Jag tror det är nåt stort nåt gång...
På scenen med glatt plirande ögon. Till synes inspirerad. Vid flertalet gånger sprattlande med benen i luften som nån sorts dans. Tittar ut över publiken och ser publiken. När Thåström säger "Varsågod" är han nöjd. "Varsågod" och det genuina leendet hittade fram flera gånger under kvällen. Har sett Thåström vid fem tillfällen tidigare. Första gången i Roskilde efter släppet av 'Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal'. Spelningen då var mer rock än skivans rockigaste spår. Slamrigt och högt med en Thåström draperad i orange toppat med en svart luva djupt nedragen. El-gitarren på höften, rev av riffen från albumet blandat med punkrockigt från Ebba och Imperiet. En rockkonsert på autobahn. En annan tid, en annan Thåström. Över de spelningar jag sett har Thåström gått in i sig själv alltmer för var gång. Från frustande rocker i Roskilde till insnärjd i musik och själ på Mariebergsskogens scen med lätt frånvarande blickar irrandes runt lokalen. Me...