Hundra brutala kilometer

Det skulle bli en tidig morgon, frukost planerad till 05:10 söndag morgon. På tekniska mötet några timmar tidigare hade stämningen varit uppsluppen och avslappnad. Tror ingen riktigt var införstådd vad morgondagens arena skulle erbjuda, trots en uppdaterad banbeskrivning med ord som sanddyner, kamelgräs och Gobi soft. En prolog om två kilometer följt av två varv på en runda om 48k och avslutningsvis epilog om två kilometer tillbaka. Tretton vätskestationer per varv. Arrangören bad löpare som siktade på sub-sju timmar att räcka upp en hand. Inga händer. Flera var dock enade om att sju timmar och trettio minuter vore en fin tid. Då jag för fem dagar sedan avslutade en period med ganska stor volym och ännu inte riktigt påbörjat träning med fart och fartuthållighet var den ambition jag packat med till Gobi kanske inte helt i toppklass. Förhoppningsvis fanns dock distansuthålligheten och styrkan kvar från i somras. Givet banbeskrivning "It is categorized as trail race but almost flat on the gravel and sand road" borde ett snitt runt trettio sekunder under fem vara högst görbart. Detta var innan den uppdaterade beskrivningen av banan. I mitt huvud snurrade nu en uppdaterad tid på över åtta timmar. Snitta strax under fem per k.

Prolog 2k följt av två varv om 47k och avslutande epilog 2k

Kläder framlagda - shorts, ljusblå kortärmad, tåstrumpor, vägskor, keps och löpväst. Inga gaiters, sand i skorna kan hällas ur om det blir för trångt åt tårna. Klockan laddad. Salt-tabletter och toapapper i zippåse från Arlanda. Vätskan blandad och överlämnad till arrangören samt energin planerad. Enligt prognos skulle vädret inte ställa till några bekymmer men en ökensol kan säkert bli varm så alla flaskor fyllda med electrolyter. Räknade med en extra flaska med en dryg mils mellanrum - 12k, 23,5k, 34k, 64k, 75k och 86k. Den energi jag tänkte bära med bestod av två flaskor sportdryck 250 kcal i vardera och sex gel. Electrolyter i både dryck och gel. 200-250 kcal per timme plus hundra per timme om det skulle behövas i de egna flaskorna vid stationerna. Dropbag vid femtio, ytterligare en laddning energi att stoppa i västen vid varvning. Arrangören skulle tillhandahålla vatten och någon form av energi.

Kläderna för ökenloppet redo

Klockan ringde 05:10. Inte tänkt äta frukost, endast dricka energi och tugga något lätt för att förhoppningsvis slippa toabesök längs vägen. Bussen till starten beräknad till 5:40. Gick ner till frukost och hälsade på morgontrötta ökenlöpare. Kroppen rörde sig men hjärnan var fortfarande lätt dimmig. Bussen gick nästan som utsatt dock var tiden för start flyttad tio minuter till 07:40 på grund CCTV som skulle visa loppet nationellt. Blått och rött ljus studsade mellan väggarna vid hotellet när vi rullade. Kortegens  poliseskort var på plats. Lätt slummer och snart framme.
Starten och tillika målet var ett inhägnat område mitt i ingenstans vid sidan av landsvägen. Löpartält, masssgetält, VIP lounge för inbjudna dignitärer, baracker för TV-produktion, podium med stora Ford-monster och tre små hus med fyra toaletter vardera. Endast en av tolv toaletter upplåst. Löpare irrade lätt förvirrat omkring och letade alternativ till den sista tömningen. En musikgrupp övade i mörkret med trummor och cymbaler inför starten. Genom startens portal kunde man se banan försvinna in i något som liknade en sandklädd oändlighet. Ljuset kom. Några huttrade i morgonkylan. Många vankade av och an. Minutrarna kröp närmre start och klungan vid startlinjen växte. I främsta ledet stod några kineser, Giorgio Calcaterra och två kenyaner. Övriga rättade in sig strax bakom. En av spanjorerna skulle visst öppna i 3:50. En snabb start på gång. Avlappnad utan nervositet. Funderandet och tankarna slutade redan efter gårdagens möte när jag förstod att banan inte alls skulle vara snabb utan högst växlande, vilket passade min status långt bättre. Jag skulle i mål. Jag skulle bli trött, riktigt trött och inte "bara ta mig runt" som årets tidigare lopp.

Fortfarande mörkt när vi anlände till starten

Orkestern övade inför start

Oändlighetens hav

Daniel Weston, koordinator Tao och Zach Bitter. Foto: LOC of the Changan Ford Gobi 100k

Morgonen var kylig i Gobi

Solen gick upp och starten närmade sig. Foto: LOC of the Changan Ford Gobi 100k

Inte direkt trångt i startledet

 
Starten gick. Löpare spreds snart över sanden likt en skenande buffelhjord utan mål. Ingen verkade riktigt veta var banan gick. Hamnade i dammet bak en bil med stort kameraöga på taket. Den fem meter breda banan markerades av två blå plasttunnor Ford-reklam. Vi rättade snart in oss mellan tunnorna. Gropigt. Ojämnt. Mjukt och stiglöst. Dammigt. Helikoptern med filmarna sniffade lågt och vävde in oss i ett moln av uppiskad sand. Ganska snart bröts en liten klunga loss från massan, tio tolv löpare, kanske fler. Anförda av kenyanerna. Höll mig strax bakom Zach Bitter från USA som jag delat rum med. Tempo runt fyra, kanske lite snabbt men ok för en stund. Lät benen rulla på. Känslan var varken lätt eller ansträngd, som ett träningspass distans under en lättare träningsvecka. Banan följde en samling hjulspår i mjuk sand. Att kalla det väg vore dock stor överdrift. Vissa löpare sprang längs hjulspåren andra mellan tunnorna. Vid tunnorna något fastare men mer ojämnt medans mjukt och relativt plant i spåren. Snart uppe vid rundans början, första stationen två kilometer och senare halvvägs. Torr i munnen från dammet, sippade från flaskan på bröstet. Helikoptern nu något längre fram då den följde topplöparna. 

Starten. Foto: LOC of the Changan Ford Gobi 100k

Ena kenyanen gick direkt upp i täten. Foto: LOC of the Changan Ford Gobi 100k

Avsnitt från den mer lättsprugna delen av banan - Gobi hard

Redan passerat några av de olika typer underlag vilka vi fick beskrivna dagen innan under det tekniska möte. Gobi hard - packat och väl löpbart. Gobi soft - varken hårt eller mjukt, småsten och grus där skorna bara grävde lätt. Slutligen sand som kom i former från dammigt puder till mjuk sandlåda.

Prologen avklarad och dags att ge sig ut i det oändliga sandhavet. Zach plockade en flaska från supportstationen och jag joggade förbi. Hamnade snart i ett vakuum där närmaste löpare var en bit framför, en italienare. Tempot något högre än vad jag tänkt och höll mig sansad. Små böljande kullar av sand och torra buskar klädde landskapet. Sikten milsvid och oavsett riktning skulle det bli en lång väg till omväxling. Temperaturen härligt sval, benen aningen ivriga utan att kännas direkt lätta, kroppen under kontroll så jag slappnade av och lät automatiken rulla över sanden. Tittade på bergen i fjärran. Snöklädda toppar som stack upp bortom öknen i stark kontrast till sanden. Karghet i vardera änden av skalan. En fin ökendag i antågande. Enligt arrangörens förhandsinformation var den förväntade temperaturskalan någonstan fjorton till tjugoen grader. Antagligen i den högre delen av intervallet och troligen någon grad därtill då mina dagar på plats varit svenskt sommarsköna. Starten hade visat fjorton grader strax efter sju. Plötsligt hade jag en löpare alldels nära, av asiatiskt ursprung med blicken flackade ideligen bakåt och mycket andfådd redan efter fyra kilometer. Någon som inlett aningen för snabbt. En kilometer senare ännu en löpare som tappade fart. Två stackare som skulle få en lång väg oavsett om valet föll på ett eller två varv.
Kände ingen av deltagarna i loppet sedean innan men jag visste att samtliga var duktiga ultralöpare. Joggade i makligt tempo och inväntade första ompassering. Kom ingen. Underlaget var ganska mjukt men fullt löpbart. Sanden övergick i lite hårdare underlag och banan krökte lätt vänster upp mot en högre nivå. Skönt med fastare underlag. I ett långsamt böljande landskap av sterila sandformationer verkade livet stå stilla. De enda tecknen på rörelse var små ödlor som tycktes balansera på tå och kvickt rusa iväg vid annalkande löparfötter. Tomrum. Tyst. Himlen disig och lätt grå. Buskar. Sand. Grus. En ny arena. Sprungit över berg, genom skogar, i snö och på vägar innan men aldrig på ökensand. Inspirerad och nyfiken vad detta landskap skulle erbjuda dagen. 

Lätt böljande med Gobi hard

En sträcka med fast underlag, småstenigt. Framåt en vid båge höger som vek vänster mot en höjd. Såg löpare framför som jag långsamt närmade mig. Höll mig dock längs tunnorna och fick en något längre väg än bågens tänkta stränglinje. Skymtade en funktionär på toppen av en liten sandkulle. Pratandes i kom-radio. Passerade och fick syn på tredje vätskestationen och enligt min planering första extraflaskan. Kom fram och där stod en funktionär med en flaska etikett nummer 1018. Greppade flaskan och joggade förbi. En löpare strax framför och asvståndet krympte. 

Platt med Gobi hard

Landskapets karakär sträckte sig från grusigt, lätt böljande till sandig lätt böljande. Tanken var helt tom och kroppen gick på auto. Snart passerat ännu en vätskestation och nästan ikapp en av spanjorerna. Vid tjugo k sprang jag rakt igenom stationen och var jämsides. Vidare upp på en höjd, målgång för korta loppet. Nittio grader, utför och ner i vad som liknade en jättelik sandlåda med sanddyner så långt blicken kunde nå. Skymtade helikoptern längre fram svepte likt en fluga över sandhavet. Täten långt framför. Bytte några ord på engelska blandat med spanska. Stapplande och fåordigt. Spanjorens engelska i samma nivå som min spanska. Joggade jämsides genom sanden.Vänsterskon läckte. Blev trängre. Skulle jag haft damasker? Antagligen inte hjälpt i den fina sanden. Även min medlöpare utan. Här och var stod funktionärer på sanddynornas toppar. Utan möjlighet till skydd eller skugga. En stol och en kom-radio. De skulle antagligen få lika tufft som vi löpare under dagen. Maxtiden var satt till fjorton timmar. Klockan strax innan tio och solens strålar kittlade redan av värme. Sanden var mycket mjuk och dammade lätt. Sandynerna sträckte sig aldrig mer än fem sex meter upp i skyn men sög ändå kraft ut benen då uppfarten var mjuk. Gång uppför, rusa utför. Kilometrarna tickade, långsam jogg. Benen fortfarande lätta när vi kom ut på fastare underlag. Fint damm som yrde vid var steg. Spanjoren ökade en aning, blev lucka framåt. Passerade en mycket trött lokal löpare, gåendes med kutande rygg. Gobi började märka sina offer. Vaknade upp ur den mentala slummer som lagt sig över mitt sinne när marken återigen blev mjuk. Var nästan ikapp spanjoren och avståndet kortades ytterligare i det mjuka böljande landskapet. Låga kullar av sand, torra buskage och gassande sol.

Tätklungan första varvet med de två kenyanerna

Kände mig inte trött. Benen hyfsat lätta. Fortfarande fyllda med kraft och utan stelhet. Skorna var fylla med sand, temperaturen hade stigit märkbart under första varvet men kroppen kändes fin. Negativa tankar hade dock fladdrat förbi. Flera gånger. Ett tecken på trötthet men jag kände mig inte trött.  På något sätt tärdes ändå det mentala. Vätskan väl skött. Bara jag kommer halvvägs blir det lättare hade jag använt för att jaga bort den lille röde med. Kommer jag bara till varvningen kan jag hitta på någon anledning av kliva av, var ett annat vapen mot det negativa. Kan tyckas korkat men det är oftast inte svårt att lura sig själv. Lura sig själv att jogga vidare. Fastän jag vet att jag aldrig kommer kliva av ett lopp, som inte är ren träning, så länge kroppen är fysiskt hel. Tankarna om att kliva av var en väg ut ur svackan, en mental lättnad. Oroande att jag fått mentala svackor redan innan varvning och utan att jag kände mig trött.

Passerade en reservoar. Finlöpning på grusväg, förbi en vätskestation och brant utförlöpa in bland sand och buskage. Sällskap med spanjoren igen och vi kunde skönja ytterligare en löpare. En löpare som verkade saka i det mjuka landskapet. Anslöt snart till en italienare som andades tungt. Hamnade snart först i gruppen. Gobi hard och stegen kändes lätta. De två andra halkade efter och ljudet från deras steg tystnade. Lätt uppför mot varvningen. Stannade till vid tältet för att fylla på med gel och nya flaskor energidryck. Italienaren passerade. Spanjoren passerade. Flaskorna svåra att få ner i fickorna på västen. Började jogga sakta medan jag försökte trycka ner dom. Ville inte förlora alltför mycket tid. Första varvet tio minuter långsammare än planerat.   

Upp mot varvning och påfyllning av energi

Strax framför italienaren och spanjoren

 
Från skönt joggbart underlag direkt över till mjuk sand. Andra varvet påbörjat. Spanjoren och italienaren var redan långt bort och tycktes anslutit. Mitt tempo lägre än första varvet. Mer snubblande. Avsevärt mycket varmare än vid start. Lunch. Solen klättrat högst upp på himlavalvet. Svettades knappt trots värmen. Som att vätskan dunstade från kroppen och sögs upp av den torra luften. Ingen vind. De två långa mjuka partierna som väntade senare skulle bli tuffa. Kände mig plötsligt fysiskt sliten. Bara kilometer efter varvningen. Tittade upp. Såg helikoptern långt bortom kullarna som avslutade varvets första del och de två löparna som nyss passerat som prickar i sanden.

Ut ur första mjuka delen och upp på platån med fastare underlag. Mitt ute i detta ingenstans stod tre cyklister och fotade med sina mobiler. Vilse eller var civilisationen nära, dold av sanden? Stationerna passerades en efter en. Mina flaskor var en station ur synk och låg en station senare än planerat. Aningen misströstande innan jag insåg detta men på intet sätt förkrossande. Med slitet huvud önskar man dock att alla planer faller in. Ha vetskapen om vad som väntar. Inget som kan ge grogrund till elaka tankar. Turligt nog var alla stationer välfyllda med vatten och energi. Dippen kom aldrig och glädjen blev stor när flaskan oväntat dök upp stationen senare.

Alla kämpade i värmen

Orkestern förberedde målgång. Foto: LOC of the Changan Ford Gobi 100k

Joggade framåt och tittade på landskapet. Distraktion. Men jag hade redan sett alla typerna av sand. Mjuk sand. Hård sand. Dammig sand. Strax efter sextio, en siluett som i långsamt mak lunkade framåt. Den ena av kenyanerna som satte farten i starten. En slagen löpare med tunga steg. Kilometrarna rullade på och jag nådde sjuttio. Dags att dyka ner bland sanddynerna. Första riktigt jobbiga partiet av andra varvet.

Sanden kändes oändlig. Hettan tryckande. Tempot krypande. Ett av två. Ett av två tunga partier att klara av. Två tunga och sedan är joggen klar. Jobbade en halvtimma åt gången. En halvtimme och sen gel. Målet var aldrig längre än trettio minter bort. Tankarna arbetade på högvarv och pysslade ihop mentala lättnader som fick benen att jobba framåt. Långsamt men framåt. Minsta lilla kulle dödade varje tillstymmelse av jogg. Huvudet varmt och kändes som en stor klump som guppade på halsen. Hjärnan svullen. Började bli överhettad. Nästa station, stannade till och dränkte mig med en flaska vatten. Greppade en andra och lunkade vidare. Tittade upp, skymtade någon framför. Långt framför. Dök in bland buskagen. Framåt. Ingen vind som svalkade. Huvudet blev tungt igen. Sköljde vatten över nacken. Vattnet rann varmt neråt ryggen. Tröjans framsida torr och stel av salt trots duschen kort stund innan. Vätskan dunstade snabbt i den torra, varma luften. Gick uppför en liten kulle. Flåset ökade. Blev yr och snubblade åt sidan. Stannade och pustade kort. Sköljde sista skvätten ur flaskan över huvudet. Nästa station bara kilometer bort. Kom långsamt närmare silluetten framför. En till som antagligen slet hårt i sanden. Med några hundra meter kvar till stationen såg jag att det var italienaren som var framför. Han blickade snabbt bakåt och stannade knappt vid stationen. Duschen från flaskan var ren lättnad. Piggande till och greppade återigen en andra flaska. Denna gången gick jag dock från stationen. Gick hundra meter och började sedan jogga. Avståndet framåt hade ökat. Närmade oss reservoaren. Grusväg. Avståndet minskade snabbt. Tvåhundra meter. Hundra meter. Tjugo meter. Backe och mina ben tappade all fart. Tryckte på, flåset skenade och benen gick i gå. Avståndet drogs ut. Visste att nästa station var bara några hundra meter framför. Två flaskor dusch när jag såg italienaren försvinna ner bland de små sandkullarna. Följde långsamt efter, avstånd flera hundra meter. Nu var det bara lite drygt en mil kvar till mållinjen. Bara att hålla ihop en knapp timme till. Höll nu joggen igång genom sanden. Återigen krympte avståndet framåt. Nästa station. Sju kilometer till mål. Huvudet dunkade. Stannade till för ducsh. Avståndet fortfarande hundratalet meter när vi kom in på den fastare sträckan upp mot varvning. Upp mot tältet. Runt tältet. Två kilometer. Mjukare men lätt utför. Ökade en aning. Avståndet fram minskade långsamt, långsamt. Målområdet inom synhåll. Oroliga blickar bakåt från italienaren. Benen kändes inte kapabla att avsluta med långspurt. Joggade i mål kanske knappa minuten efter. Nöjd och lättad över att vara i mål. 

Dagens i särklass häftigaste skylt

Hann njuta ett kort ögonblick innan överfallen av funktionärer. Come, come, come here. En filt över axlarna. En funktionär på var sida. Resolut riktning mot ett av de stora tälten. Wanna sit? Want massage? Drink? Eat? Where? Sit, no? Water? Frågorna smattrade och hjärnan gick på lågvarv. Trögflytande tankar. Satte mig på en stol. De sandfyllda skorna åkte av. Blundade. Lättnaden rusade genom kroppen. Skugga. Sval skugga. Bara sval skugga. Satt stilla en stund och apatiskt tittade ut över tältet. Funktionärer i vita rockar. De såg lätt förvirrade ut. Visste kanske inte riktigt vad som förväntades. Reste mig och vaggade bort till massagehörnan. Massage borde göra eftermiddagen lättare. Massagen var dock mer stretch än vävnadsknådande. Låg på rygg och kved när benen vinklades och vreds. Över på mage. En något olustig förnimmelse genom högra vaden. Alltför bekant. Förvarning. Krampen högg till i högra vaden, formade en hård klump innanför skinnet. Rullade över på rygg. Kinesiske massören gapade och såg överraskad ut. Försökte sträcka ut men hade inte kraft nog att sträcka ut muskelknuten som bet sig fast än hårdare. Stönade högljutt och tecknande att killen skulle trycka på överdelen av min fot. Krampen släppte inte. Push! Massören tryckte men vaden var stenhård. Push harder! Vaden gav med sig. Greppet släppte samtidgt som det började dra utsida höger lår och baksida. Sekunden efter hade krampen förlyttat sig från vaden till låret. Rullade runt, spände, sträckte i olika riktningar och till slut gav krampen med sig. Massörerna var nu tre runt om. What is wrong? How help? Ok? Pustade ut för att ögonblicket senare känna greppet och klumpen i den vänstra vaden. Push! Samma procedur vänster. Andfådd och svettig försökte jag försiktigt lägga mig till rätta på madrassen. Puh. Slappnade av. Började rycka i höger vad. Krampen tillbaka, fick hjälp av massören men bad honom trycka försiktigt denna gång för att inte stressa igång kramp i låret. Försiktigt gav vaden med sig. Låret stilla utan ryckningar. Slappnade av för en sekund innan låret återigen började rycka. Innan jag ens fått krampen ur högra låret denna gång satte den igång på vänster sida igen. På detta sättet gick krampen runt i mina ben den närmaste kvarten innan den avtog en aning. Kunde dock inte bara ligga still och slappna av för då kom krampen. Kunde inte resa mig för då kom krampen. Kunde inte få massage för då kom krampen. Hjälpen blev en skumrulle. Lätt tryck och lugnt rullande. Timmen och en halv efter målgång kunde jag återigen ställa mig upp och stappla fram upprätt för egen maskin.

Först över mållinjen Manuel Anguita. Foto: LOC of the Changan Ford Gobi 100k

Strax innan första dam kom en ökenstorm insvepandes

Första dam över mållinjen Valeria Sesto. Foto: LOC of the Changan Ford Gobi 100k

Vissa höll sig på benen efter loppet

Vissa låg med benen i högläge

Vissa låg och kved inklusive jag själv

 
Idag var pinan lång och det krävdes uppbådande av all tillgänglig mental kraft att komma ur sandlådan. Letade långt in i mörkret för att hitta vad som krävdes. Största sandlådan jag någonsin skådat. Sanden och den gassande solen monterade metodiskt ner mina ben bit för bit och gjorde livet väldigt påfrestande. Spanjoren Manuel Anguita som jag slog följe med första varvet var den den förste att korsa mållinjen och italienaren var Giorgio Calcaterra som vunnit VM 100k tre gånger och vann brons i Winschoten förra året. På bussen tillbaka till hotellet satt Giorgio och blundade och log. Vad han tänkte på vet jag inte. Kanske lättad att loppet var avklarat? Den vetskapen fick åtminstone mig att le just då.

Dokumentär från CCTV 5 över första delen av loppet

Sliten joggare på väg till hotellet