Chamonix. Ungefär 150 kilometer och 4500 hm. Lite lågt men ok.

Vecka 2: Test UTMB Chamonix, sega ben utför sista dagen. Vilodag resdagen hem. Ungefär 220 kilometer och 10 000 hm, planenligt.

Vecka 3: Lätta ben under veckan, avslutade med ultraintervall. Ungefär 210 kilometer, planenligt.

Vecka 4: Lätta ben i början av veckan i Livigno, tunga på slutet av veckan och krasch i Davos. Ungefär 200 kilometer och 6200 hm, planenligt.

Vecka 1

Vecka 2

Vecka 3

Vecka 4

Specifika blocket

Efter viloveckan där allt kändes segt var det dags för första veckan med specifik VM-träning. Benen var med på planen men huvudet lågt på  motivation. Trött. Sliten. Svårt att få till passen och framåt halva veckan började kroppen knorra. Sänkte ambitionen en aning för att inte riskera skada. Andra veckan började bra, benen lätta efter en dags helvila och motivationen fanns där. Alldeles innan helgen förlorades dock de positiva tankarna men löpningen fortsatte fint. Lördagens långpass, Forshaga tur och retur. Veckans antiklimax. När jag nådde ICA Forshaga var jag helt utpumpad. Vätskenivån låg och griniga tankar. Drack vatten och vände söderut. Stannade några gånger på returen för att stretcha nypande muskler och kyla ner kokande huvud. Fyrtiofem kilometer katastrofpass. Veckan som följde kraschen planerade jag ner mängdmässigt och reste till Chamonix.  Sista träningsveckan inför VM, enbart vila och löpning längs platta stråk i Alperna. Planen enkel, de tre nyckelpassen plus kvalitetslös utfyllnad till 170-180 kilometer. Kroppen var inte mottaglig för kvalitet. Hela veckan var en kamp, både mentalt och fysiskt. Var trött trots att jag sov långa nätter. Passen bockades av men upplevdes tuffa. Inte lika tuffa som Swiss eller Forshaga men nyckelpassen var nu märkbart tyngre än i början av blocket. Då det var sista veckan av en period med mycket träning var känslan av trötthet inget konstigt.

Vecka 1: Kortad vecka då kroppen fortfarande var väldigt sliten. Ungefär 110 kilometer, lågt med skippat nyckelpass och de två övriga kortade.

Vecka 2: Lätt i början och krasch i slutet av veckan. Ungefär 170 kilometer, planenligt.

Vecka 3: Minskade mängden, kortade nyckelpass 20 och lättare långpass. Ungefär 130 kilometer, lågt.

Vecka 4: Alla nyckelpass på plats men samtliga mycket tunga och långpasset uppstyckat. Ungefär 175 kilometer, planenligt.

Vecka 1 och 2

Vecka 3 och 4

Återhämning

Två veckor kvar till VM och dags att släppa upp träningen. Bibehålla viss intensitet men minska avsevärt på mängden. Distanser under fyra samt fartlek. Lätt snuvig de inledande dagarna och körde då bara lätt styrka. Onsdag mycket kort återhämtningsjogg, luftade musklerna en aning. Torsdag kväll ett distanspass, stilla tempo. Segt och snorigt. Morgonen efter var halsen öm och hostan rosslade lätt i strupen. Huvudet kändes som instoppat i en flera storlekar för liten hjälm som klämde överallt. Förkyld. Kände ingen stress, all träning var gjord och mer än en vecka till start. Vila fredag och lördag. Många timmar sömn var natt. Planerade in ett pass på söndag. Hostan borta och halsen fin. Stilla tempo igen men med några avslutande fartökningar. Måndag, snuvan på plats igen så även hostan. Rinnande näsa och allmän slöhet. Dagen kryade dock kroppen. Fortfarande många dagar kvar. Kort kvällspass. Snuvan och hängigheten tillbaka men hostan uteblev. Tisdag Stockholm. Repris, kort pass i lugnt tempo följt av snuva. En viss stress kröp innanför skinnet. Borde inte kroppen svara bättre på återhämtningen? Trött trots mycket sömn, sega ben trots lite löpning. Över en vecka efter avslutad träning och kroppen hade inte alls svarat på vilan. Efter några dagars återhämtning i Sydafrika i maj flög benen fram över marken. Men inte nu. Torsdag avfärd och jag ville få till ett pass med bra känsla innan. Sista chansen onsdag kväll, Kungsholmen. Snuvig redan vid start, kort fartlek 2k 3:20 och 2k 3:40. Ingen riktigt bra känsla men för första gången blev inte förkylningen sämre. En liten ljusglimt. Något att klamra sig fast vid. Bygga förtroende på.

Samling Arlanda inför avfärd

Resa 

Samling Arlanda torsdag eftermiddag. Träffat några ur laget förr men vissa ansikten helt nya. Uniformsutdelning, ombytet på toan. Ekiperade i blått och gult, lagbild och vidare mot gate. Nio löpare, ledarna Peter och Reima samt Lena vår massör. Kajsa redan på plats med familj. Flygresan till Düsseldorf utan incidenter. Hyrbil, autobahn till Winschoten.  

Jag, Henrik, Linus, Fritjof, Jonas, Frida, Sophia och Stina

Winschoten

Agendan fredag baninspektion, energiplanering, briefing och flaggparad. Lördag 100k och prisceremoni. Söndag sovmorgon och avfärd. Välfyllt schema. Bodde på en camp strax utanför byn tillsammans med övriga landslag. Uppsluppen stämning och glada miner vid frukost torsdag morgon. Mängder av duktiga löpare. Minibussen till Winschoten och kort baninspektion tillsammans med övriga i laget. Platt, lättsprunget och lite pirrigt. Intetsägande om formen. Snuvan dock borta. Inga lättstudsande ben men inte heller tungt klumpiga. Kanske toppad och redo trots allt. Vallade varenda positiv tanke till flocken av sympatiska intryck. Byggde konfidens och tro. Tillbaka till campen, förberedelse energi. Sexton flaskor där de sex första innehöll Perpetuem med protein och de tio sista Tailwind med electrolyter. 15-20 cl i varje flaska, 90-100 kcal vilket skulle ge en energipåfyllning om ungefär 300 kcal per timme. Vid 15, 30 och 60k gel plus vatten från loppets station. Flaskan 80k en bonus i form av en liten påse godisbönor. Under Comrades använde jag fem gel på hela sträckan plus en liten påse godisbönor sista tio och då hade jag känt mig stark hela vägen i mål. Åtminstone utför och på platten. Nu ville jag vara mer nogrann och inte lämna något åt slumpen. Ville känna mig väl förberedd.

Samling inför baninspektion

Förberedelser energi

Energiplan:

5k Perpetuem 

10k Perpetuem

15k Gel med protein plus vatten

20k Perpetuem

25 Perpetuem

30k Gel med protein plus vatten

35k Perpetuem

40k Perpetuem

45k Tailwind plus gel med electrolyter

50k Tailwind

55k Tailwind

60k Gel med electrolyter plus vatten

65k Tailwind

70k Tailwind

75k Tailwind plus gel med electrolyter

80k Tailwind plus jelly beans

85k Tailwind

90k Tailwind plus gel med electrolyter

95k Tailwind 

Delade stuga med Henrik, Linus, Jonas och Fritjof

Briefing i tjejernas stuga. Peter gick igenom förutsättningarna. En runda 10k gånger tio, platt utan skarpa kurvor. Två egna energistationer, två officiella energistationer strax efter landslagens bord samt två vätskestationer. Otillåtet att ta emot någon form av support utanför de officiella zonerna. Utdelning av nummerlappar och chip. Inte många frågor, tror alla kände allvaret. Loppet närmade sig.
Efter informationsmötet bar det av till Winschoten för en kort flaggparad genom byn vidare till pastaparty, den officiella öppningsceremonin. Kolhydratsfulla tillbaka till campen, fixa tävlingskläderna och ombyte. Lördagen skulle bli lång då prisceremonin inte började förrän sent. Inte värst trött, kanske adrenalinet flödade. Somnade till slut och sov tungt.

Banan runt Winschoten, tio kilometer per varv

Briefing med Peter

Spända lyssnare

Reima, Fritjof, Linus och Per djupt försjunkna i tankar

Nummerlapp och chip

Flaggparad

Glada Sverige

Innan start

Morgon. Vaknade av rörelse och ljud i stugan. Alla uppe och höll på med sina morgonrutiner. Blev tyst när frukosten kallade. Låg kvar.  Planerat in en flytande frukost, energiproppade "bars" och lite extra vila på morgonen. Var extremt osäker på formen. Träningen hade varit hyfsad fram till de sista två distansveckorna då kroppen känts väldigt sliten. Återhämtningsveckorna hade dock gett ytterst oroande signaler, snuva efter aktivitet och ingen riktig lätthet i benen efter vila. Målet var dock samma som vid midsommarens beslut, en bra bit under sju timmar. Med en toppad kropp borde målet vara fullt möjligt. Ett visst tvivel svävade i tankarna men Holland skulle få allt oavsett form, "All in". Var kroppen trimmad skulle dagen bli högst trevlig i annat fall måttligt intressant.

På väg. Tyst i bussen. Få meningsutbyten och jag uppfattade knappt omgivningen. Vad jag däremot uppfattade var bristen på nervositet inombords vilket kändes en aning oroande. Viss nervositet inger skärpa och fokus. Inför den stundande utmaningen behövdes båda. Varför denna stiltje? 

Var gårdagens knappt positiva känsla efter joggen på tävlingsbanan bara ett luftslott? Önsketänkande? Samtidigt var jag mycket upprymd inför dagens nya bekantskap hundra kilometer landsväg. Vädret skulle enligt prognos bli på topp. För löpning. Kyligt på morgonen och knappa tjugo framåt dagen med chans till lätt dugg. Samling vid vår vätskestation i parken. Smög iväg, lätt jogg och pusslade ihop tankarna. Inledning, hitta bekvämt tempo att rulla de första 70k och sedan bita ihop. Förhoppningsvis skulle dagen ge ett jämnt fint tempo, börja någonstans 4:00 - 4:05. Knöt dubbelt och joggade tillbaka.

Innan start på väg till samling

Vår langningsstation i parken med Peter och Lena

Redo för start  Foto: Peter Fredricson

Första varvet

Starten går, omsvärmad av löpare som tryckte på i hög fart. Passerade mållinjen, såg täten och Jonas gula linne smita in i parken. Första varvet påbörjat. Rusade förbi Peter och Lena vid energilangningen och vidare i parken. Passerade de tre norrmännen i klunga. En kilometer och två gula linnen inom synhåll. Kom upp jämsides med Henrik och Linus som båda planerat tempo runt 4:10. Hejade, rundade djurhägnet med dovhjortar, påfåglar, får med mera och rullade ut ur parken. Förbi en överkörd, platt igelkott och in på en lång raka mot kilometer två. Skymtade den stora ledarklungan en bit fram, däremellan Fritjofs gula linne tillsammans med ett vitt amerikanskt linne, nummer 151 Zach Bitter. Närmade mig de två herrarna och hamnade inom kort några meter bakom. Tempot låg några sekunder under fyra, fem till åtta sekunder snabbare än plan. För första gången på många veckor kändes inte löpningen seg och jag tillät mig ligga kvar. Ett varv ok, sedan lägre tempo enligt plan. Bostadskvarter med breda gator vidare till villakvarter inlindade i flaggspel och kantade av stora tält möblerade med långa bord, bänkar, stolar och grillar. Elandhof. En arena för gatlöpning. Nu på förmiddagen stod dock tälten tomma men riggade och redo för publikens entré. Seriöst engagemang. Ut ur kvarteret, in på en lång raka gångväg mellan häckar och buskar, vidare upp på en kanalvall längs ett stilla flytande vatten. Kanalvallen kom att bli rundans bästa sträcka. Nästa villakvarter Hoethslaan, nära halvvägs varvet. Ett gäng killar hade påbörjat arbetsdagen, stenläggning av garageuppfart. De första raderna var på plats. Första femman strax över nitton minuter, medel 3:51. Ansträngningsnivån lätt och kanske hade kroppen återhämtat sig trots allt. Hoppet tändes. 

Låg fortfarande tätt bakom Fritjof och Zach. Efter passering fem k, ut i blåst mellan hästhagar och glest bebyggda tomter. Ingen elak vind men skulle kanske bli kännbar när benen blev trötta och huvudet gnälligt. Några enstaka bybor redan ute och hejade fram löparvågen som börjat rulla in. Sex kilometer och energilangning nummer två, uppassad av Reima. Sophias kille Per stod strax bakom bordet, verbalt manade på men var inte tillåten att engagera sig i langningen. Första flaskan 20 cl Perpetuem med 90 kcal. Kapsylen av vilket jag inte hade beställt. Ropade bakåt. Fritjof likaså. En vid kurva och passering loppets andra officiella vätske- och energi-station. Vatten, svampar och diverse tilltugg. Inget stopp. Några kurvor, över en rondell och ut på rundans längsta raka, Ouderwerfslaanoch kilometer sju. Flaggspelen över gatan vajade i vinden och bortom rakans slut skymtade en väderkvarn. Gatan bred men ännu ganska folktom. Närmade oss centrum. Passerade en officiell station med vatten och svampar. Ett ölhak som strömmade techno över gatan. Åttonde kilometern, runt ett grönområde och in i Winschotens lilla centrum. Liv och rörelse från start. Nio k och snart skymtades målrakan. Avslutning första varvet. 38:56 visade varvpasseringen, ungefär femtio sekunder efter tätklungan och ett snitt för femman på 3:53. Benen kändes löpbara och pulsen jobbade knappt. Ansträngsnivån något lättare än inledningen av Comrades, supporten längs banan bättre och energiintaget planerat att bli avsevärt större. Kändes som att detta skulle bli en fin lördag i Winschoten.

Ouderwerfslaan kilometer sju

Ledarklungan  Foto: MyProtein

Andra varvet 

In i parken för andra gången och dags för första energin från Peter och Lena. Fritjof före med mig tassandes några meter bakom. Peter ropar "Fritjof", pekar på Lena som håller en flaska och ropar sedan "Patrik" och skakar på den flaska Perpetuem han själv håller i handen. Fritjof greppar Peters flaska men Peter rycker undan utan att spilla. Fritjof lyckas styra om och få sin flaska av Lena och jag får min. Även här kapsyl av så  jag ropar bakåt att lämna kapsylen på. Situationen här för att Peter ropade två namn. En löpare i farten är ingen stor tänkare, slutledning långsam.

Sveper snabbt innehållet. Genom parken, förbi djuhägnet och ut på rakan då Zach ökar en aning och skapar en lucka som skulle komma att växa allteftersom. Längre fram en kille i grönt linne med nummer 38 som börjat saka. Efter tre kilometer kommer vi ikapp 38 som visar sig vara från Brasilien. Han flåsar högljutt och vi passerar. Dags nu att sänka tempot. Lämnar långsamt lucka framåt. Brassen springer förbi, flåsandes lika ljudligt som innan. Genom villakvarteren, förbi stenläggarna och upp mot halva varvet, femton k totalt. Tillbaka i rygg på Fritjof. Femman snittas 3:56. Hästhagarna, vinden ligger fortfarande på i ansiktet men mer trivsam än störande. Känslan på topp. Livet är trevligt. Ytterligare en kilometer, Reima i sikte med gel. Loppets första, gel med protein 100 kcal. Sköljer ner med vatten från den officiella stationen strax efter langningen. Skovalet verkar helt rätt, Hokas Clifton studsar fint mot asfalten. Rondellen, Ouderwerfslaanoch-rakan sveps. Strax efter andra vattenstationen dundrar ryssen förbi. I dubbel uppsättning med en fransman och en belgare i släptåg. Fritjof lägger sig i klungan och jag hamnar i släp. Följer klungan mot målrakan och vi fångar återigen upp brassen med nummer 38. Passering 20 kilometer 1:18:15, snitt femman 3:56. Tempot fortfarande lite i överkant.

Vätska efter 20 kilometer  Foto: MyProtein

Fritjof stark genom hela loppet och slutade 6:a  Foto: MyProtein

Nummer 38  Foto: MyProtein

Tredje varvet

Ligger kvar strax bakom klungan och får min tredje flaska Perpetuem av Lena. Även denna sveps snabbt. Fyra femmor avklarade, ben och kropp verkar inställda på spring och livet sprudlar. Dock något högt i tempo i förhållande till plan. Solen tittar fram mellan molnen och temperaturen ökar en aning. Börjar koncentrera mig på att sänka farten. Hålla igen, bara lite men ändock hålla igen. Släpper klungan och låter den sakta öka avståndet. Försvinner in i min bubbla och låter benen sköta löpningen. Snart uppe i rygg på klungan igen. Sakar än en gång och håller kvar den lucka som skapas. Tre kilometer, upp mot kanalvallen hittar jag mitt tempo. Förbi stenläggarna som hunnit ungefär en tredjedel av uppfarten. Passerar femte femman, snitt 3:56. Luckan framåt växer långsamt och närmar sig hundra meter. Ensam i ett vakuum. Brassen försvann antagligen någonstans i parken strax efter varvning. Inget tungt flås inom hörhåll. Sex k och vid langingen får jag min fjärde flaska Perpetuem. Smakar fortfarande bra och inga problem att få in energin. Magen helt utan knorr och solen tittar fram alldeles sådär lagom. Officiella energistationen, rondellen, Ouderwerfslaan, andra vattenstationen, parken rundas och centrum försvinner bak ryggen utan vidare ansträngning. Då jag svänger in på varvrakan har klungan med Fritjof hunnit nästan fram till varvning några hundra meter längre fram. Fortsatte hålla mitt tempo. Passering 30k 1:57:59, sjätte femman 3:59. Finjusteringen inte helt klar men jag hade 70 kilometer kvar att hitta rätta tempot så jag kände ingen stress. Några sekunder långsammare så skulle allt bli helt rätt.

Winschoten centrum kilometer nio

Frida vid första langningsstationen  Foto: MyProtein

Fjärde varvet

Nu hade det blivit trångt i langningszonen. Loppen 10x10 kilometer och 50 kilometer var igång och löparna ännu inte utspridda längs banan. Slalomspringande mellan lunkade löpare fram mot svenska bordet. En medelålders kvinna hamnade mitt i min farled mot bordet och Peter hojtade åt henne. Fri passage och jag fick en flaska. Började dricka och insåg att jag planerat gel och vatten denna runda. Drack ur flaskan och sprang vidare. Ingen fara då energimängden var densamma. Knappt om plats på cykelvägen hela parken fram, tappade lite rytm men kom snart ut på den breda rakan efter parken. En svag förnimmelse om trötthet trillade genom kroppen. Inbillning? Redan? Bedömde ansträngningsnivån som fortfarande lätt. Inget flås, bara studsande steg över asfalten. Fixerad tankarna på annat och överlät farthållningen åt mina ben. Såpass tidigt i loppet fanns energi och kraft nog att benen kunde rulla utan alltför mycket styrning. Två kilometer, bortre änden av rakan. Ännu en olustig känsla. Höll kraften på att sina? Var inledningens härliga känsla bara en illusion skapad av önsketänkande? Höll kvar tempot, pulsen började arbeta och ett visst flås kunde skönjas. Tankarna rusade. Nästan sjuttio kilometer kvar, energitanken borde inte ens vara halvtom. Bestämde att detta bara var den första av de svackor som skulle infinna sig under dagen och fortsatte planenligt min löpning. Dock med flås. Mentalt inga problem men benen fick kämpa aningen mer för varje avbockad kilometer. Kanalvallen, garageuppfarten och halv-varvspasseringen. Sjunde femman medel 4:00. 

Livet var inte längre någon löparfest. Riktningen var en helt annan än jag hoppats och önskat. Närmade mig Reima och mer energi. Min tro, grumlad av önsketänkande, var dock fortfarande att det var den första svackan som snart skulle lämna min kropp. Reima i sikte, ny flaska och nya heja-rop från Per. Svepte snabbt i mig innehållet i hopp om att jaga väck den obekväma olustighet som infunnit sig. Tittade på klockan, tempot låg någonstans 4:15. Ökade en aning. Kroppen svarade. Pulsen ökade. Flåset ökade. Kraften verkade inte längre finnas där utan jag fick slita för att hålla farten uppe. Energin kickade in, flåset la sig en aning. Försökte hålla löpningen uppe. Låste in mig i tankarna, fokuserade framåt och på att jaga svackan på flykt. Visste dock redan här att detta inte var någon vanlig svacka men höll moralen uppe med lögner. Snubblade genom rondellen då mitt vanligtvis korta, låga steg hade blivit än lägre och rondellens stenar skuggade marken med någon centimeter. Puff, puh, uff! Solen tittade fram och värmde. Bara 65 kilometer kvar. 65 jävla kilometer. Huvudet hade börjat snea och bli grinigt. Inget bra tecken. Fokusera på femmor, rulla lugnt och fint Patrik. Sprang förbi grönområdet, genom centrum och ut på varvrakan. Helt fokuserad på löpningen. Filtrerade bort omgivningen och bara sprang. Framåt. Grinig och trött. Jag anade vad som väntade och det var ingen fin lördag i Winschoten som var listad på dagens agenda. Fyrtio kilometer 2:38:47, åttonde femman 4:06.

Langning Henrik i parken  Foto: MyProtein

Trångt ibland  Foto: MyProtein

Henrik blev 13:e i sin premiär över 100k Foto: MyProtein

Femte varvet 

Hade nu sprungit fyra varv och kraften var borta. Fyra varv och fyrtio kilometer, pass som jag under träningsperiod gjort helt utan energi med bättre känsla. Benen var varken stela eller ömma. Musklerna kändes spänstiga men helt utan kraft. Ingen fjärdring i steget. Rundade in i parken. Mindre trångt än förra varvet. "Bra Patrik!" ropade Peter och gav mig sista flaskan Perpetuem. Trodde jag, men hade i handen en flaska det stod 50k på. Tailwind! Kollade klockan, nästan 41 kilometer. Samma mängd energi, annan smak. Ingen katastrof. Den enda katastrofen var mina ben. De negativa tankarna sipprade in, den lille röda killen klängde och klättrade för att hitta plats på min axel. Scenen var på gång att sättas för ett drama men jag försökte fortfarande blunda för det uppenbara. Svepte min sportdryck och tittade framåt. Försökte hålla i, greppa farten och följa min plan. Tassade ut ur parken, energin från flaskan gjorde tankarna något mer positiva. Återigen den långa rakan upp mot två kilometer. Nu sprang jag med ständigt flås och jag fick kämpa för att ens hålla tempo 4:10. Började bli varmt, linnet genomvått. Passerade två kilometer, svängde in i första flaggspelsinvirade kvarteret. Bakom ett kravallstaket stod ett stort gäng människor och sjöng och hejade. De fick syn på mitt gula linne och skrek "Go Sweden". Våra gula färger stack ut i mängden och många var heja-ropen Sweden längs gatorna. Nu var de flesta tälten längs gatorna fulla av åskådare. Stolar uppradade med glada människor. Här och var längs banan ordande bybor egna vätske- och svampstationer och erbjöd passerande löpare förfriskningar. Vi som sprang VM var dock förbjudna att få assistans annat än vid våra egna bord och vid loppets officiella stationer. Log och vinkade till några som hejade Sweden. Glömde för en sekund mina sorgliga ben. Vände upp mot kanalvallen. Löpningen lättare längs vattnet, mot bron, över vägen. En kort paus från misären, bara rulla och njuta för en kort stund. Svängde snart av från vallen och in under flaggspel igen. Tempot nu avsevärt lägre, slet för att inte tappa helt. Passerade fem, kom på att jag glömt titta på stenläggarna och noterade snitt för femman 4:14. Kraftlös. 
Tom tank. Hade bränt den energi som jag fått i parken. Den lille röde var nu bekvämt uppkrupen på min högra axel och hånlog och min strävan framåt. Viskade i mitt öra - "Patrik du vet väl att det inte är någon idé att fortsätta. Du är körd. Lägg ner". Mer än hälften kvar. Femtiofem långa kilometer, på kraftlösa ben med en varm soljävel i nacken. Började surna till. Flåsade nu högljutt, på tomma ben stapplade jag fram mot Reima, skakade på huvudet och fick min flaska.  Både Per och Reima sa nåt men det nådde aldrig mina öron. Jag var trött, grinig och förbannad. Gåjogg. Lyckades trycka i mig sportdrycken och den fasttejpade gelen. Hoppades att detta åtminstone skulle jaga det negativa på flykt. De mörka tankarna fortsatte dock brinna. Varför skulle jag fortsätta? Släpa runt på ett vrak. Dött kött. Slöseri! Har jag inte lite ont någonstans? Hälen kanske? Nä! Drar det inte lite i högra baksidan? Nä, inte alls. Ältade anledningar att bryta och den lilla röda killen eldade på. Det som höll i riktning framåt mig var att jag trots allt fortfarande beskrev en rörelse som skulle kunna uppfattas som löpning, även om den härliga känslan var helt borta, och det uppenbara faktum att det inte fanns någon anledning att bryta loppet. Jag kunde inte ljuga, inte ens för mig själv. Jag var hel, jag hade inte ont, jag hade inga stela muskler. Det enda jag egentligen inte hade var kraften att hålla det planerade tempot. Var dock mycket oroande att var gång jag tittade på klockan så visade den ett lägre tempo än innan trots att jag ökade ansträngningen för var kilometer. Nu lät även jag som brassen från andra varvet. När slutligen varvrakan kom inom synhåll var jag såpass tom att jag stapplade fram. Äntligen! Hälften klart. Varken negativ eller positiv i tanken. Bara tom, likgiltig. 50 kilometer, 3:22:16. Snittet femman föll till 4:30.

Sophia på språng  Foto: Peter Fredricson

Calcaterra, taxicahufför från Rom och bronsmedaljör  Foto: MyProtein

Ryske löparen Larkin slutade fyra

Sjätte varvet

Löpare rusade förbi. Energi. Energi. Jag behövde energi. Motorn var avslagen och kroppen hade knappt styrfart. Äntligen. Fick syn på Peter och Lena. Peter hade nävarna fulla med saker. "Vad vill du ha?" Jag var helt tom, visst inte vad jag skulle svara och tog allt. Snickers, banan, två gel, energidryck och två saltpiller. Stor kapsel salt. Har svårt att svälja vilket jag sa till Peter. Fyllde dock munnen med vätska och försökte lura ner ett piller. Det försvann. Lunkade vidare med nävarna fulla. Stoppade i mig Snickers. Banan försvann ner. Vandrade nu längs parkens gångbana och trixade i mig en gel. Sköljde ner med vätska. Sparade en gel och det mesta av sportdrycken. Återupptog löpningen som stannade vid jogg. Ett försök att öka under 5:00 men flåset skenade, kändes som att lungorna skulle slungas ur kroppen. Föll tillbaka till jogg då pulsen sa ifrån. Pressade upp tempot en aning utan att titta på klockan, siktade på bortre änden av rakan, passering 2k. Flåsade tungt, saktade en aning och vände in mot villakvarter nummer ett. "Go Sweden", ropen lika ljudliga även detta varv. Hade inte energi ens att titta upp. Lunkade mellan villorna ut på gångbanan upp mot tre kilometer. Tempot var nu mycket lågt. Hörde snabba steg bakom. En klunga svepte förbi med två gula linnen. Linus och Henrik, fin fart och de såg starka ut. Hejade och manade på. Stapplade. Försökte öppna den andra gelen men lyckades inte. Tålamodet litet, slet upp med tänderna. Tryckte i mig innehållet, svepte sportdrycken och siktade framåt. Lyckades fortfarande hålla strax över 5:00 men kraften sinade i benen igen trots påfyllningen av energi. Kom upp på kanalvallen och för en kort stund blåste misären bort. Jag kunde bara vara. Drömma mig bort. Dock snart tillbaks i mitt lilla helvete. Såg uppfarten under stenläggning men arbetarna var nu borta. Över hälften av stenarna på plats. Siktade på skylten halvvägs varv. Snitt 5:12. Sorgligt. 
Tappade ännu mer fart och lunken övergick i snubblande gång. Tankarna ytterst negativa. Jag var ett värdelöst vrak. Misär i löparskor. Socker. Energi. Jag var helt kraftlös men lyckades trilla igång lite jogg när langningsgatan äntligen dök upp. Gick. Lunkade. Gick. Lunkade fram till Reima. Skakade på huvudet och sa att detta blir evigheternas dag. Sportdrycken slank ner. Stannade till vid den officiella stationen och tryckte i mig två bananer. Huvudet var varmt. Huvudet var gnälligt. Huvudet var snurrigt. Benen var kraftlösa. Jag  var vek. Förbannade kropp. Gick gatan ner och tuggade banan. Satte fart igen och kom knappt under 6:00. Brasse-flås igen. Struntade i allt och bara stirrade framåt. Snart framme. Vattenstation. Svamp att kyla ner skallen. Skönt! Nästa fokus, runda grönområdet. Framme och nästa fokus centrum. Nådde centrum och kände en lätt klapp på axeln. Kajsa trippade förbi. Såg lätt ut. Kanske blir en bra svenskdag i Holland? Startrakan. Varvning. Varenda liten delsträcka var nu en evighet. 60 kilometer 4:19:04. Snitt femman 6:12. Tempot föll tungt och ansträngningen kännbart större för vart varv. Fortsatt förfall med varv på över timmen och mot totaltid nio timmar. Det skulle hinna bli mörkt innan målgång. 

Linus lyckades bli stucken i munnen en geting  Foto: MyProtein

Kajsa inne för varvning

Sjunde varvet

Ansträngande att lyfta foten över trottoarkanten i svängen in mot parken. Några hundra meter och nytt bränsle. Det skulle gå. Gel och vatten enligt schemat. Peter stod och viftade med en flaska och en gel. 70k stod det på flaskan. Mina tankar följde inte alls mönstret. 70? Nu, nä! Peter sa att Lena stod längre fram och att jag skulle tala om för henne vad jag ville ha. Joggade vidare. Vad vill jag ha? Blev stressad. Tänka. Tänka. Stress. Kunde inte tänka. Vad vill jag ha? Tomt. Kom fram till Lena och hon frågade vad jag ville ha. "Banan" var de enda ljud som trillade ut. Enda ordet jag kunde. Stressen la sig och jag kunde koncentrera mig på min gel. Slet upp den och tömde den raskt tillsammans med sportdrycken. Låste in mig i en bubbla och snubblade framåt. En kurva. En raka. Tre kilometer, det långsamma blev än långsammare. Gult i ögonvrån. Jonas susade förbi. Oerhört fokuserad och han märkte antagligen inte min närvaro. Försvann snabbt neråt gångbanan. Kom ut på kanalvallen och kände en viss lättnad som snart försvann. Fyra kilometer och tom tank. Energin brann snabbt i min kropp trots att jag knappt  joggade fram. Flåset var dock ljudligt trots det låga tempot. Snubblade över i gång. Varvade gång och lunk fram till halv-varv. Medel 5.52. Fick ny energi av Reima. Insåg att det borde inte kunna bli värre nu,  åtminstone aningen positivt. Varm igen. Huvudet kändes stort och klumpigt. Jag var grinig. Fan, djävlar och helvete. Fler svordomar kunde jag inte med de gick runt runt och ville inte sluta snurra. Grinigt surande med svordomarna virvlande tyst kom jag ändå framåt. Ännu en varvning. Bara trettio kilometer kvar. 70k 5:15:07, snitt sista fem 5:21. 

Stina med stabila steg genom parken  Foto: MyProtein

Svenska staben  Foto: MyProtein

Åttonde varvet

Ännu en gång vid Peter och Lena. Fick min banan och en flaska TailWind med en påse jelly-beans fasttejpad. Socker. Energi. Lycka och bränsle för ytterligare några kilometer. Vi går för guld ropade Peter. Hörde knappt. Lunkade ner i tempo. Kröp tillbaka in i mörkret. Åt upp bananen men sparade sportdrycken till lite senare. Min röde vän viskade lömskt. "Hoppa av. Hoppa så du slipper medalj. Du förtjänar ingen belöning för detta fiasko." Jag hade fått en anledning att bryta men samtidigt visste jag att det inte är tillåtet att bryta eller ge upp så länge kroppen sitter ihop. Anledningen var inte anledning. Skrattade trött åt det tama försöket att fly mitt elände. Pjosk! Nästan framme så nu var det bara att gnugga på. Bocka av de sista tjugonio kilometrarna. Passerade den platta igelkotten på väg ut ur parken. Fanns ju de som hade det betydligt sämre än jag trots min sorgliga självömkan och min menlösa kropp. Fritjof dundrade förbi. Gult och blått, vilka härliga färger. Skrek uppmuntrande, stapplade vidare och gjorde upp en plan för mina jelly-beans. Först dricka efter två komma fem och sedan några bönor varannan kilometer. Två k, dricka, tre k och var tvungen att sänka till nästan-gång-fart. Kanalvallen och benen rullade igång. Fyra kilometer. Garageuppfarten där nu alla stenrader var utlagda och finliret påbörjat. Halva varvet, 5:26 per kilometer. Stoppade några jelly-beans i munnen i hopp om en ljusning. Kändes som att jag inte ens skulle hinna i mål innan loppet var slut. När slutligen Reimas figur kom inom synhåll hände något. Kändes det inte lite lättare? Gel och sportdryck. Vidare utan att stanna till. På något vis blev plötsligt tillvaron något mer ljus. Livet kändes enklare. Kunde öka en aning, inte mycket men det var en tempohöjning. Vad hände? Joggade vidare och funderade. Plötsligt springer Stina förbi. Heja Stina! Kör! Solen gick upp, det såg ju bra ut för Sverige. Tröttnade lite. Stirrade ner i asfalten. Tittade upp. Stina borta. Varvning. 80 kilometer och nu såg jag målgång igen. Skulle nu bara passera ännu en gång innan jag fick avsluta men en målgång. 6:06:42 och snittet för sextonde femman under fem, 4:52. Var ungefär ett varv efter min målsättning men insåg samtidigt att den för dagen hade varit helt orealistisk att ens sträva efter.

Platt igelkott kilometer ett  Foto: alamy

Banan, livets elixir  Foto: MyProtein

Ovärdelig energi  Foto: MyProtein

Nionde varvet

Kände mig stark igen. Inte fysiskt men väl mentalt. Att mana på kroppen att springa var lätt även om benen inte satte någon imponerande fart men jag kom framåt. Fick ännu en flaska. Den näst sista från första stationen. Jag skulle klara detta. Jag skulle gå i mål. Med ens var livet i Holland ganska trevligt. Benen var inte stela vilket var lite konstigt. Antagligen på grund av mitt högst ödmjuka tempo genom Winschoten. Dock lika kraftlösa som innan. Stina sprang förbi igen och försvann mellan träden. Hon var koncentrerad men såg stark ut. Heja Sverige! Fick senare höra att nöden hade krävt ett besök i skogen. Det enda som bekymrade mig nu var Henrik och Linus. De borde varva mig snart. Rullade vidare, åt jelly-beans med jämna mellanrum och räknade femhundra-meters-intervaller. Nådde halva och tittade bakåt. Inga gula linnen. Skulle dom under sju borde dom komma snart. Snitt 4:55. Ännu en femma under fem. Lyckats klättra upp ur gropen och var på väg mot mål, dock med en varvning mellan men jag var på väg mot mål. Langningsrakan, fick syn på Reima som gav mig en flaska. Jag kommer tillbaka, sa jag leende. Glad och sorgligt långsam. Trots allt en ganska härlig kombination. Åtminstone i det läget. Korkade upp sportdrycken. Henrik susade fram över asfalten. Yes! Go Sweden! Kör Henrik! Härligt. Denna lördag kändes riktigt bra igen. Ouderwerfslaanoch, väderkvarnen, grönområdet, centrum och till sist närmade jag mig sista varvningen. Nittio kilomter 6:57:08 och tappat snittet till 5:08.

Jonas mot guld  Foto: MyProtein

Silvermedaljör Cuevas  Foto: MyProtein

Tionde varvet 

Parken en sista gång. Langning en ny flaska som inte var min. Jonas tog guld och det blev lag-guld fick jag information om. Vilken dag. Brydde mig inte längre om tempo, nu återstod bara ett varv njutning. Inte för att jag gjort ett bra lopp utan för att jag visste att jag skulle komma i mål och det faktum att de andra i laget presterat så fantastiskt bra. Bra koll på banan och den lockade med ännu ett varv. Ett sista varv. Satte fart på maskineriet och försvann ut ur parken. Hamnade i en bubbla, ingen mörk och tråkig utan i en lättsam och trevlig version. Märkte knappt omgivning, var mest som ett surrande brus utanför bubblan. Tror jag log hela vägen runt. Garageuppfarten en sista gång. Den var klar, åtminstone vad jag kunde se. Reima stod på samma plats han stått hela dagen och langade min sista flaska. Skål! Tappade lite fart men lät benen rulla i egen takt under flaggorna på Ouderwerfslaanoch. Nu hade min höfter blivit en aning stela. Konstigt annars men i övrigt inga ömmande muskler. Ökade farten. Lite till och jag rusade fram. Genom centrum ut på målrakan och jag lät benen hållas hela vägen i mål. 7:48:29. En katastrofalt dålig tid men det spelade ingen roll. Jag var lycklig. Glad för mina lagkamraters skull.

Varenda cell i min kropp sjöng och dansade. Virvlade runt i glädjeskutt. Själv satte jag mig på en stol. Fick en filt över axlarna och  blundade - "Jag är i mål". Dagen hade ännu inte övergått i kväll och jag var i mål. Lättnad.

Jag hade besegrat mig själv och förlorat. Mitt första lopp över 100k landsväg avklarat. Naggad och stött. Besviken över att jag nyss avslutat ett lopp med etiketten - "Mitt sämsta lopp någonsin" men samtidigt överlycklig. Jag gladdes över den stora prestation som svenska laget gjort. Jonas som vunnit både VM- och EM-guld och Sverige som på herrsidan nyss blivit bästa nation i världen på 100k. Kajsa vann VM-silver och EM-guld samtidigt som tjejlaget var världens näst bästa lag och bäst i Europa. Molnen hopades för ett blå-gult medaljregn.

En nybliven Europamästarinna och VM-silvermedaljör  Foto: Peter Fredricson

En gulblå världs- och Europamästare anländer målet  Foto: Bryon Powell

Placering (VM/EM)

(2/1)   Damer lag

(2/1)   Kajsa Berg             7:20:48

(7/5)   Stina  Svensson    7:38:15

(12/9) Frida Södermark  7:52:05

(-/-)     Sophia Sundberg  4:39:47 (foten trasig vid 60k) 

(1/1)      Herrar lag

(1/1)      Jonas Buud           6:22:44

(6/6)      Fritjof Fagerlund   6:42:51
(13/12)  Henrik Jannborg  6:54:05

(53/41)  Linus Holmsäter   7:32:42

Prisceremonin

Sen lunch och blå-gul eufori. Jonas och Kajsa späckat schema med dopingtest och intervjuer. Mästarna från Sverige i ett mästerskap där Europa stod starkt. I herrarnas resultatlista återfanns Tasuya Itagaki, Japan som första icke-europé på plats 11. Bland damerna sprängde amerikanskorna in sig bland de europeiska namnen.

Aptiten frånvarande men energibehovet stort gjorde lunchen en utdragen historia. Den kalla holländska ölen rann dock obehindart i strupen. Klockan närmade sig nio och vi bytte lokal. Prisutdelning. Stolar långt fram, nära scenen. Strax efter att inledningstalet påbörjats rusade den ryska huvudcoachen in vråladendes och skällde på de ryska löparna. Majoriteten ryssar såg obekvämt generade ut, någon suckade tröttsamt och några få skällde tillbaks. Vad händer? Viftandes mot utgången skäller coachen högljutt vidare. Verka vilja att alla ryssarna ska gå ut. Efter några minuter kliver två stadiga herrar fram och eskorterar ut den högljudde.

Inledningstalet förtsätter och åtföljs av första medaljutdelningen, VM herrar och överst kliver Jonas Buud och tar emot sin efterlängtade guldmedalj. Efter fyra silver var det dags för ett guld. Därefter följer VM damer, Kajsa upp på silverplats och utökade sin samling silver. Sverige representerat på samtliga podium i huvudklasserna. De gulblå medaljerna många och blänkande där silvret glimrade minst. Samtliga klasser herrar av ädlaste valör och damerna betvingar Europa men fick ödmjukt buga inför amerikanskorna. Den svenska hymnen ljöd fyra gånger för Jonas och hans lag samt två gånger för Kajsa med lag. Fyra av sex möjliga guld till Sverige. Ett mästerskap draperat i gult och blått. Den turkiske löparen på stolen bredvid tyckte att det var tur att Sveriges nationalsång var såpass kort annars hade vi fått stanna hela natten.

Reima och Lena på prisceremonin

Ryska coachen skäller på sina löpare

VM-guld till Jonas

VM-silver till Kajsa

Guld lag-VM

EM-guld till Jonas

EM-guld till Kajsa

Guld lag-EM

Guld lag-EM

Historien med den ryske coachen hade tagit sin början tidigare under dagen då Larkin en av de ryska löparna kom till start i gröna kortbyxor och vitt linne istället för i den ryska dräkten. Någon timme in i loppet gick ryske coachen och satte sig på en parkbänk, drack öl och somnade. Efter loppet hängde han i baren tillsammans med lokala öldrickare för att slutligen storma in skrikandes på prisutdelningen.

Reglerna gällande lagtävlingen kräver att samtliga löpare är enhetligt klädda vilket Larkin brutit mot. Ryssland blev därmed diskade och missade brons i lag-VM samt lag-EM. Larkin hade även trotsat förra året i Doha varvid även då ryssarna missat medalj.

Efter loppet

Vad hände egentligen?  Vad hände efter 35 kilometer? Vart tog energin och kraften vägen? Fyra veckor mängd, vila och fyra veckor specifik träning. Jag hade knåpat ihop en bra träningsplan om två block där andra blocket vid planeringen anpassats till det lättare då utkastet kändes alltför tufft. Koll på läget. Under kontroll.

Lätt förkylning innan mängdblocket, men ingenting som störde den kommande träningen. Träningen innan och i Chamonix flöt fint och ultraintervallerna veckan efter kändes väldigt kontrollerat. Löpningen sista veckan av blocket på plats i Livigno, även den enligt plan med bra känsla. Att Swiss Alpine skulle bli tufft fanns med som möjligt scenario.

Under viloveckans inledning var kroppen sliten men inte mer än planerat. Jobbade helg. En viss trötthet fanns fortfarande första planerade veckan med specific träning och jag lättade både på mängd och kvalitet. Väldigt mycket att göra på jobbet, flera sena kvällar och korta nätter. Andra veckan med specific löpning startade med ett nyckelpass om 20 kilometer tempo vilket kändes oförskämt lätt. Passen under veckan flöt fint fysiskt men mentalt var det tyngre. Dålig diciplin vad gäller sömn. Några väldigt korta nätter. Framåt slutet av veckan var både ben och huvud slitna. Långpasset lördag med mental kollaps halvvägs och fysisk krasch strax därefter. En kamp att avsluta passet. Tredje veckan tung både fysiskt och mentalt men jag genomförde passen mer eller mindre enligt plan. Strök dock ett återhämtningspass och ett kortare tempopass. På flyget till Geneve stramade hamstring som av träningsvärk efter lopp. Vilodag innan långpasset men jag piggnade inte riktigt till och beslöt därför att inte pressa alls utan bara springa fyra timmar. Passet inte lätt trots det låga tempot, värmen var dock påtaglig hela passset. Sista träningsveckan fick jag kämpa för att hålla ihop. Segt att komma iväg och segt att inkassera kilometrarna. Enda passet som kändes ok var distansen 30 kilometer.

Första återhämtningsveckan, tanken var en stilla vecka med några kortare distans- och tempopass. Inget av distans- eller tempopassen blev av då jag blev snuvig och förkyld av enbart lugna joggpass. Snuvan var närvarande nästan hela veckan och vissa dagar var jag hängig. Även andra veckan innehöll snuva. Försvann dock mot slutet av veckan när det närmade sig tävlingsdags.

Loppet kändes bra de första två timmarna sedan var jag som beskrivet ovan helt dränerad på kraft. Musklerna hade konsumerat all energi i rekordfart och lämnat mig tom. Mina tankar på kvällen efter kretsade runt - "Är jag inte bättre än så här?" och "Borde jag sprungit?". Första frågan, jag gjorde i maj ett betydligt bättre lopp trots att jag då inte var i toppslag och på betydligt lägre energiintag i gassande sol. Men jag var då utvilad och mentalt redo.

De två efterföljande veckorna var säsongsvila och i stort sett träningsfria. Tredje veckan några lugna joggpass och två korta tempopass på band. I början av fjärde veckan var jag oerhört trött. Sov men blev inte piggare. Skippade löpning fram till torsdag då jag återigen snörade skorna och gav mig ut på ett mycket segt distanspass. Hela skrället muttrade och fungerade illa. Planerade ändå in ett lugnt långpass på lördag. Frankfurt, White Rose ultra och Florens fanns fortfarande i sikte. Inledningen av långpasset enkelt. Löpningen blev dock snart tyngre och tempot långsammare. Efter 10 kilometer började musklerna strama lätt. Efter 20 kilometer strama på ett obekvämt sätt och ömma som av träningsvärk. Bara minuter senare fick jag samma känsla som i Winschoten, dränerad på kraft. Energilös och stapplig. Transporten tillbaka var en blandning av gång och lunk varvat med pausvila. Dagarna efter som ett sömnigt töcken. Jag sov länge varje natt, 10-12 timmar, men jag blev inte piggare. Nu hade det gått nästan fem veckor efter loppet och jag ville komma igång med löpningen igen. Jag ville till Florens. Träningsvärken släppte i mitten av veckan.  Testade fem kilometer på bandet. Kändes konstigt. Dagen efter tio kilometer. Träningsvärk efter 5k som blev mer påtaglig för var kilometer. Återigen blev jag väldigt trött och sov nästan hela helgen.

De kommande veckorna gjorde jag ytterligare några få korta pass. Oavsett tempo infann sig träninsgvärk i hamstring som varade i flera dagar och jag blev väldigt trött på ett sömnigt sätt. Helgen Frankfurt maraton, sex veckor efter Winschoten, lunkade jag korta pass (4-7 kilometer) varje dag i tempo mellan 5:00 och 6:30. Träningsvärken efteråt satt i en vecka. Frankfurt maraton blev en upplevelse från sidan av banan langandes energi till kämpande kollegor.

Sjunde veckan löpvila och test, White Rose Ultra 30 miles. Antagligen en väldigt dum idé men jag ville veta status. Florens var redan skrotat sedan veckor tillbaks men White Rose ville jag testa. Lugnt. Stilla. Fick de svaren jag trodde jag skulle få. Träningsvärk efter tio kilometer och kraftlös från tjugo kilometer och framåt. Varvade gång med lunk andra halvan.

Veckor innan Frankfurt började fundera och frågade runt bland bekanta angående symptomen jag upplevde. Ganska snart insåg jag att det är möjligt att bli skadad utan att det gör ont någonstans. Överträning. Några av symptomen ihållande träningsvärk och trötthet. Bläddrade bakåt i träningsdagboken, läste anteckningar jag gjort från innan och efter loppet. Vad jag hittade var att jag slarvat oerhört med sömnen de sista veckorna av det specifika blocket och inte varit tillräckligt lyhörd på signalerna från kroppen. De avslutande veckorna var jag väldigt  sliten och trött men under en tyngre träningsperiod bör man ju bli just trött och sliten. Jag hade inte ont, jag var bara trött men uppenbarligen alltför trött vilket visade sig när jag lättade på träningen. Jag blev sjuk. Samma sak hände mig i vintras då jag hade tränat mycket i Kenya. När jag därefter påbörjade vilan blev jag sjuk i feber flera gånger om. Denna gången blev jag bara förkyld och inte såpass att jag inte kunde åka med till Holland. Men såpass att jag aldrig hann återhämta mig från träningen. I och med att förkylningen lättade dagarna innan loppet och det faktum att träningan var avklarad trodde jag i min enfald att jag skulle kunna prestera. Jag var ju hel och jag hoppades. I det läget hade jag redan gått över gränsen men var inte ännu ej helt körd i botten. Hundra kilometer i den form jag var då var ingen god idé. Men jag hade ju inte ont någonstans. Nu åtta veckor efteråt är jag fortfarande inte återhämtad. Efter Comrades var jag tillbaka i träning två veckor efter.

Vad jag lärt från detta? Bör bli betydligt mer nogrann med vilan och återhämtningen. Sovdagbok att komplettera träningsdagboken med. Jag tror inte träningen inför Winschoten var omöjlig mändmässigt om jag bara vilat tillräckligt. Tänkte nu försöka applicera mina lärdomar inför kommande äventyr. Vara aningen mer lyhörd.

Notis friidrott.se innan loppet

Notis friidrott.se efter loppet