Löparkontor: Livigno

Två veckor är ingen lång tid när schemat är späckat. Ingen tid för paus. Stanna upp och bara vara. Redan sextonde juli och sista frukosten i Grindelwald. Benen var trötta. Huvudet slitet och det skulle bli skönt med en stilla dag på vägen. Låta både tankar och kropp vila en stund. Bilen var packad och gps-en inställd på Livigno via Grimsel-pass. Livigno, mitt lilla paradis på jorden. Lugn. Harmoni. Skönhet som naturen skapat med varsam hand. Stigar som irrar över de grönklädda bergen.

Resan rullade fint genom branta pass med smala vägar i Luzern och vidare genom Davos till den lilla byn i norra Italien. Lägenhet i utkanten med närhet till tre fina stigningar för morgon- och lunchjogg - La Pare 580, Il Motto 850 respektive Vetta Blesaccia 980 höjdmeter, möjlighet att innan eller under lunch skrapa ihop tusen höjdmeter inom två timmar. Fokus på träningen i Livigno skulle likt den i Grindelwald vara löpstyrka och höjdmeter. 

En sista frukostglimt av Eiger innan avfärd

På vägen igen genom vacker alpnatur

Min bostad för kommande tre veckor. Italienskt fulbygge utan ventilation

Försökte vara mer ödmjuk i min kommande träningsplan än jag varit inför Grindelwald. Jobb sju timmar varje dag likt Grindelwald. Visste att kroppen klarar att hålla ut några veckor även när belastningen är för tung och jag hade redan joggat två ganska tuffa veckor. Sänkte ambition höjdmeter från 15 000 till 12 000 per normal vecka. Distans 160 - 170 k lät sansat. Detta block skulle innehålla en full träningsvecka följt av en lugnare vecka och avslutas med en vilovecka innan avfärd till nästa destination. Anledningen till den lugnare veckan var att jag skulle resa till Egenäs, Årjäng på kusin Jessicas bröllop.

Anlände till Livigno strax innan solnedgång och lagom för en kort jogg. Höjden kändes i lungorna. Rev lätt i minsta motlut trots att jag varit två veckor i Grindelwald och joggat höjd. Livigno ligger dock på över arton hundra meter, åttahundra högre vilket gör att all träning sker i tunnare luft. 

Tid för kort kvällsjogg vid ankomst. Vy norrut med La Pares skogsklädda fot till höger

Livigno-dalen söderut. Vetta Blesaccia närmast till höger

Från La Pare mot Val Federia. Foten av Il Motto närmast höger och Vetta Blesaccia till vänster

Sjön norr om Livigno

Området har ett myller av härliga stigar

Löparkontor

Träningen under veckan flöt fint, som vanligt morgontrött med de tidiga passen förlagda till lunch. Seg start då jag var sliten, lät kroppen bestämma. Fortfarande över en månad kvar till TDS.  Intensiteten ökade mot slutet av veckan. Utforskade nya stigar. Vissa trevliga andra odugliga för träning, för branta och steniga. Bara sten och scrambling då tappar jag helt intresset och ibland stessas av omgivningen. Enkelt långpass på helgen då jag haft två tyngre helger innan. Långpasset mot ny bekantskap över tretusenmeters-topp -  Pizzo Filone och vidare ner till Livigno-dalen via Capra-passet. Fin stig mot Filone som på kartan verkade sansad. Övergick dock i rent stenskrammel. Scrambling. Brantare scrambling och  lösa stenar. Hundra höjdmeter kvar till toppen och senaste kilometern hade gått i krypfart. Stigen fortsatte på andra sidan toppen och var antagligen minst lika långsam, tråkig och bendaller-skapande. Klängde vidare lite kort. Tittade på knallen ovanför strösslad med stenrösen och klippor. Vände. Ville jogga istället för att kräla fram över sten. Samma stig ner och väl nere blickade upp mot Capra-passet. Stenrösen. Än mer klängande. Blev ett långpass med alltför mycket tidsödande kläng bland sten och block. Ett tidslångt långpass med liten distans. 

Vädret under veckan ostabilt med flera inslag av regn och åska vilket gjorde höjdmeterjakten lite mer komplicerad. På toppen av ett berg inget ställe att vara i åska.

Första paret efter drygt två veckor

På väg upp mot Filone

Ju högre upp desto mer klängande

Från Alpe Mine. Målet var stigen på andra sidan Filone vidare mot Capra

Stenbrottet fortsatte i all oändlighet. Vände neråt

Leden över Filone var uppenbarligen en italiensk cykelled - stiglöst och stenigt

Capra-passet var också scrambling och kläng

Men det mesta var dock joggbart

Skönhet även under dunkla skyar

Vecka trettio, sista hela veckan i juli. Bröllop och lugn vecka på schemat. Verkligheten hade dock hunnit ikapp, jag var trött. Bestämde att tidigarelägga viloveckan även om helgen skulle bli allt annat än vilsam. Kapade mändgen höjdmeter och joggade på lägre höjd. La in fartökningar i vissa pass för att inte låta farten slumra helt. En fartlek som kändes fint utom uppför. Fredag morgon, tidigt pass och avfärd mot Zürich. Konstig känsla i bilen. Vibrationer i ratten. Stannade kort efter avfärd. Kände på hjulmuttrarna, vissa fram aningen lösa. Höger fram en mutter borta. Lossade en från bakre däck och skulle skruva på, ingen gäng. Tittade närmare, bulten av. Illa. Ska jag? Möjligt? Jag bestämde mig att åka vidare. Lugnt längs alpvägarna. Oroväckande vibrationer hela vägen och vid flertal tillfällen informerad av medtrafikanter om uppseendeväckande rotation höger fram. Zürich. Parkering och flyg mot Oslo. Bilen fick bli söndagens problem.

Bussen upp till Ekeberg, Pernilla och Fredrik som bara dagar innan fått tillökning. Ännu en dotter i familjen. Mindre påfrestande förlossning denna gången men en trött mor till ett nytt litet matvrak hade inlett långtgående ammningsintervall med kort vila. En mycket glad far och en nyfiken tvåårig Bianca som fått en bebis till syster.

Kort kvällsjogg runt Søränga, morgonjogg upp ner Ekebergsveien och avfärd mot Årjäng. En dag i kärlekens tecken tillsammans med släkt och vänner till kusin Jessica och Stefan. Vigseln på platsen för en svunnen kyrka. Bruden skred fram under en blå himmel och björkars gröna lövtak. En vacker inramning till den fina ceremonin där ett frieri från länge sedans Sydostasien blev gyllene ringar och två jakande leenden.

Bilstrul

Bianca, Julia och Fredrik. Bianca undersöker bebis

Bröllopsgästerna börjar samlas i naturens kapell

Brudparet skrider in i lövkyrkan

Brudparet anlände med båt till bröllopsfesten

Moster Pia håller tal för sin dotter

Långt efter midnatt önskade jag god natt. Bröllopsfestens sorl och musik fyllde  fortfarande logen. Satte jag mig i bilen riktning Oslo. I den tidiga morgonen nådde jag min säng och fick några timmars sömn innan res- och vilodag. Lunchflyg Oslo-Frankfurt-Zürich till en något degraderad bil. Ville inte stanna i Zürich då jag inte visste hur många dagar som krävdes att fixa hjulbulten. Hade dock åkt ganska långt redan på tre bultar höger fram. Ställde gps-en på Livigno "undvik motorvägar". Åka långsamt på små vägar. Klockan redan efter nio på kvällen. Länge och långsamt. Det ljusnade vid horisonten när jag parkerade utanför lägenheten. Klockan efter fyra. De drygt tjugo milen hade krävt mer än sex timmars färd. Jobbet väntade bara få timmar bort.

Sista jobbveckan innan semester. Sista veckan i Livigno. En lugn träningsvecka. En bil på verkstad. Förlängde vistelsen till måndag kommande  vecka på grund av osäkerhet när bilen skulle bli klar. Inget emot en dag extra i denna underbara by. Vädret fortatt ostabilt med flera inslag av åska och en hel del regn. Vetta Blesaccia, La Pare, Il Motto, Val Federia, Monte delle Rezze, Alpe Mine blandades med nya bekantskaper och långpass genom Schweiz utkanter. En distansmässigt stimulerande dos av lugna kilometer och tiotusen höjdmeter. Bilen fixad och redo.

Söndag tillbaka till jobb och löpning

Lämnade bilen hos lokala mekanikern i Livigno

Böljande berg så långt ögat når

Vid toppen av Carosello 3000

Sista joggen till korset på La Pare

 

Första veckan träning Livigno 

Andra veckan träning Livigno

Tredje veckan träning Livigno